tisdag 30 november 2010

Kärriärsinriktningsskifte

Jag börjar på allvar undra om Lia kanske inte är det minsta konstnärligt lagd.

Uppmuntrad av Lady Dahmers inlägg om hur hennes nästan precis lika gamla dotter, är helt inne i pärlplattor, kände jag att det borde ju vara en passande aktivitet som kan få henne att glömma tv;n några minuter. Så jag bladade glad i hågen iväg till leksaksaffären och köpte en platta och pärlor i glada färger.

Vilket fiasko.

För det första så verkar hon ha för svettiga handflator för detta pyssel, och de små pärlorna fastnade i händerna och välte de andra när hon försökte trycka dit dem på plattan, så då blev det snart roligare att sprida ut dem över köket och ge mig en lätt hjärnblödning.

 En omöjlig uppgift

Igår tänkte jag göra ett nytt försök, med de där större XL-pärlorna.

Det gick väl pyttelite bättre, men hon var ändå ganska ointresserad och tyckte det var roligare att ge mig pärlorna så jag kunde sätta dit dom.

Jag: Men snälla Lia, lägg några pärlor själv.
Lia: Menååå, orka..

Efter mycket om och men var dock plattjäveln klar, och Lia verkade oförtjänt stolt trots att jag gjort hela jobbet.

Lia studerar nöjt mitt verk.

Frågan är nu om jag kanske ska slå in den och ge den i julklapp från Lia till mamma eller syrran? Mamma kommer väl bli lite smårörd och sen lägga den längst ner i en låda för att aldrig användas, och syrran med sitt perfekta, färgkoordinerade, stilrena hem, kommer kräkas lite i munnen och inte ens låtsas bli glad. 

Bäst att jag köper en till platta så dom kan få en var.

Och allvarligt, kolla det här! Nu inser jag att Lady Dahmers dotter är fanimej helt otrolig. 

måndag 29 november 2010

RIP Jempa

Det här är Jempas ande som skriver, ty Jempa har avlidit.

Hon var aldrig särskilt smart, den där tösen, och imorse bestämde hon sig för att promenera de 30 minuterna till jobbet, trots att det var minus elva grader ute.

'Det fixar jag' tänkte hon 'Jag har ju ny vinterjacka, och tumvantar'.

Efter ungefär tio minuter började hon dock känna att det var en riktigt dålig idé. Det rann ur den röda näsan, de tajta jeansen sved mot låren, och tårna hade hon redan tappat känseln i.

Men hon kämpade på. Hon trotsade den isande vinden och de vassa flingorna, pulsade och snorade, och snart var det bara ungefär fem minuter kvar.

Då började hon plötsligt känna sig varm. Så varm så hon nu istället ville ta av sig kläderna. Nånstans i bakhuvudet tyckte hon sig dra till minnes att hon läst nån gång att just innan man fryser ihjäl så känner man sig plötsligt varm, och näckar inför döden. 

Men hon slog bort den tanken. Värmen berodde bara på den nya varma jackan, och det faktum att hon gått på så snabbt för att hålla igång cirkulationen.

Hon ville ju inte komma svettig till jobbet, så hon bestämde sig för att ta av sig jackan bara. Och tröjan, och kanske bara jeansen, och lägga sig och vila en stund. Kyla av sig lite i den inbjudande snödrivan..

Så där hittade dom henne. Nöjt leende i en driva på Norra Stationsgatan, iklädd endast tanttrosor och en Hello Kitty-bh.

Den skammen.

söndag 28 november 2010

Så var det söndag igen..



Fredagkväll





Lördag
Lördagen inleddes med en ute-lekdejt som varade i ungefär fem minuter innan vi mammor frös något så överjävligt om fötterna, så var var tvungna att ge upp. Men det var fem fina minuter.


Sen kom julmys-stressen över mig, och jag drog med mig Simon för att shoppa julsaker. En av grejerna var denna gräsliga mini-julgran, men jag ville mest att Lia skulle få klä sin första gran och ge mig själv en mjukstart i det totala vuxenlivet. Det gick väl ok förutom att hon envisades med att hänga alla kulor på stjärnan. Nästa år, då jäklar är jag redo, då kör vi på en meterhög plastgran.


Vi hittade även en hel del fina saker.. Alltså kolla in myset! Nästan så jag börjar se fram mot julafton.


Lördagkväll


Söndag

Ännu en förfrysningsfest då Lia ville köra lite pulka, och kvällen lär se likadan ut som fredagen och lördagen. En riktig pensionärshelg alltså. Men fin.

fredag 26 november 2010

Solnaligan

Ni kanske minns hur jag har oroat mig lite för att Amanda flyttade från Sundbyberg för några månader sen, och som om inte det vore nog köpte min fina granne Pia lägenhet i en annan del av Solna, men som ändå är så långt bort så det kan lika gärna vara i Marrakech,


Plötsligt såg jag en framtid utan spontanfikor och lekdejter, och istället bussträngsel eller tunnelbanestress, med en otålig Lia i vagnen och irriterade blickar från medpassagerare.


Men veckan bjöd på finfina nyheter, när bästa Sara gick och KÖPTE Pias lägenhet, och Amanda fick i samma veva en lägenhet, återigen i Sundbyberg, som för er som inte vet, bara ligger tre stenkast bort.


Det är så himla fint så jag nästan får tjuthaka.


 Together at last

(Visserligen, nu när jag äntligen ska bli ihop med Leo vill väl han kanske bo i USA, men det får bli ett senare problem, allt ordnar sig.)

torsdag 25 november 2010

Nu jäklar!

Ni vet ju att jag en längre tid har varit ute efter Leonardo DiCaprio, och nu verkar jag äntligen få min chans. Vi har ju ett gemensamt intresse!


Så om jag bara skickar honom den här bilden, borde saken vara klar..


/Jempa DiCaprio


onsdag 24 november 2010

Cold Turkey

Igår gick jag till läkaren för min cp-hals som aldrig blir bättre, och för er som oroar er kan jag meddela att jag får provsvaren på fredag.

Jag passade även på att berätta om mitt nässpraysberoende, så han skrev genast ut kortisonspray som jag skulle ta en gång om dagen och resten av tiden saltlösning. Alla vanliga nässprayer skulle jag slänga.

Alltså saltlösning. Vad är det för jävla skit? Saltvatten i näsan som svider i några sekunder, klarnar upp i kanske två minuter, sen är man precis lika täppt som vanligt. Fattar inte läkaren att för oss beroende är det inte snor som är problemet, vi behöver avsvällande.

Nu ligger jag här och lider. Jag måste andas med munnen som känns torr som papper. Jag svettas, skakar, hallucinerar. Självklart slängde jag inte inte sprayerna utan dom ligger inom räckhåll. I sju minuter har jag behövt dem, och jag tror inte jag pallar mer. Det är för jobbigt.

 Death by saltwater-overdose

En sista hit bara, en sista. SEN ska jag sluta.

tisdag 23 november 2010

Frankrike i sjukt många bilder, del 2


Här följer den rafflande fortsättningen...

 Jorå, dom kom hem till slut. Fulla som ägg och särskilt brudgummen som fick ledas in i sovrummet, och han kom inte ner till frukosten förrän fram på eftermiddagen. Han försökte övertyga Nadege att han måste ha blivit drogad, men det gick hon inte på utan gav honom isbehandlingen.


Vi beslöt oss för att lämna dem ifred ta ännu en promenad runt omgivningarna..


..och som vanligt när jag är på ett nytt ställe ville jag bo där, men innan vi på allvar började kolla huspriser var vi tvungna att äta vår enda lunch på hotellet. Kocken där är nämligen välkänd och åker jorden runt för att lära andra restauranger att laga fransk mat, så vi var tvungna att testa en gång, svindyrheten till trots.


Varenda rätt var ett konstverk, och bäst var desserten. Det skar i hjärtat att behöva äta upp den.


Sen fick vi höra att det var grönt ljus. Alla var sams och bröllopet skulle bli av. Tur det, eftersom Lia var pepp som fan på att ha på sig den nya klänningen.


Även jag, som annars går i jeans och Converse året om, kände mig ruskigt uppsnoffsad.


Vi som bodde på hotellet hämtades sen upp med Limo..



..de blivande makarna var som tur var lyckliga, och Greg såg riktigt normal och glad ut. Megabakfyllan till trots.


Då Nadege är om möjligt ännu mindre oromantisk än mig, hölls ceremonin i stadshuset, men oj så fint det var iallafall.


Lia var dock helt ointresserad utan ville hellre flörta med, may i say, ganska heta fransmän i hallen.


..och på vägen till festen fick hon uppleva sin första Champagnefest i Limousine. Det ska börjas i tid.


Som tur var slocknade hon vid halv tio, och vi kunde fortsätta äta middag i lugn och ro.


Återigen var desserten och tårtan något alldeles extra. Ja, det ären Macarons-pyramid ni ser. Och det där hornet är helt och hållet av choklad.


Efter middagen var det fest i källaren...


..tills Lia fick för sig att vakna vid 2-tiden och vara ruskigt partysugen. Så då fick vi gå och lägga oss efter en stund.


Då det fortfarande bara var vi på hotellet fick vi äta frukost i finrummet den sista morgonen, sen var det dags att ta farväl för fjärde gången i våra liv. Det blev samma scen det alltid blir när vi ska säga hejdå och inte vet när vi kommer att ses igen. Först en vanlig kamratlig kram, sen ihopbrytning och en upprepad 10-minuterskram med mascaran rinnande
och snyftande löften om att vi kommer att ses igen.


 Vi fick sen skjuts av några nya icke-engelsktalande vänner, som utan att begära en krona körde oss den över två timmar långa resan till flygplatsen, med medhörande fortkörningsböter på en tusenlapp. Jag brukade tycka att fransmän var snorkiga. Jag har aldrig haft mer fel.


På flygresan hem upplevde vi den värsta turbulensen vi någonsin varit med om, men tack vara Ipad brydde sig inte Lia det minsta iallafall. Tack igen Apple. (Simons dödsgest beror dock inte på turbulensen, utan för han började få känningar i halsen igen. Snälla gud, ingen mancold igen, jag orkar inte.)


Här hemma hade det snöat och jag blev riktigt stolt över min grek, som skrapar rutor som ett proffs, trots så lite erfarenhet.


Så, det var korta versionen av en mycket, mycket fin resa. Slutet gott, allting gott.

måndag 22 november 2010

Frankrike i sjukt många bilder

Vi flög inte förrän mitt på dagen och var mycket nöjda med det beslutet, eftersom vi i vanliga fall går upp mitt i natten för morgonflyg. Bra start.


Fika på arlanda


 Lia tar flygning på största allvar. Det är inget man skämtar om.


Mellanlandning i Frankfurt. Där åt vi snopp med bröd.


Lia var, tack vare Ipad, som en ängel hela resan. Tack apple.


Äventyren började sen redan när vi blev hämtade i Lyon, och skulle pressa in fyra vuxna, ett barn, två stora väskor och en barnvagn i en Nissan Micra, och vi lyckades. Var är Guinness-folket när man behöver dom?
Först hem till Nadeges mamma för lite sen middag. Lia och Noah verkade dela sitt intresse för tåg och lekte helt ok, men några svensk/fransk/grek/filippinsk/irländsk/australiensiska barnbarn vettefan om det blir. 


 Sen åkte vi till vårt hotell, ett gammalt slott med endast sex rum. Man kan säga att vi var mycket nöjda med vårt.


Förutom personalen hade vi hotellet i stort sett för oss själva första natten, så Lia tog en nattmacka...


 ..innan vi gick och la oss och jag försökte att inte tänka på alla spöken som förmodligen härjade runt.


Även frukosten var till stor belåtenhet då vi fortfarande var ensamma med servitörerna. Lia fick Nutella på mackan och trodde knappt det var sant.


 Förmiddagen gick sen åt att kolla omgivningarna runt slottet, innan vi var tvungna att göra något mycket läskigt och lämna Lia till Nadeges mamma, en kedjerökande kvinna som inte talar ett ord engelska, som skulle ta hand om Lia och Noah hela dagen och kvällen medan vi åkte ut på aktiviteter.


Ze girlz åkte till ett Spa i Dijon, medan Simon följde med några av grabbarna på hiking i bergen, kollade vattenfall och blev nästan krossad av ett fallande träd, men klarade sig med några skråmor i pannan. Gissa om den storyn kommer gå varm i åratal framöver.



Men vi körde alltså Spa, och utan att tråka er med detaljer kan jag berätta att det innebar ångbastu med alginpackning, lerskrubbning och till slut insmörjning med apelsinhalvor, innan vi fick en timmes helkroppsmassage på värmefilt med oljor och musik vi valt själva.

I pauserna mellan behandlingarna serverades vi godsaker, och inte heller här känns det nödvändigt att gå in på detaljer, men jag kan ändå avslöja att det var smågodis, vindruvor, ananas, jordgubbar, drakfrukt, chokladfondue, och sen olika bakelser, croissanter och snittar.
 När vi var klara där drog vi vidare till en mysig fransk restaurang där några fler mötte upp. Jag gör inte tummen upp förresten, jag håller i en stolsrygg. Nån måtta får det vara.


 Till sist gick vi till en bar där vi skulle möta upp grabbarna, ta en drink och sen åka hem, eftersom bröllopet ju faktiskt skulle äga rum dagen efter. Men grabbarna kom aldrig. Dom hade fått sällskap av Nadeges bror och några till galna fransmän som åkte runt till varenda klubb i Dijon. Nadege fick en oroad rynka i pannan, förklarade att hennes bror är lite av en galning och hon var orolig att det skulle bli lite av ett fylleslag.


 När dom inte kommit efter nån timme började vi röra oss hemåt. Vi fick regelbundet sms från olika ställen som nu började röra sig utanför Dijon. Vi visste att ingen i det andra sällskapet var nyktra och att det kördes ganska vilt. Nadege oroade sig eftersom hon inte var gift än. Jag däremot var lugn eftersom jag visste att jag ändå skulle casha in en miljon om dom körde över ett stup.


Här är jag lite fundersam. Klockan är tre på morgonen, vi har hämtat Lia och jag är tillbaka på hotellet. I det sista meddelandet fick vi veta att grabbarna nu var på en Gay-klubb några byar bort, den blivande brudgummen är så full så han inte kan stå, och vi har ingen aning om när dom kommer hem. Nadege är arg som ett bi och vill inte längre gifta sig med Greg eftersom han lovade henne att inte bli full såhär dagen innan bröllopet, men bröt det löftet.

Nä herregud vilket långt inlägg, nu orkar jag inte mer. Jag får lämna er med alla frågor.. Överlever killarna? Blir det något bröllop? Och OM det blir det, kommer brudgummen kunna äta tårta utan att kräkas?


Ni får hålla ut tills imorgon helt enkelt. Cliffhangeeeer....