fredag 30 april 2010

Två plus två


Nu har Lia varit två år i två dagar, och hon börjar verkligen kännas som en liten människa, med sina egenheter och sätt att vara.

Jag försöker mer och mer tyda henne, och försöka förstå vilken typ av person hon kommer att bli när hon blir äldre, och jag har lyckats komma fram till några slutsatser.

1. När jag slutade amma henne blev hon istället tuttklämsfixerad. Så fort hon vill ha tröst, är trött, vill gosa eller känner sig lite orolig känner man en trevande hand under tröjan och sen används dom som stressbollar. Och trots att jag sagt 'nej' och tagit bort hennes hand i drygt ett år, fortsätter hon. Det tyder på envishet.

Tuttälskarn


2. När hon inte har mig till hands, tar hon saken i egna händer, så att säga. Det tyder på uppfinningsrikedom.



3. Hon gillar djur. Filmen här nedan demonstrerar hur hon tålmodigt försöker locka till sig en kanin vi såg i en buske.




4. Men film nummer två här nedan demonstrerar vad som händer när kaninen inte är lika intresserad. Då blir hon mycket upprörd, och även om jag inte förstår vad hon säger så tror jag hon ber kaninen dra åt helvete och även nämna något om att hon faktiskt inte ville klappa den iallafall. Det tyder på att hon inte tar någon skit. Bra.



Jag tycker dock hon skulle ha nöjt sig med att hota en gång, och inte ta en paus för att sen fortsätta gapa. Det känns mest lite desperat.

Men hon är ju bara två och jag antar att hon inte kan vara ett socialt geni redan nu. Hon lär sig nog.

torsdag 29 april 2010

Låtsasrik


Jag har lagt mig till med två mycket dåliga vanor.

Vanor man egentligen bara borde ha när man har massor med pengar.

Nummer ett är att jag har fått någon slags aversion mot att åka tunnelbana kvällstid. Istället tar jag taxi. Iallafall hem från stället, men ibland blir det både dit (för att komma i god tid) och hem (för att jag inte står ut med att först vänta på ett tåg med en massa knarkare, alkisar och ungdomsgäng, och sen behöva byta tåg och behöva vänta kanske en kvart till med uteliggare, fotbollsfans och mördare.)

Jag klarar det bara inte längre.


Nummer två är att jag har blivit alldeles för van vid att ha städerska. Så van att tanken på att städa själv känns lika lockande som att sticka huvudet i en bikupa.

plockandet mellan hennes besök klarar jag av, och dammsuga lite här och där. Men allt det andra. Dammtorkandet, badkarsskrubbandet, tortyr.

Nu är det kalasdags i helgen så det är självklart viktigt att lägenheten är skinande ren. Tror ni inte kärringen passar på att dra iväg på semester en vecka!

Jag kunde inte visa min bestörtning utan skickade en överdrivet glad önskan om att hon skulle ha det fantastiskt, och fick till svar 'Tack det är bäst semester'

Tant.

Så nu blir det till att bita i det sura äpplet, kavla upp ärmarna och städa själva.

Hela fredagkvällen kommer att ägnas åt detta plågeri, och jag gör mycket stor grej av det. Funderar på att ta på mig hängselbyxor och beställa hem pizza.

'Städa inte nånting nu!' beordrar jag Simon med domedagsröst om han sneglar mot dammsugaren. Det är på fredag det ska städas. Vi måste spara energi.

Och det måste göras efter Lia har somnat, för man kan ju inte städa ordentligt med en unge som ränner omkring..

Vilket jobb det är med dessa ungar förresten. Ska man skaffa en nanny kanske?



onsdag 28 april 2010

Två

Herregud alltså. Jag kan verkligen inte fatta att den här lilla pyttemänniskan som var så liten att hon inte ens passade i de absolut minsta sjukhuskläderna, idag firar sin andra födelsedag.

Shoulderslip

Vi körde lite firande på kvällen. Lia hade feber och vägrade äta tårtan, och Simon vägrade ta på sig tröja trots att jag skällde på honom, men det blev rätt lyckat iallafall.

Tårtvägraren och nakenmannen.

Mest populara presenten blev ett instrumentset, och till Simons stora lycka var hon mest intresserad av trummorna.


Vi fick till en del schyssta låtar och funderar nu på att dra till Dublin och jobba som gatumusikanter på Grafton Street.

Kolla inlevelsen på hon med flöjten. En natural.

Det blir nog en succé.

tisdag 27 april 2010

Lite vårgalen


Idag var det iallafall i mitt tycke den första riktiga vårdagen, när man faktiskt inte behövde ha jacka på sig.

Oturligt nog passade Lia på ett få en minikräksjuka som var över på en timme imorse, men det innebar ju ändå vab från min sida, vilket inte var så lyckat.

Jag blir nämligen lite konstig den där första riktiga vårdagen. Inte lycklig, som de flesta andra verkar bli, utan jag får svår panikstressångest.

Det handlar inte om det där med att lägenheten blir ful och en blekfeta kropp som måste visas upp helt plötsligt.

Nej det handlar om något annat. Nämligen det att jag får sommarupplevelserstress.

Plötsligt känner jag att jag bara måste sitta på en brygga och doppa fötterna i vattnet tillsammans med ett gäng snygga och spännande kompisar. Jag måste ha en mysig picnic och skvallra med samma snygga och spännande sällskap. Ta promenader i parken, åka ut med en stor segelbåt och dyka ner i ljumma vatten. Sitta på klippor i solnedgången, dricka rosévin och tala om sånt som verkligen betyder nåt.

Och jag vill göra allt det där. Helst samtidigt, nu!

Så när jag nu inte kunde jobba (det hade varit enklare för då skulle jag ju inte ha något annat val) och var alltså hemma med halvsjukt barn som ingen vill komma i närheten av, så det närmaste sommarupplevelse jag kom var sandlådan bakom huset. Panik.

Jag fick för mig att Simon skulle sluta redan klockan 16, så jag hoppades på en promenad i hamnen i allafall. När han meddelade att han slutade först 18.30 höll jag på att börja grina, och kunde inte andas ut förrän mörka moln drog fram över himlen och det plötsligt blev skitkallt igen.


Jag vet att jag kommer lugna ner mig allteftersom det blir stabilare väder och vi får fler fina dagar. Jag kommer vänja mig helt enkelt, och inse att man får nog vara glad om man får ett par såna upplevelser per sommar. De behövs inte varje fina dag.

Men jag kan inte låta bli att undra om det bara är jag som är sådär konstig? Eller är det fler som blir såhär? Behöver jag uppsöka läkare?

Jävla Pripps blå, allt är ert fel.

Veckans pausfågel



Försök ignorera den lätt utvecklingsstörda fågeln ni hör mot slutet som förstör hela gulligheten. (Varför kan man aldrig lära sig att bara hålla käft när man filmar?)

måndag 26 april 2010

Härliga Hagalund


För många år sen, när jag fortfarande bodde i Gävle, var jag på besök i Stockholm och åkte bil nånstans.

Jag minns att jag såg Hagalund/Blåkulla på långt håll och de fula ljusblåa husen reste sig högt över staden och jag rös lite medan jag tänkte att jag hellre skulle dö än att bo där.

Ok, nu bor jag ju inte just där. Men jag bor väldigt nära, bara några hundra meter ifrån, och det kan störa mig nåt enormt.

Jag brukar blicka surt mot de fula fasaderna när jag är ute och promenerar, och önska att en meteor bara kunde slå ner i skiten (Dock efter att människorna som bor där har evakuerats och fått nya bostäder. Jag är inte helt känslokall)

Men eftersom jag i och med vårt nya bostadsköp om drygt ett år kommer att flytta ännu lite närmare, så måste jag försöka komma på något positivt med dem, vilket jag tror jag gjorde idag..


När himlen har en viss ljusblå nyans, så syns dom knappt.

Hemma-SFI


Simon: Fuck! We NEVER speak swedish! I will never learn! Why dont you ever speak swedish to me??

Jag: Cause its boooring..

Simon: I dont care! Lets speak swedish for one hour every day. Starting now.

Jag: Ok



(tystnad)



Simon: Vad ska vi äta ikväll?

Jag: Laxpasta.

Simon: Jaha.

Simon: Bra.


(tystnad)


En timme senare..

Simon: My god, again we forgot! Its impossible!

Jag: I know.. Lets watch the True Blood episodes i recorded when you were gone. Eric speaks swedish sometimes.

Simon: I cant get over how tall he is.

Jag: I know..


Jorå, här går det skitbra.


(Och jag förstår inte varför folk tror att jag faktiskt vill att han ska lära sig svenska.. Då kanske han får för sig att börja läsa bloggen, och inser att jag visst driver med honom trots att jag säger att jag inte gör det, och kommer även inse att jag inte bara tycker att Robert Pattison är 'en bra skådis som ser rätt bra ut'. Det går ju inte.)

söndag 25 april 2010

Jo, nog är dom tillbaka allt..




Jag som hade så rent och fint.

lördag 24 april 2010

Friluftsfamiljen


Jag vet nog vad ni tror.

Ni tror att jag är en vinpimplande frihetstörstande mamma som springer ute på krogen varje helg och flörtar med ynglingar.

Men så är det inte.

Kolla bara vad jag gjorde idag mitt på dan.

Vasaparkshäng med Rookie mom och dotter.

Och kolla vad vi gjorde senare på eftermiddagen, nästan kvällen.

4H-parkshäng (som för övrigt var fantastiskt den tiden. Nästan helt tomt så mitt barn inte behövde trängas med andra ungar för att komma åt de hetaste attraktionerna.)

Detta tyder på två saker. Jag är en riktig naturälskare, och har dålig fantasi.

Paradiset, enligt vissa.


Min svärfar är en lustig figur.

Artist som han är vägrade han göra lumpen, och i Grekland på den tiden fick man isåfall snällt lämna landet i tio år, vilket fungerade bra då han var nygift med min svärmor från Irland.

Väl där levde dom gott då min svärmors familj har mycket bra ställt. Dom fick ett hus, en bil och han blev snart keyboardist i en av Irlands populäraste band på den tiden, Dickie Rock.

Men min svärfar var ändå mycket olycklig. Han står nämligen inte ut med regn och blåst, utan han behöver sol och stränder för att fungera som människa.

Så när de tio åren passerat och han levt på halvfart lika länge, så gjorde han direkt klart för sin fru att han inte tänkte stanna i Dublin en dag till. Han skulle flytta tillbaka till Korfu.

Min svärmor förstod att det inte var någon idé att argumentera, utan de lämnade sitt fina hus och flyttade till den soliga ön, med tre barn, utan några direkta jobblöften eller någon ordentlig stans att bo.

Svärmor har berättat skräckhistorier om råttor i köket och utedass, innan de till sist byggde ett jättehus som skuldsatt dom för livet och förmodligen aldrig kommer att få den renovering det så väl behöver.

Nu har dom bott där i 25 år. Svärfar jobbar några månader på somrarna och för den lönen ska dom sen klara sig hela hösten, vintern och våren. Min svärmor sitter lite barnvakt och lagar ibland mat till olika tillställningar då hon är utbildad inom catering.

Så helt lätt har dom väl inte haft det. Men min svärfar måste vara den lyckligaste människan på jorden. Efter tiden på Irland lovade han sig själv att aldrig säga eller tänka ett ont ord om sitt hemland, utan bara vara glad åt att solen skiner större delen av året.

'Det här är det viktigaste i livet' brukar han säga när han lägger armen om mig. 'Titta bara! Sol, natur, hav. Vad annat behövs i livet?'

Jag brukar gruffa lite tillbaka, att jag trivs i storstan och inte har något emot vintern, bara den inte var så lång, och att jag föredrar att ha ett fast jobb, ekonomisk trygghet och får uppleva Grekland på somrarna. Det räcker fint för mig.

Men han ger sig aldrig.

För trots att det alltid är en kamp att få pengarna att räcka, och att Grekland nu genomgår den värsta ekonomiska krisen i mannaminne, så står han fortfarande fast vid samma gamla åsikt..



Ganska härligt ändå..

torsdag 22 april 2010

Å fy fan äntligen..



Tillsammans igen..

Det var dock lite av en chock att få träffa henne efter hela tolv dagar.


Nästan vuxen

Hon hade blivit så himla stor liksom. Körde helt nya dansmoves och sjunger numera med i musiken. Hon pratar även dubbelt så mycket och efter nästan två veckor i Grekland säger hon numera 'Pou einai papa?' istället för 'Var e pappa?'

Herregud, det känns som jag har missat halva hennes barndom..

Men det spelar ingen roll, huvudsaken är att hon är hemma.

onsdag 21 april 2010

Sista (förhoppningsvis) kvällen i frihet


Och den kunde ju inte spenderas på något annat sätt än hemma hos Amanda, eftersom hon lyckats gräva fram någon suspekt film med Robert Pattison, som vi bara måååååste titta på.

Och vi kämpade tappert ett tag. Satt fint i nästan en timme och tittade på vad som måste vara den sämsta filmen i världshistorien.

'How to be' som borde ha hetat 'How not to be' ost och lite häxblandning. Shit alltså, hur jobbiga de här sista dagarna utan Lia än ha må varit, så har det varit skönt att få vara en riktig fjortis igen.

Till slut gick det inte längre. Inte ens Roberts skönhet kunde överglänsa den urusla handlingen, konstiga replikerna och allmänna värdelösheten.

Så vi stängde av.

Det var nästan så det kändes lite bra efter. Som att vi gjort slut med honom. Lämnat hans sista mail obesvarat. Gjort klart för honom att vi faktiskt inte accepterar vad som helst.

Nu är han nog jätteledsen.

Nu är det nära..


Även idag fick jag mitt babybehov tillgodosett då fina Sara kom förbi kontoret med sötaste Sigge, som är 10 månader och alltså i den där asgulliga åldern när dom kan stå lite vingligt om dom håller i sig i något, och fortfarande tycker att 'tittut' är underhållning av högsta klass.

Självklart försökte jag stjäla även detta barn...



Men jag ångrade mig vid dörren..


Nu verkar det dock (snälla, snälla, snälla) som att dom faktiskt kommer hem imorgon. Platserna är bokade och flyget är ok;at för avgång, så om inte Katla bestämmer sig för att få ett utbrott eller något annat galet händer vädermässigt så ska det gå vägen.. Men slutgiltigt besked får vi först imorgon bitti, så det är bara att bita ihop.

Jag vågar dock trots allt hoppas på att elva dagars längtan är över, och jag kan inte låta bli att undra om vi hanterat vår längtan på ganska olika sätt..

Dom:

Roligt lekland med bästa polarna och tillhörande barn..


Och så lite fina strandbesök på det..

Jag:

Här var det bara Koskenkorva och armskärning för hela slanten.

Dom förrädarna.

tisdag 20 april 2010

Undergången är nära


Alltså dom måste komma hem snart. Inte bara för att jag saknar dom så mycket, men jag håller på att bli ett vrak i största allmänhet.

1. Av någon anledning så tror jag att gräsänka/barnfri även betyder semester. Varje morgon tror jag alltså att mobilens väckarklocka inte gäller mig, utan någon annan. Så jag stänger av och somnar om. Bara för att vakna i panik en kvart senare och få magsårsstressa mig igenom hela morgonen för att ta mig till jobbet i tid.

2. Jag kan inte laga mat till mig själv. På riktigt. Bara tanken på att dra fram stekpannor och kastruller, skapa en massa disk och sen sitta där ensam och äta. Det känns ungefär lika lockande som att insjukna i AidsEbola.

Det betyder att mina kvällsmål har bestått av antingen päronkräm (jag har alltid undrat hur det smakar..), mackor eller som igår..

Grandiosa Pizza Extra allt. Extra äcklig.

Och plus detta så behöver jag enormt mycket tröst varje dag. Tröst i form av glass, ostbågar och chokladbollar. Så det faktum att jag har tid att gå till gymet lite mer dessa dagar är egentligen helt betydelselöst.

3. Men idag nådde jag botten, och klev in på den kriminella banan.

Jag stal ett barn.

Jag träffade nämligen Amanda och hennes näpna son Olle som jag var tvungen att lukta lite på. Amanda log och vände ryggen till extra länge, och då tog min barnlängtan överhanden, så jag snappade åt mig honom och sprang hem.

Men innan ni ringer polisen så kan jag berätta att jag genast ringde upp och erkände mitt brott. Amanda var som tur var inte det minsta arg, utan hade åkt till IKEA och sa att dom skulle hämta upp honom sen.

Jag och Olle myser (eller ja, det var jag som stog för mysandet. Han kollade Pingu.)

Så Olle och jag hade en helkväll med bad, fotboll och makaroner, och när Amanda och Christian kom för att hämta sin kidnappade son var dom inte det minsta arga. Dom såg jätteglada ut.

Överraskande glada brottsofferhestar.

Det är nästan så jag undrar om jag har utnyttjats..?


(Ok, som ni säkert förstod så tog jag honom aldrig, utan jag erbjöd mig att sitta barnvakt för att dämpa min värsta barnabstinens, men hur spännande är det liksom?)


Tack kompis. Nu överlever jag ännu en dag.

måndag 19 april 2010

Ett litet tips bara..

..om man - rent hypotetiskt - är en mamma som varit frånskild från sitt barn i tio dagar, och lägger upp en liten film med samma barn på sin blogg.

Den hypotetiska mamman skulle nog då tycka det vore jätteviktigt med många kommentarer på det klippet, där det försäkras hur sött, vackert och perfekt just detta barn är.

Sen vad ni väljer att göra med den här informationen, det är självklart upp till er.

Känsloregister

Lia är ett sånt blekansikte så jag glömmer ofta bort att hon faktisk har tre nationaliteter i sin lilla kropp. Svensk, Irländsk och Grekisk.

Ibland undrar jag om det kommer att påverka henne på något sätt, att vara en sån blandning, och den här filmen som Simon skickade från Korfu övertygade mig ännu mer.

Lätt förvirring, som går över till galen glädje, tillbaks till förvirring och sen plötslig utmattning.

(Försök bortse från det faktum att Simon har tagit på henne en lila t-shirt under en mörkblå klänning och blandat detta med en massa jeans. Jag lovar att ta ett allvarligt samtal med honom om detta när dom kommer hem)




Fy fan vad jag saknar henne.

söndag 18 april 2010

Andra saker man kan göra när man får oväntad egentid..


I tre år har den växt. Spridit sig över lägenheten. Hittat nya bon, grott, frodats, skapat en ångest i lägenheten och förgiftat mitt sinne.

Men ikväll, bestämde jag, fick det bli ett slut på denna galenskap.

Jag skulle möta min demon och bli av med den för all framtid...


Viktiga-pappershögen!!

Jag försökte slingra mig. Kollade om det var något på tv, gick till och med för att se om det kommit nån ny film att hyra, försökte intala mig att det kanske är bättre att jag väntar tills Simon kommer hem, ifall han ville spara något.

Men sen gav jag upp, och satte mig att sortera. En hög för papper som ska återvinnas, en hög för kuverten eftersom dessa tydligen inte ska blandas, och en måste-spara-hög.


Efter 15 minuter var jag ganska nöjd. Måste-spara-högen innehöll endast Simons sfi-diplom (feel free att skratta, det gjorde jag också) och ett bröllopsdagskort.

Jag hade bara lätt ångest över vissa grejer. De orange kuverten till exempel? Kan man slänga dom? Eller ska dom sparas? Jag valde att slänga..


2 timmar senare. Högjäveln tar aldrig slut, mina fingrar har blivit torra och fnasiga medan solen går ner. Här ligger deklarationer från 2008, försäkringshandlingar från 2007, och även några brev från Hyresgästföreningen, trots att vi bott i bostadsrätt i över tre år. Är vi helt efterblivna?


Men till slut. Det är klart. Min själ är renad och hela jag känns pånyttfödd.

Nu JÄKLAR ska jag införa nya regler härhemma. Papper ska sorteras direkt. Antingen tas tag i direkt eller slängas. Aldrig mer staplas på hög. Aldrig. (Och jaaa, köper vi en juicepress kommer vi dricka färskpressad juice varje morgon foreva and eva!)

Satanist, javisst!


Nej, som väntat kommer de inte hem idag, och eftersom jag alltid håller vad jag lovar måste jag nu alltså bli bff med Belzebub.

Lite knepigt, eftersom jag vandrar på totalt okänd mark.

Det närmaste jag kommit djävulsdyrkeri var på min språkresa till england. Jag och min kompis var 15, och vi blev polare med några killar som hade två intressen. Det ena var spökjägeri (som ledde till en del besök till övergivna hus, utrustade med vigvatten och filmkameror. En helt annan historia.) och att lyssna på skivor baklänges för att hitta dolda budskap.

Dom var övertygade att dom hittat ett på på introt till en Slayer-skiva, som när den spelades som vanligt endast lät som farliga morranden, men baklänges tydligt kunde urskiljas 'Join us, join us', och detta var alltså enligt dem satanisternas lockrop. Mycket spännande.

Men det är allt jag kan, och nu måste jag alltså sälja min själ (jag har ingen aning om hur det ska gå till, men enligt Pulp Fiction måste den ju hämtas från nacken. Hoppas det inte gör ont.), plugga Svart magi, förmodligen uträtta en del otrevliga ärenden åt djävulen, bara klä mig i svart (check!), starta facebookgrupp, slå rekord i medlemsantal och därigenom uppmana till det slutgiltiga kriget.

Sjukt jobbigt, jag som hatar att engagera mig.

Damiempa

(Nu ser det ut som att dom kommer hem på torsdag, vilket innebär totalt nästan två veckor utan Lia.. Och jag som bara ville ha några dagars lugn och ro. Be fucking careful what you wish for.)

lördag 17 april 2010

Kampsportsgroupien, del 2


Vilken tur att jag har fina vänner som under veckan har fått mig att ibland glömma hur mycket jag saknar min familj, och distraherar min stigande panik över insikten att dom förmodligen inte kommer hem imorgon, och att jag faktiskt inte vet hur många dagar det kommer ta innan jag får träffa min dotter igen.

Fanihelvetesjävlaskitpiss.

Nu orkar jag inte tänka på det nåt mer för tillfället, så över till något trevligare.

Igår firade vi nämligen en före detta kollega kollega på hans födelsedag.

Han var en sån kollega som glatt kunde komma in i vårt rum när alla satt allvarliga och tysta framför datorerna, dra en lång harang som kunde handla om något i stil med att Idol-Ola är så dålig på engelska så det hade tagit honom flera lyssningar innan han förstod att det var namnet 'Nathalie' han sjöng, sen avsluta med att ha en snabb handuppräckningsomröstning om vilka som gillade honom (kollegan alltså, inte idol-Ola), innan han gick tillbaka till sin plats.

Alltså en sån som man saknar.

För att visa vår uppskattning köpte vi den största polkagrisklubba vi kunde hitta.


En fin, användbar, nödvändig och framförallt praktisk present.

Han i sin tur gjorde mig avundsjuk genom att visa mig bild på sitt möte med min ufc-idol, Chuck Liddell, som han träffade i Vegas för några månader sen..


Jag passade då förstås på att få min egen idolbild med personen som faktiskt rört vid min idol (och ja, han försäkrade mig att han inte tvättat sig sen dess, så det räknas) så nu kan man alltså säga att jag kramats med Chuck. Hurra för det!


Hoppas det var lika bra för honom som det var för mig.

fredag 16 april 2010

En hälsning från Grekland..

Simon skickar dagligen lite fina hipstamatic-bilder från Korfu och den här kom bland annat igår..

Buhuuu, nu räcker det med frihet och ensamhet. Kom hem unge!


(Och du gud. Jag vet att mina böner brukar vara ganska bagatellartade, men den här gången menar jag allvar. På riktigt. Jag kommer att hota. Här kommer det.. Om du inte ser till att det där askmolnet försvinner så Simon och Lia kan flyga hem på söndag, så är det kört mellan dig och mig kan jag säga. Då kommer jag gå ifrån att vara en vanlig svennebanan-icke-troende, till den andra sidan. Den mörka sidan. Just det, jag kommer sälja min själ till djävulen, bli satanist, Lucifers hantlangare. Sen kommer jag starta en djävulsdyrkefacebook-grupp, värva 18 miljoner medlemmar och uppmuntra till krig. Som du kommer att förlora. Så. Fixa det här nu.)

torsdag 15 april 2010

En bra förebild


Allt snack om gamla bilder, alkohol, mamma och Lia har fått mig att tänka på en grej.

Alltid när jag var liten älskade jag att kolla i mina föräldrars gamla fotoalbum. Titta på när mamma var ung, hur hon satt med korslagda ben på nåt café, i pappas cabriolet, eller på någon klippa, blickande ut över havet.

En av de mer wild and crazy bilder som tagits på mamma som ung

Håret alltid fixat, alltid medveten om kameran, alltid leende.


Sen tänker jag på när Lia blir lite äldre och kanske får lust att bläddra igenom mina gamla album. Och på vad hon kommer att få se..







Kanske läge att rensa lite.

/Tjejsomplötsligtharmassormedtidattbloggaochtänkerutnyttjadettillfullo

Mmm... Moobs.


Herregud alltså. Här delar jag med mig av min vinafton med ingen mindre än Sandra Oh, och allt ni kan prata om är att jag gillar McSteamys ManBoobs. In a good way. Moobs.

Jag menar, är jag nåt slags freak som gärna skulle vilja sätta tänderna i dessa?


Undrar om det var därför jag föll för Simon, som hade en ganska respektabel bringa när vi träffades..

Jag var dock inte särskilt respektabel, som står med Beyoncé-rumpa (fartygslivet fick mig att gå upp några kilo..) och klänger på en yngling.

Bringan har dock minskat något, nu när hans fru har slutat upp med att vara en fnittrande cougar, och istället gått över till att laga feta, halvfabrikatsmiddagar och ibland hotar med skilsmässa om han säger att han vill gå till gymet när hon vill ha hjälp med barnet.

Jag kanske borde sluta med det.

onsdag 14 april 2010

Starstruck


Äventyren fortsätter. Idag var jag ute och drack lite rosé med ingen mindre än Christina Yang!

Hon var lite djup och svårpratad, men jag lyckades ändå ställa några brännande frågor. Till exempel varför Greys Anatomy blivit så värdelöst, men det kunde hon inte riktigt svara på.


Ett exalterat fan, och en Dr Yang som förmodligen drömmer om kranskärlsoperationer

Då frågade jag om jag iallafall kunde få numret till McSteamy, eftersom jag gillar hans vuxen-Leo-DiCaprio-look-med-giant-manboobs-but-in-a-good-way.

Men hon sa nej.

PS: När vi var inne på vårt andra glas rosé fick jag ett sms från mamma där hon förklarade att hon läst bloggen och undrade om jag inte gjorde annat än att dricka vin.

Och när jag tänker efter kan jag förstå om jag framstår som lite av en alkis, men jag kan förklara.

1. Då vi har planerat att skaffa barn nr 2 senare i år, vill jag passa på att gå ut och träffa vänner så mycket jag kan under våren och sommaren, eftersom det kommer vara kört sen ett bra tag framöver.

2. Jag är sjukt mörkrädd, så när jag är ensam vill jag helst vara lite lullig dygnet rund för att jaga bort spökena.

3. Vem fan gav bloggadressen till mamma anyway? Nu vet hon ju vad hon ska få i födelsedagspresent..

tisdag 13 april 2010

The L Day

Jag känner att ni - förutom några få undantantag - varit lite oheta på kommentarsgröten de senaste dagarna.

Typiskt att man måste hålla på och ta upp kontroversiella ämnen jämt och ständigt för att få nån slags reaktion.

Ok, here it goes.

Idag ringde jag till dagis för att försöka boka in en tid för utvecklingssamtal nu när Lia är borta, för det blir lite svårt att genomföra när hon är på plats. Ensambarn som hon är brukar hon nämligen slå mig ganska hårt i ansiktet medan jag försöker prata med fröknarna, för att få tillbaka uppmärksamheten. Hon är för härlig den där lilla parveln...

Nåväl, när vi skulle lägga på avslutade dagisfröken med ett 'Puss, hejdå' sen la vi på.

Jag funderade på detta en stund.

Var hon lite förvirrad och sa hejdå som hon gör till sin pojkvän av bara farten, eller tycker hon att jag är en heting?

Jag gissar på det senare alternativet eftersom jag köpt ny vårjacka, så då uppstår ju nya frågor.. Ska jag förklara för henne att jag gillar män, eller ska jag helt enkelt låta det vara lite obekvämt mellan oss ett tag tills incidenten faller i glömska?

Vi får väl se om hon lägger in en mer allvarlig stöt under utvecklingssamtalet så får jag bestämma mig då..

Ikväll kan det bli en fortsättning på min nya lesbisk light-bana.

Jag, Amanda, en flaska vitt, en flaska rött, och Edward såklart.

Wandering finger..

Vad som helst kan hända..

måndag 12 april 2010

Underbarnet


Ikväll är min andra kväll av total, välbehövlig ensamhet innan Den Stora Socialiseringen börjar imorgon.

Så jag tänkte passa på att pyssla med min mammas blivande födelsedagspresent. En fotobok med Lias andra år.

Ni kan alltså säkert räkna ut vad hon fick förra året, och vad hon förmodligen kommer få varje födelsedag resten av sitt liv..

Det visade sig dock inte vara en bra idé att sitta och gå igenom bilder på någon man håller på att längta ihjäl sig efter, och som man inte kommer att få träffa på sex dagar än.


Jag menar, hur kan jag nånsin ha varit arg på detta fantastiska barn?


Hon är ju helt perfekt, gråter aldrig..


Är alltid glad..


Har alltid sovit hela natten utan att vakna.. och ätit bra..


Gör alltid som hon blir tillsagt med ett leende..


Det här barnet känner jag inte igen, det måste vara någon annans.


Nej, såhär har mitt barn alltid sett ut. Glad, lycklig och lite spexig.


Något annat kan jag iallafall inte minnas, tänk vad lite avstånd kan göra..

Nu är det bäst jag gör något annat ett tag.