Ytliga observationer med Jempa

Snälla, hjälp en oinsatt.

2012-01-30T12:07:00.000-08:00

Vad är det här nu då?

Betyder det att vi ska ha euros snart? Känns det som en bra idé när det verkar få det ena landet efter det andra på knä?

Det har ju varit tyst om Grekland ett tag, men svärmor berättade att det nya förslaget är att lönerna för de som har baslöner, dvs de som jobbar i affär osv, ska sänkas till 450 euro efter skatt.

4500 kr att leva på i månaden.

Så, jag hoppas att Europakten betyder något annat.

Saker man kanske inte bör göra när man är döende i förkylning, men som jag gör ändå.

2012-01-29T07:34:00.000-08:00

Kanske borde man inte ha över sin nyopererade mamma på sleepover, och samtidigt låta henne hålla konsert för en liten men krävande publik. Men det hade jag.

Kanske borde man inte heller ha ännu en sleepover med Amanda och Olle, men kolla vad näpna dom är när dom borstar tänderna tillsammans.

Dumt kanske också att sprida sina baciller genom närgången sagoläsning, men mysigt var det.

Sen var det dags för en jäkla massa skvaller och lite gråtihalsen över våra röriga liv, med bästa snacksen. Olika former av ostsnacks och hallonremmar!

Alltså vad är grejen med hallonremmar, att man sisådär 25 år senare fortfarande känner tvånget att knyta ihop dom till nåt slags rep innan man äter upp dom?

En annan dum grej när man är rätt sjuk är att bestämma pulkaåkningsdejt med Sara och familj, men galet kul var det.

Olle var daredevil och körde snowracer som att det vore en rodeohäst.

Vi ville ju inte vara sämre, så vi åkte backe Jackass-style.

Jag passade även på att visa upp några tricks från min tid som gymnast. Har jag inte berättat om det? En annan gång kanske.

Nåt man däremot får göra är tröstshoppa. Kolla vad glad jag ser ut plötsligt.

Men nån kanske undrar varför jag står med en jättekamera och tar kort på mig själv istället för med en enkel iPhone..

..Jo, för den har nu dött på riktigt, lämnats in på lagning och lämnat mig med... Detta.

Den skammen. Folk tittar, viskar och pekar när jag går där och trycker på små retro-knappar. Jag kan inte kolla internet utanför hemmet längre, inte lyssna på musik. Inte spela wordfeud. Nästan så jag vill dö.

Instant Karma

2012-01-28T01:15:00.000-08:00

Men gud, ett taskigt ord om Natascha och direkt straffas jag med en womancold från helvetet.

//Villdö75

Åre i bilder.

2012-01-26T13:33:00.000-08:00

Det var ett glatt och uppspelt gäng som samlades på Centralen.

Skylten utlovade en spännande natt där allt kunde hända.

Bästa kupén som dukade upp med vin och chips i alla färger och former.

Sara visade sina bästa partytrick..

..vilket lockade fler..

..och fler nyfikna besökare.

Snart bildades kö och vi fick börja ta inträde.

Frampå morgonkvisten kördes dock alla iväg och vi skulle sova. Myyysigt med trevåningssäng tänkte vi, men sen låg alla vakna på grund av kissnödigheter som ingen vågade agera på eftersom vi inte ville väcka dom andra och inte visste om att dom också var vakna, samt att det var ungefär 10 plusgrader i vagnen. Omysigt.

Väl framme i Åre körde konfererandet igång direkt och vi var alla mycket pigga och engagerade..

Men vårt förutbestämda team höll ändå en bejublad presentation.

Blev man sen uttråkad fanns alltid utsikten.

På eftermiddagen var det dags för skoteråkning.

Solen sken, snön gnistrade och det var så galet vackert så man nästan blev lite religiös.

Jag har ju inget körkort och fick snällt sitta bakom, men att låtsas skadar ju ingen.

Åre alltså. Sa jag att jag tycker det är jäkligt fint?

När vi inte körde skoter stannade vi för att göra isskulpturer. Jag fick här välja mellan att ta fina bilder eller att tappa fingrarna i kylan. Detta problem löste jag genom att be någon annan stackare fota.

Kvällen avslutades med finmiddag på hotellet.

'Så jävla kallt i ansiktet att åka skoter alltså. Såhär kallt!'

Middagen slutade i en riktig röjarfest på hotellrummet..

..innan jag dödstrött efter ickesovande och friluftsaktiviteter gick och la mig med Natascha Kampusch.

Dagen efter. Dricka varm cholkad med grädde framför brasa, check.

Ja jäklar vad mysigt vi hade det.

Sa jag att Åre är jäkligt fint? Jo jag tror jag nämnde det.

Trött och osocial lär jag Natascha hålla mig sällskap på resan hem, 7 timmar i sittvagn, men hon gjorde inte ett särskilt bra jobb.

Hon verkar ju liksom ha skrivit boken själv, och bara för att man suttit inlåst i åtta år blir man inte automatiskt en bra författare. Just sayin.

Tillbaka..

2012-01-25T14:15:00.000-08:00

..och kan konstatera en sak.

Liggvagn har inget som helst med liggande att göra.

Rapport kommer imogon.

Mixad.

2012-01-23T10:15:00.000-08:00

Västgötskan påpekade riktigt nog konstigheten i att en fetaostkastare skulle laga en Irländsk lunch.

Men sanningen är ju att hon är 100% Irländska som gifte sig med en grekisk strandraggare och bor där sen typ 25 år tillbaka.

Lia är alltså en rätt blandad unge:

Så med denna mycket vackra och inte alls obehagliga paintskapelse vill jag tacka för mig ett par dagar eftersom jag drar till Åre på Kickoff, som inleds med fem vinpimplande damer i samma liggvagn.

Det blir skitbra.

Söndag igen då.

2012-01-22T11:51:00.000-08:00

Mina fortfarande svärföräldrar ärade både Sverige och mig med ett besök i helgen. Som vanligt var jag lite nervös eftersom det är första träffen sen separationen, men det gick bra. Dom kastade inte fetaost på mig.

På lördagkvällen gjorde jag något anmärkningsvärt. Jag klämde in inte mindre än TVÅ vinkvällar på en och samma kväll. Först en med Amanda som mös i vintermörkret..

..och knappt hann hon utanför dörren innan jag fick besök av denna mörka skönhet, som jag faktiskt glömde att ta kort på så detta fick hon i panik skicka när hon var på väg hem.

Men jag hade två vinkvällar på samma kväll, det hade jag faktiskt.

(Tanken här är ju såklart att ni ska bli impade, men ni kanske mest blir oroade. Glöm isåfall det ni just läste)

Efter taekwondo bjöd svärmor på Irländsk lunch..

..innan vi drog hem till Sara för lite pirathäng..

..bokning av Korfu-resan, yeeeey...

..och till sist lite snölekande.

Note to self: Iphone tar ej bra bilder i mörker och snöfall.

Skönsång på julafton.

2012-01-18T11:40:00.000-08:00

Ni vet ju hur jag blir när jag tappar skrivlusten.

Då låter jag Lia stå för underhållningen och för er som inte har mig på fejan är detta nytt och spännande:

Jag antar att lätt förvirring uppstår när jag alltsom oftast ryter åt henne att sluta säga bajs hela tiden, medan jag i nästa sekund skrattar och filmar.

Men vafan, för att hon ska kunna bli en intressant människa måste hon ha en lite plågad själ. Vi säger så.

När Jempa plötsligt fick ett släng av engagemang.

2012-01-17T13:59:00.000-08:00

Öppet brev till alla er politiker som jag är övertygad läser den här bloggen eftersom den är så galet stor och alltid tar upp tyngre ämnen om vårt samhälle och dess innevånare.

Särskilt till dig/er som beslutade att stänga närakuten kvällstid i mitt fina Dorotea, och samtidigt dra in en ambulans i storområdet, så om nån av dom här människorna i byn - som jag råkar gilla väldigt mycket - skulle få en allergisk reaktion, sätta i halsen eller bara skada sig jäkligt illa vid fel tidpunkt, så skulle det ta dem minst en timme att få någon som helst professionell hjälp. Det klarar ingen.

Så, skulle detta beslut alltså innebära att någon av mina vänner däruppe råkar illa ut på något sätt, så kommer jag personligen att leta upp er och tvinga er att bo där i ett år, så får ni se hur jäkla kul det är att tillbringa varje kväll efter kontorstid i ett madrasserat rum med hjälm utan att kunna äta något. Jävla idioter.

Idag var jag alltså i Dorotea, fick den här informationen, blev jäkligt sur och håller alltså därför på och hotar och grejar nu. Även om det inte ser ut som så just där. Snöigt var det också.

Mys, teknik och ett kärt återseende.

2012-01-15T05:53:00.000-08:00

I helgen har det planerats Korfu-resa minsann.

Jag kommer ju fortfarande åka dit en vecka varje sommar eftersom jag inte tänker vara utan min unge 5-6 veckor i sträck, och eftersom jag förväntar mig en del obekväma konfrontationer på de lokala gatorna, behöver jag några wingmen med mig.

Finfamiljen Sara, Chris och Sigge ställde såklart upp.

Ibland, i mina svagare stunder, kan jag tänka att om Lia skulle få träffa gud, och han ba: Du Lia, om du fick välja vilken mamma du skulle vilja ha, skulle det bli Jempa eller Sara? Så skulle hon välja Sara.

Trots det tror jag att hon tycker att jag är jag rätt bra ibland. Som igår när vi trotsade iskalla vindar och drog till Tekniska muséet. Herrejävlar vilken succé.

Bäst var nästan att sitta i det stora flygplanet och trycka på vind-knappen så det kändes som att dom flög på riktigt. Den lyckan.

Sofia, Lia och Olle. Tre mycket fina barnexemplar.

Alltså dessa grejer. Här fick mammorna trampa och ungarna fick suga upp grejer med dammsugareffekten som uppstod. Tänk om det var så hemma, sjukt snygga ben man skulle ha.

Själv var jag omogen och icketeknikkunnig-mamma.

Istället försökte jag utnyttja Lia för mina 15 minutes of fame. Det gick sådär.

Nu kanske ni undrar varför det kommer en bild på mig sittandes i en pool nånstans på St Thomas?

Jo, det är för att tjejen som sitter bredvid mig, som heter Elbé, är från sydafrika och som jag inte träffat sen detta kontrakt, dvs 9 år sen, plötsligt kontaktade mig och sa att hon fortfarande är på båtar var i stan över helgen!

Så jag dumpade Lia hos Simon ett par timmar för att ta ett glas vin med den här skönheten, och det härliga med att en gång ha jobbat och levt så nära tillsammans, är att det kan gå 9 år och man plockar upp precis där man avslutade och har helt enkelt galet trevligt.

Inte gjorde det saken värre att hon hade med sig två amerikanare som hette Tyler och Jordan och såg ut som skådisar i Point Break, och - om jag hade varit 10 år yngre och detta hade varit 1994 - hade dött kärhetsdöden för.

Nu skulle jag bara hamna i fängelse.

Mitt finger och Point Break-kille nr 2, som med sin svada fick mig att komma ihåg hur mycket jag älskar dom där amerikanarna. Skit i att dom är ytliga, dom är ju så galet trevliga och öppna. (Rookiemom, han var från Santa Cruz! Var du kanske hans nanny?)
Plötsligt ville jag jobba på fartyg igen. Sen kom jag på att jag har barn och att ett fartyg håller på och sjunker just nu, så då ångrade jag mig.
Jag är så ombytlig.

Imorse testade jag och Lia en ny, extremt hälsosam smoothie gjord av apelsiner och hallon. Lia var jäkligt pepp till en början, men avfärdade den snart som äcklig..

..men som vi vet straffas vissa direkt, så hon blev dunderförkyld bara nån timme senare. Hej vab imorgon antar jag.

I lunchkön..

2012-01-12T12:44:00.000-08:00

Jag: Fan, jag har tappat det. Bloggandet.

Sara: Jaså?

Jag: Ja, kommer du ihåg förut när jag kunde skriva ett inlägg om att jag solat solarium, eller nåt roligt jag läst i tidningen. Jag kan inte det längre. Jag kan inte skriva om dom där småsakerna.

Sara: Det kommer nog tillbaka.

Jag: Tror du?

Sara: Ja.

(Vid tillfället var jag så ynklig och självupptagen över detta faktum så jag minns inte om Sara var precis så fåordig eftersom jag inte riktigt minns vad hon svarade, men jag gissar att det lät ungefär på det sättet.)

För så är det, och det verkar som jag bara kan kommentera mina egna bilder i dagsläget, så får jag hoppas att det andra kommer tillbaka.

Men tills dess, får ni lite alltså lite random bilder från mitt rafflande liv:

Soffan har varit välsutten. Både från extrafint Sara- och Siggebesök..

..och även från Pia, då vi jobbade med att hålla kvar julkilona med hjälp av chokladbollar och kladdkaka.

Idag sade jag även hejdå till en kollega jag jobbat med i över fem år, men då hon flyttar bara några våningar upp, antar jag att det ändå blir några skvallerluncher. Igen, stort lycka till på ditt nya jobb!

Jamenjustja.

2012-01-10T10:41:00.000-08:00

Äntligen är ju julen över så jag kan visa hemliga bilder och skryta lite om vilken duktig fotografkompis jag har.

Amanda är ju nämligen den som lyckas ta absolut bäst bilder på min unge, och första sessionen körde vi redan innan hon var ett år och hade tuppkam:

Så nu till jul och eftersom syrran och jag inte är särskilt påhittiga tänkte vi att det kunde ju vara lika bra att köra igen och ge bort bilder på våra ungar till mormor och morfar - som förmodligen snart inte har så mycket väggutrymme kvar vid det här laget - i julklapp.

Och trots att Lia var på sitt spexigaste humör (dvs när hon själv har fått för sig att hon är jäkligt roligt och ingen annan tycker det) och hade noll respekt för fotografen som hon känner alltför väl, blev det ändå såhär jäkla fint:

Ja den här sista har inte Amanda tagit alltså. Den är bara sjukt skojig.

13dagshelgen i bilder.

2012-01-08T13:23:00.000-08:00

Jag inledde helgen med att tvätta, vilket kanske inte är så jättespännande. Men i vår källare, då är det fan det.

Fin-Sara fyllde år och bjöd på kallskuret och körsbärstårta som var så god så jag krävde att hon skulle göra den på Lias nästa kalas. (I'll pay you!)

Av sin bror fick Sara en 'Björnfitta' som dessa huvudbonader tydligen kallas i Norrland.

Det såg så mysigt ut så jag strök hela önskelistan inför min egen födelsedag, och önskar mig nu bara en björnfitta.

Hon fick även en genialisk liten tårtskärare, vars första snitt följdes med stort intresse.

Amanda hotade att döda mig om jag lade upp den här bilden, alltså för jag raskt uppmärksamheten till att vi faktiskt befann oss på en fest med inte mindre än TVÅ långhåriga män med skägg. Det händer fan inte ofta.

Här sitter alltså jag och födelsedagsbarnet, och om någon undrar varför jag paitnat bort min egen högerhand så ska jag berätta det. Jo, för den såg ut som en gigantisk jävla claw, så även om jag brukar bjuda på mig själv gick det inte den här gången utan jag var tvungen att trycka dit en nätt modellhand och passade även på att treat myself med en fet diamanting. Cause im worth it.

Som tur var innehöll kvällen också en rymning till sovrummet där det avslöjades hemligheter och skvallrades manskroppar. Cause were worth it. (Ok jag vet, nu räcker det.)

Sen drog Amanda och jag vidare för att kolla på Amandas syrra och hennes Knicker Kittens.

Den här bilden är egentligen ganska irrelevant, men Amanda har lite cleavage vilket jag helt kallt räknar med att hon vill att jag visar upp.

För oss som inte har särskilt mycket att komma med däruppe, är detta nämligen lika häpnandsväckande varje gång.

Den här kvällen var vi anställda som filmare/fotograf. Ett jobb jag tog extremt allvarligt på, och tacka för det eftersom jag hade en utrustning som skulle göra vilken Hollywood-regissör som helst grön av avund.

Knicker Kittens levererade som vanligt.

Dagen bjöd på mer barnvänliga aktiviteter i form av Barnens Rum på Kulturhuset med Lia och Simon.

För första gången testade vi även Bildverkstaden som inleddes med en introduktion där det visades hur färger kunde blandas och bli en annan färg.

Lia lyssnade intresserat...

..men hon fejkade nog eftersom det inte blandades en enda färgklick när hon väl stod där. Men, konstnärssjäl som hon är tänker hon nog gå sin egen väg. Bra.

Dom infade även att det var lite av en grej att barnen själva skulle tvätta penslar och koppar.

Lathet, tänkte jag, men tyckte ändå det var bra eftersom hon behöver lära sig sånt där iallafall.

(Vilket påminner mig om den där gången när jag var typ 6 år och syrran 10, vi befann oss på en campingplats och några bekanta sa att vi skulle få en femma om vi gick till diskplatsen och diskade av några tallrikar och bestick. Jag och syrran var ju lite bortskämda och fattade ingenting. Vi borstade lite som vi såg att dom andra gjorde, men sköljde aldrig grejerna utan lämnade tillbaka dom helt löddriga. Tanten skakade på huvudet och mamma skämdes. Om vi fick femman minns jag inte. Ja jäklar, det var tider det.)

Sen blev det lite väl kulturellt när jag hittade en liten flaska rödtjut i handväskan, kvarglömd efter gårdagen. Då gick vi hem.

Sveriges mästerkock, och mästermamma.

2012-01-04T12:23:00.000-08:00

Ja jäklar, när jag har folk över på middag, så snålas det inte med råvarorna. Handplockat, dagsfärskt och nyfångat ska det vara.

Pocherad saltgriljerad korv med smörslungad pasta och tomatkrämssymfoni. Inte illa.

Gästerna med sina rötter i Öfvre Västerås och Gävle Hills åt både med god aptit och händerna, och lovade att lämna höga betyg på TripAdvisor.

Och eftersom steget från mat till bajs inte är särskilt långt kan jag väl lika gärna snacka lite om det också. Lia har ju nämligen sen avvänjningen fortsatt totalvägrat att göra nr 2 på toaletten, utan där vande hon sig liksom inte av med blöjan utan ville prompt fortsätta med den.

På mitt vanliga konsekventa sätt har jag ibland mutat, ibland hotat, ibland pratat pedagogiskt och ibland skällt när jag ledsnat, och det enda jag verkligen varit tydlig med är mitt jublande och applåderande när det ibland hände av misstag medan hon kissade.

Men så för ett par dagar sen ledsnade hon tydligen själv och stegade fram till mig med bestämd min, medan hon deklarerade att hon tänkte gå och bajsa på toaletten, men jag fick INTE säga att hon var duktig.

Problemet låg alltså hela tiden i att hon inte ville ha det där jäkla livet runt hennes skämmiga toalettvanor, utan helt enkelt ville uträtta sina behov i lugn och ro utan en tjoande publik runtomkring.

Så nu går det plötsligt jättebra, och det är väl bara att vänta i sisådär en 25 år, så kommer jag också bli uthängd i en bok. Fan.

Men fan.

2012-01-03T14:05:00.000-08:00

Hade jag skrivit en plus- och minuslista för att separera så hade 'Mer tid att blogga' hamnat på plussidan.

Trodde jag.

Jag vet inte vad jag har för mig riktigt, men tiden finns plötsligt inte.

Inte särskilt mycket av den där singelglamouren heller. Den där när man går ut var och varannan kväll och dricker spännande drinkar med mystiska främlingar. Det blev inte så mycket av det, utan jag hänger med samma gamla fina kompisar, ellerleker med min dotter i vårt mysiga hem, och det är fan inte fy skam det heller.

Ikväll till exempel, insåg jag att min ekonomi inte är vad den borde vara såhär efter jul och nyår, så jag tänkte äntligen få tummen ur arslet och sälja lite av Lias gamla barnkläder på Tradera eftersom klädpaket betalar ganska bra.

Så jag släpade hem två Ikea-kassar med urvuxta kläder och satte mig på golvet för att sortera. En kasse med sparkläder, och en med säljkläder.

Needless to say är säljkassen rätt tom. Där ligger bara några skrynkliga bodies som är för noppiga eller fläckiga för att återanvända, och som definitivt kommer ge mig ett besviket omdöme på gamla Tradden.

Jag menar kolla bara...

Hur kunde hon vara så liten och liksom.. överleva?

Nåväl, det jag försöker säga jag nog måste lägga ner denna militanta 'Måste skriva ett inlägg varje dag!' - mentalitet, och helt enkelt skriva när jag hinner, och har något att skriva om. Till skrivlusten kommer tillbaka på riktigt igen.

Det funkar va.

Ett nytt år.

2012-01-01T13:58:00.000-08:00

Nyårsafton har länge inneburit blandade känslor för mig.

Simon och jag blev som bekant tillsammans en nyårsafton vilket borde ha gjort det till en glad kväll, men redan nyåret efter stod jag på ett hotellrum och kollade fyrverkerier, med den där extremt sorgliga nyårssången på tv:n samtidigt som det gick upp för mig att dom jag kände som saknades i tsunamin, faktiskt inte hade klarat sig. Sen grät jag som ett barn halva natten.

Sen dess har den där kvällen inte riktigt lirat för mig, och som ni förstår var det ännu mer blandade känslor inför detta nyår, därför var det helt perfekt att få fira in det med gamla vänner som har barn i Lias ålder, och där man kan känna sig helt avslappnad och nästan som hemma..

Nysoven och påpälsad eftersom det var lite kallt för en gångs skull, mot Skanstull.

Dr Yang var som vanligt bästa värdinnan, och bjöd på finfin plockmat.

Lasersvärdfäktning i prinsessklänningar stod som vanligt på schemat.

Lite egenkomponerade sånger som mest handlade om bajs. Min dotter är inte särskilt innovativ.

Vi kände båda in stången, tyvärr hade jag totalt tappat allt jag lärt mig och fick inte ens till en hygglig Sunwheel. Fail.

'Lia, I am your mother!'

Jag visade mig även vara en utmärkt cheerleader-assassin.

Vi sov över, och min första måltid 2012 var världens dyraste kaffe, som består av bönor som ätits upp och bajsats ut av nåt nastyass kattdjur i nåt exotiskt land. Lite äckligt och fint ska're va!

Nyårsdagen är ännu mer ångest. Allt är stängt och tyst, och man jobbar dagen efter. Det botade jag och Amanda genom att hänga och låta barnen garnera pepparkakor såhär i efterhand.

Sen gick jag vidare till Simon och the floating head, åt pizza och kollade ufc medan Lia hängde med en av sina favoriter, den där greken som kom fram och stötte på min kompis i somras men fick gå tillbaka med ett telefonnummer till en kille eftersom jag förstod direkt att han och Simon skulle bli typ bff:s. Och det blev dom.

Ja så var mitt nyår och jag har på känn att 2012 kommer att bli både intressant och kanske lite spännande. Bra ska vi ha det iallafall, jag och min unge.

Gott nytt år!

Annat spännande som hänt i mellandagarna.

2011-12-30T11:41:00.000-08:00

Jag fick en appifany för några dagar sen. Jag är inte så bra på att bädda, men jag ÄLSKAR fan min lägenhet! Särskilt det där hörnet.

Amanda har varit här på besök. Den skarpsynte noterar dock att detta är en arkivbild, eftersom jag helt enkelt glömde att ta nån bild då.

Vi har häven hälsat på Sabine, och Lia fick nya lektioner i hur olika hårspännen fungerar.

Jag mellandagsrea-handlade och fick Amanda Fondell till lunchunderhållning.

Jag hade faktiskt hoppats på något bättre för henne, än att stå i Solna Centrum under ett gigantiskt virus och sjunga för ett 60-tal ungar.

Sen handlade jag så mycket så jag fick ta vagnen till hjälp att baxa hem allt.

Igår dracks det vin med Dr Yang.

Och idag vardagsedgade Lia lite genom att nästan handmata en svan. Det var nämligen en jäkligt ödmjuk och behaglig sådan så man behövde inte bli rädd.

Sen vispade vi grädde till pannkakor. (Och in your face, ni som skrattade åt mig när jag köpte den där vispen på Antikmässan och sa att jag aldrig skulle använda den. Det gör jag visst.)

Sen hände något mycket fint när Lia ritade av mig för första gången. Allvarligt, visst blev det fint? Hon har fångat mina överdimensionerade ögonvitor perfekt!

Den där julen.

2011-12-28T13:54:00.000-08:00

Jag måste erkänna att jag var lite oroad över att fira jul tillsammans med Simon och familj såhär snart efter separationen. Att någon skulle bli ledsen kanske, eller att stämningen skulle bli obekväm och krystad nu när situationen är så annorlunda.

Men återigen visade min familj att dom är något att räkna med när det gäller, och dom var så naturliga så det kändes nästan som att allt var som vanligt.

Så Lia fick sig en helt normal fin jul, med hela sin svenska familj. And it looked something like this..

Det var från början mycket svårt att hålla sig ifrån paket och acceptera att dom inte fick öppnas innan tomten varit där.

Sen kom favvo-kussen så då glömdes dom bort ett tag.

Jäklar vad det fikades.

Och kollades Kalle såklart.

När det ätits klart kom äntligen tomten. Något som uppskattades mer av vissa..

..och mindre av andra.

När han började leverera tinade hon dock upp, den lilla materialisten.

Det blev som vanligt sjukt många paket.

Kolla, där är jag också.

Kvällen fick inte mindre än två Grej of the day.

Först den där katten som både rör sig och låter - och även hårar - som en riktig katt. Det blev kärlek vid första ögonkastet.

Jag hade även hintat om att ett sånt där sminkhuvud kanske skulle vara bra eftersom hon älskar att greja med hår och smink.

Jag hade dock tänkt mig nåt halvbilligt från BR, men då syrran tar sin lilla stylist-kadett på allvar fick hon istället ett proffshuvud med äkta människohår och riktigt smink. Den sammanbitna lyckan.

Juldagen bjöd på plusgrader och strålande sol, och alltså perfekt för lite snowraceråkning med handväskan..

..och strandhäng.

Morfar plockade pluspoäng genom att montera upp det gamla Märklin-tåget..

..och mys med den nya katten, som inte helt oväntat fick namnet Paddy.

Vi avslutade med första riktiga hårklippningen..

..och lite röj i downtown Gävle.

Så trots allt blev det en riktigt fin jul, och det känns otroligt bra.

Lyllosen..

2011-12-22T14:01:00.000-08:00

Det blev Cassandra som tog hem dejten med Brad Pitt som han såg ut i Fight Club (säg aldrig att jag inte håller vad jag lovar..):

Kolla vad fina dom är tillsammans, Brad ser typ ut att vilja äta upp henne. Igen, lyllosen. Så går det när man har koll på smeknamn.

Hoppas nu att ni har en finfin kväll, själv tänker jag ta en bloggpaus under julen eftersom jag varken har tid eller inspiration just nu, men knowing myself så hörs vi redan i mellandagarna.

Ha en fantastisk jul hörni!

Julbord och ett kärt återseende.

2011-12-21T15:30:00.000-08:00

Ja det var som vanligt, det började lugnt och städat på fint värdshus på Lidingö..

Mysiga kollegor på mysigt ställe.

Sen åkte vi in till Stureplan, och jag var tvungen att skicka ett sms. Den första som kan namnge den här personen med TVÅ smeknamn vinner en date med Brad Pitt, som han såg ut i Fight Club. Jag lovar.

Och alkoholen fortsattes beställas in utan att man riktigt förstod hur det gick till.

Och natten slutade typ såhär.

Ett år kvar bara, sen kör vi igen.

Inte riktigt lika illa som sist..

2011-12-20T23:08:00.000-08:00

Men nästan.

Två saker värda att nämna.

2011-12-19T11:02:00.000-08:00

1. Slipsen kom tillrätta. Jag gick runt och frågade lite och en kollega hade lagt den på hatthyllan sa han.

Jag skrattade och undrade hur den hade kunnat trilla ner i min ficka (och inombords undrade jag om jag kanske snodde den, eftersom jag lätt blir en liten snattare under påverkan.) Nåväl, slutet gott allting gott.

2. Snart är det dags för Non-Celebrity Rehab igen, eftersom det imorgon är dags för det årliga julbordet med våra partners. Ni minns väl hur det gick förra gången.

Jag gissar att onsdagen blir tung.

Julfekke.

2011-12-18T12:41:00.000-08:00

Förberedelserna började tidigt. Needless to say var det väldigt få som kunde jobba under dagen utan alla var ivriga som barn kvällen före födelsedan.

Äntligen blev klockan nästan 17 och man fick börja snygga till sig. Kvällen till ära hade jag uppsatt hår, det händer fan inte ofta.

Mingel före middag.

Det var inte svårt att räkna ut vilka som behöver kompensera i livet.

Vi körde bordsplacering och jag hamnade bredvid den där märkliga killen utan ansikte. Han är trevlig, men det är lite svårt att veta var man ska fästa blicken. Trist.

Det var Mexiko-tema som sagt, och då är lösmustascher ett måste. Alla såg ut som glada Mexikanska banditer..

..utom vissa stackare som såg ut att komma från ett helt annat land.

Snart blev allt suddigt och livat.

Ihjälslagning av Pinjatas stod på schemat.

Fångat mitt i halshuggningen.

Den tredje fick leva, men med tanke på var vi hämtade godiset önskade nog den stackarn snart att han skulle ha fått gå samma öde till mötes som sina Pinjatapolare.

Gitarrlektioner fanns för de som var intresserade.

Men jag hängde mest i Singstar-rummet.

Och han där bakom skrattar inte åt min sång. Han skrattar åt nåt annat.

Ju tidigare på morgonen det blev, desto mer betedde jag mig som en riktig dam. Som vanligt.

Men det viktigaste som hände var att jag äntligen fick uppleva min gamla flickdröm, att hoppa som Baby i Dirty Dancing.

Kanske inte lika graciöst och jag fick ha två som tog emot mig. Men jag skäms inte, Baby är ju bara tre äpplen hög, och Patrick Swayze var typ starkast i världen.

Gissa hur länge jag skrattade inombords när jag igår lämnade lägenheten för första gången, stack ner handen i fickan och fiskade upp en okänd slips? Typ, jättelänge.

Jag tyckte det var så roligt så jag var tvungen att ta ett kort direkt för att riktigt catch the moment, det är därför det är en tumme och en vante med också.

Jag vet inte om det blev så mycket roligare, men vafan, jag skrattar fortfarande.

(Ok panikedit: Alltså, den där slipsen betyder inte vad ni tror insåg jag sen.. Den låg bara där, jag vet inte vems det är. Det blir efterlysning på jobbet imorgon.)

Tillbaka.

2011-12-17T13:59:00.000-08:00

Men jag börjar att berätta om torsdagen, då jag är lite för porös för att kunna närma mig gårdagkvällens festligheter. Det får bli imorgon.

Jo i torsdags försvann jag ju lite eftersom jag som jag tidigare har nämnt har lite tur och faktiskt har några fina vänner som separerar samtidigt som mig, och då hänger man ju gärna. Man förstår varandra liksom. Man förstår att det är jäkligt synd om oss.

Min väns chef tyckte så synd om min vän så han gav bort några nätter på ett asmysigt hotell, och jag var ju inte sen att bjuda in mig själv, så där låg vi och kollade film, drack rödtjut och tyckte sjukt synd om oss själva.

Ja, STACKARS oss.

Lite borta.

2011-12-16T05:00:00.000-08:00

Nu försvann jag lite igen, och ikväll är det julfest med Mexikanskt tema, vilket innebär tequila, vilket innebär att jag inte vet när vi hörs igen. Förhoppningsvis imorgon.

Men ha en fin helg så länge!

The return of the bitchy hairdresser.

2011-12-14T12:21:00.000-08:00

Vet inte om det var Valerinan men inatt sov jag som en liten gris, och jäklar vad det kan göra underverk med humöret..

Efter jobbet skulle vår avdelning ut och äta, och då jag hade Lia fick hon följa med.

Hennes humör pekade dock neråt, och hon var inte det minsta intresserad av att äta på restaurang, utan ville mest sitta i mitt knä och berätta att hon ville gå hem.

Så till slut fick jag ta till drastiska metoder, fiska upp ett gäng hårspännen från väskan och skicka ner henne mot hörnet till kollegan med längst hår..

Hon blev varken gladare eller trevligare, utan bad sin klient ganska surt att hålla tyst och sitta still medan hon arbetade, men jag fick iallafall äta min mat ifred i säkert 10 minuter.

Så jag tror det är bestämt. Frisör it is.

Mest piss.

2011-12-13T12:51:00.000-08:00

Dagen började fint med gulligt Luciatåg och finaste Lia-tärnan som sjöng lika entusiastiskt som framför spegeln.

Sen gick det bara utför, då jag sovit dåligt i flera nätter som leder till hysterisk jobbtrötthet, sen skitväder, lite negativa känslostormar och ett svidande papercut på pekfingret avrundade eländet.

Något är ju uppenbarligen fel eftersom jag är halvt medvetslös av trötthet hela dagarna, sen när det är läggdags är jag plötsligt vaknast i Solna.

Så trots att jag inte tror på det, har jag tryckt i mig några Valerina Forte och hoppas kunna vända tillbaka mitt felvridna dygn.

Så godnatt, imorgon är en annan dag som Christer Björkman (tror jag) sa.

Luciapepp!

2011-12-12T11:46:00.000-08:00

Vem bryr sig om att texten inte riktigt sitter och man ibland undrar om det är Veronica Maggio hon sjunger?

Sjukt stämningsfullt tycker iallafall jag att det är.

Det där med balansen..

2011-12-11T09:38:00.000-08:00

Igår medan lussedegen jäste satt jag och min vän och filosoferade kring livet och förhållanden.

Jag poängterade det intressanta med att Simon i samma sekund som jag flyttade, förvandlades till precis den som jag alltid ville att han skulle vara.

Från att ha låtit mig vara familjens ovilliga projektledare gällande i princip allt, fixar och donar han nu själv, med inköp och dekorering av gran som senaste exempel. Något som aldrig skulle ha fallit honom in när vi bodde ihop, eftersom som han själv uttrycker det, 'Du gjorde det ju så bra'.

Följden av detta blev såklart att jag alltid kände mig småstressad inför allting som skulle göras, då jag visste att det alltid låg på mig att styra upp, arrangera och fixa, vilket gjorde mig irriterad och snäsig.

(Jag har för övrigt slutat skriva stresstålig på mitt cv. Lögnen är för stor för att bära.)

Jag drog mig även till minnes ett tidigare förhållande när jag var tillsammans med en riktig fixare. Han kunde allt, och han gjorde det bra.

Den intressanta följden av detta blev att jag i min tur förvandlades till en grönsak, som plötsligt inte gjorde nånting hemma eller knappt nåra initiativ, för 'han gjorde det ju så bra', och detta retade honom så mycket så det var en stor anledning till att han gjorde slut med mitt oföretagsamma arsle.

När den här killen för några veckor sen kom förbi för att hjälpa mig att borra upp lite saker, räckte det med att han klev in genom dörren med sin fixaruppsyn och verktyg med inbyggd belysning, så släppte jag allt jag hade för händerna och sjönk ner i soffan med lealös kropp och tom blick, trots att det var 10 år sen vi var ihop, och det gick ganska enkelt att dra slutsatsen att samma sak skulle hända Simon om vi skulle hitta tillbaka till varandra igen.

Så vi började på riktigt oroa oss för hur man nånsin ska kunna bryta invanda mönster och även hur man nånsin ska kunna hitta ett välbalanserat förhållande, där man naturligt delar på sysslor och aktiviteter, utan att behöva sätta upp glädjedödande regler och listor. Finns det såna förhållanden? Hur gör ni?

Så jäkla bissy asså.

2011-12-10T13:20:00.000-08:00

Ja jag har faktiskt varit så översocial de senaste dagarna så jag har inte ens hunnit blogga. Dessa finingar har jag hängt med:

Börje är också på väg att separera, så han kom förbi i torsdags för att dricka lite vin och deppsnacka tillsammans. (Ok, även om jag vet att detta var ett ovanligt bra montage, så är det alltså inte Börje utan en fin vän som i likhet med Dr Yang inte vill vara med på bild. Bra för mig eftersom jag då får låtsas att jag hänger med kändisar on a regular basis.)

Igår hade jag glöggkväll med tre av dom bästa tjejerna, en pojke och en galen bebis.

Lia fick bara smaka Sabines saftglögg, men jag misstänker att hon lyckades få i sig lite av min vinglögg vid ett obevakat tillfälle för hon började snart ta alla på brösten.

Nåväl, heller får hon bli ett tafsarfyllo än ett grinfyllo.

Idag hände något stort. Både jag och Lia bakade för första gången i våra liv. Normalt för Lia, onormalt för mig. Antar jag.

Lia var så tagen av stundens allvar (och hade kanske lite Nobel-feeling) så hon krävde att få vara prinsessklädd under hela bakningsprocessen.

Ja jäklar, riktigt goda blev dom.

Blast from the past.

2011-12-07T13:46:00.000-08:00

En gång för hundra år sen var jag styvmamma åt två tjejer i ett par år.

Den äldsta träffade jag ju på krogen för några veckor sen, hon är nu över 20, var ganska stor och självgående redan då.

Värre var det med den lilla. Hon var 3 när vi träffades första gången och när hon yttrade sin första mening till mig som löd: 'Jag har redan en mamma', förstod jag att det inte skulle bli så lätt.

Jag var väl inte den bästa styvmamman heller. Ganska ung, oerfaren, ovan vid barn, sov länge på mornarna och kunde inte laga mat. Men jag vågar nog drista mig till att säga att jag var ganska rolig, och jag gör ju som bekant världens bästa chokladbollar, så sakta men säkert vande vi oss vid varandra.

På kanottur i värmland. Om ni undrar över mitt märkliga hår så var det för att jag på den tiden trodde att jag kunde växla mellan mörkt och blont lite som jag ville. Resultatet blev en sliten kvast i oidentifierbar färg.

Men när det tog slut med hennes pappa så blev det inte att vi sågs igen, förrän ikväll.

Jag och pappan har nämligen fortsatt ha en fin kontakt, och när jag ville bjuda hem honom på middag som tack för att han hjälpte mig att sätta ihop de sista möblerna och borra upp lite grejer, följde hon med.

Nu 14 år, sjukt vacker, och det var både jättefint och lite märkligt att se henne tillsammans med min egen dotter.

Kvällen gick mycket åt att titta på gamla bilder och minnas. Lite trist att hon mindes min pappa bättre än mig, men vem kan glömma en nästan två meter lång, flintskallig och högljudd man. Det får jag ta helt enkelt.

Något slog mig just..

2011-12-06T13:26:00.000-08:00

Snart är det nyår.

Alltså, känns inte förra nyår som att det var typ 3-4 månader sen? Jag minns mycket väl att jag hade varit i Holland över jul och där åkte på den värsta magsjukan någonsin som kom tillbaka i perioder i över en vecka, så på nyårsafton låg jag utmärglad, uttorkad och huttrade i soffan.

Då sa jag att efter en sån här start så kan det ju resten av året bara bli bättre.. Men det stämde ju inte eftersom 2011 blev ett jävla piss- och skitår som kan dra åt helvete, så jag gör ett nytt försök.

2012 kan ju bara bli bättre.

Första helgen i december.

2011-12-05T12:52:00.000-08:00

I lördags hade jag två babes på besök.

Vi hamnade på Bern's, som var trevligt men den där balladklubben förra helgen har typ förstört mitt uteliv. Jag vill numera bara lyssna på och sjunga med till anthems när jag är ute. Allt annat saknar mening. Fan.

Zandra till höger uttryckte för övrigt under kvällen sitt missnöje över att jag aldrig bytt ut hennes ansikte i bloggen. På det svarar jag, sluta vara så het på bilderna så kanske det går att ordna.

Susan var sen den första mamman att utnyttja min ungkarlslya och få en välbehövlig sovmorgon. Hon ville inte vara med på morgonbild för hon tyckte hon såg för risig ut, men vafan, då tycker jag hon var lite hård mot sig själv. Visst ser hon väl ändå fräsch ut för en bakismorgon?

På söndagseftermiddagen var det dags för avslutning/uppvisning för Lias taekwondo. Hon fick feel på julen på vägen dit.

Kolla där står hon, helt lydig och disciplinerad. Vad gör jag för fel?

Stolt kampsportspappa med kampsportsavkomma.

Sen hittade vi ett zoo nära min lägenhet. Det visade sig vara både bättre och billigare än Stockholms Akvarium. Minus de som försökte sälja fisk till oss med jämna mellanrum såklart.

Hemma hos Simon hade julgranen åkt upp och när greker klär julgranar blir den jäkligt smurfig.

Om ni kan slita blicken från mitt missklädsamma öra som sticker ut så ser ni att utväxten äntligen är borta. Halleluja.

Två tjuthakemoments. (Iallafall för mig, er har jag inga grinkrav på, det är valfritt liksom.)

2011-12-05T00:00:00.000-08:00

Bilder från helgen kommer ikväll, jag hann inte igår eftersom jag spenderade större delen av dagen med Simon och Lia, där vi först gick tillsammans och tittade på hennes Taekwondo-avslutning där vi för första gången sen provträningen faktiskt fick vara med i rummet, sen åkte vi hem till Simon och garnerade pepparkakor innan vi avslutade med hemkörningspizza och fyra timmars UFC och det blev så sent så jag sov över i Lias rum.

Och när vi satt där i vårt före detta gemensamma hem och tittade på halvnakna män som slår varandra blodiga, tog vi varandras händer och gratulerade varandra till att inte bara ha överlevt den värsta krisen i våra liv, men även att vi nånstans genom ärlighet, förståelse och kommunikation lyckades få vår separation till förmodligen en av de fredligaste någonsin.

När Lias taekwondo-instruktör vid början av uppvisningen frågade henne vilka hon hade med sig idag, svarade hon stolt 'Mamma och pappa', och våra hjärtan växte några storlekar. För det stämmer ju. Vad som än händer i framtiden, så har hon oss alltid med sig, även om vi inte bor under samma tak.

Imorse fick jag sen en lyckochock (Nu flyger förövrigt grisar, veckan har sju torsdagar, helvetet har frusit till is och asfalten blommar), och eftersom jag och Rookiemom inte är så bra på att prata känslor med varandra skriver jag det här istället:

Jag är så otroligt glad för er skull, och jag vet att det aldrig kommer att finnas någon som kan skydda Hönspappan från zombies och hajar lika bra som du.

Nu måste jag gå på toa och tvätta dammet ur ögonen.

Några extremt ovälkomna gäster.

2011-12-02T15:36:00.000-08:00

Ok nu ska jag gå och lägga mig.

The dreamcatcheeer...

2011-12-02T04:28:00.000-08:00

En gång för längesen när jag jobbade på fartyg hade jag en dröm om en gammal vän. Jag drömde att han stod på knä i en gränd och någon läskig person riktade en pistol mot hans nacke.

Jag vaknade med en obehagskänsla i kroppen och kunde inte släppa bilden av min vän som stod där på knä och skulle bli avrättad, så trots att vi inte hörts av på länge så kände jag mig tvungen att vänta en halvtimme i kö till skrubben där det stod några dammiga datorer, för att höra så allt var ok.

När jag läste svaret nästa dag svimmade jag nästan. Mycket riktigt hade den här vännen hamnat i trubbel med en skum före detta kollega och hade nu ett pris på sitt huvud.

(Allt ordnade sig dock och han lever och alla är glada.)

Men nu hände samma sak för några veckor sen.

Inget dramatiskt den här gången, men jag drömde om en gammal klasskompis från gymnasiet, bara att vi stötte på varandra och blev så sjukt glada av att träffas.

Återigen vaknade jag med en känsla av att jag måste agera på det här, trots att vi inte setts eller hörts av sen studenten för typ 15 år sen.

Så jag drog iväg ett facebook-meddelande, och utöver allt artigt ’vad jobbar du med?’ – snack, så gick konversationen ungefär såhär:

Han – Jag vill ju bli illustratör

Jag – Jamen justja, du var ju fantastisk på att rita! Själv vill jag skriva..

Han – Jaså du vill skriva? Ska vi göra en serie ihop?

När vi sen nån vecka senare lyckades se varandra på avstånd vid Liljeholmen bara sådär, då var saken klar. Det var nån mening med det här.

Så igår satt vi alltså på Tranan i några timmar, blev torsdagsfulla och pratade om vårt jättehemliga projekt som kanske aldrig blir av eftersom vi båda har barn och heltidsjobb, men vafan, vi får se till att det blir av helt enkelt.

Två slutsatser kan dras av det här: Min synskhet är väldigt sporadisk, och jag har kanske inte alltid umgåtts i den bästa av kretsar. Men det är en helt annan historia.

Ja tamejfan, den bästa mamman också.

2011-11-30T12:19:00.000-08:00

Idag fick Lia nämligen en tidig julklapp i form av ett Pippi Långstrump-tält som jag köpte för ganska längesen men som aldrig fick plats i hennes pytterum i gamla lägenheten.

Det här var krångligare än vad det ser ut, tur att jag alltid var händigare än Simon så jag inte bröt ihop halvvägs och ångrade allt som har med frihet att göra.

Jag svor inte ens särskilt länge när jag insåg att själva tältdelen även hade golv och bara en liten dörröppning, så jag var tvungen att montera ner allt igen och börja om på nytt inuti det jättevarma och hårelektriska tortyrtältet. Så bra är jag.

Resultatet. Lia är skitlycklig, och själv tänker jag inte en sekund på den där spöktjejen i Sjätte Sinnet som sitter och kräks inne i den där stackars pojken som ser döda människors tält. Inte det minsta.

Det finns inga spöken, kött växer på träd och katten Paddy är faktiskt ute och fikar med sin kattkompis. Lalalaaa...

Den perfekta värdinnan.

2011-11-29T12:54:00.000-08:00

Ikväll var det dags för min första hemlagade bjudmiddag i nya läggan förutom typ Simon och Lia. Och inte vilka gäster som helst utan Dr Yang och hennes coola lilla gula barn.

Självklart blev jag lite nervös av detta celebra besök, och glömde dillsåsen som gör hela rätten, så jag fick svänga ihop en med hjälp av Creme fraiche och vitlök, vilket ändå blev förvånandsvärt gott.

Lia var som hon alltid är när vi har gäster. Calm, cool and collected.

Kvällen förflöt sen utan fadäser, om man räknar bort min fyllegranne som vacklade in på rangliga ben och deklarerade för kampsportaren och före detta livvakten Dr Yang att han minsann stod för säkerheten på den här våningen och att det bara är att ringa på om vi skulle bli rädda.

Lite fint ändå.

Tidens tecken.

2011-11-29T07:17:00.000-08:00

Det var mycket mindre läskigt att ta av ringarna, än att ändra i facebook-profilen så min relationship status var synlig bara för mig.

Fan, påkommen.

2011-11-28T12:03:00.000-08:00

Jag borde ha förstått att någon, i det här fallet Elisabeth, skulle börja snoka i mitt förflutna efter det förra inlägget.

Och i och med länken hon skickade så förstår ni nog alla att det alltså inte är Simon som är pappa till Lia. Det är den här mannen:

Jag vet att det var fel, men döm mig inte för hårt. Jag är ju inte mer än människa, och när det kommer en solbränd bodybuilder med hockeyfrilla och ansiktsmålning, då kan jag bara inte motstå.

Resultatet blev alltså:

Dom har ett fint förhållande, Lia och hennes far. Han skickar henne små spandexshorts och spraytan-burkar varje födelsedag.

Annat som hänt i helgen.

2011-11-28T01:58:00.000-08:00

Självklart skulle jag straffas omgående för att jag hade en fantastisk kväll. Först självförvållad bestraffning i form av tvättid klockan 7 på morgonen, sen allmän otur när det visade sig att ena maskinen hade obefintlig centrifugering så allt var blött och tungt, vilket gjorde att min tvätthängsanordning jag var tvungen att använda eftersom det inte fanns torkskåp, begick självmord.
Så där stod jag, bakfull och smågrinande och försökte hindra allt från att rasa ihop och skrynklas på golvet, men det misslyckades.

Så då fick det ordnas såhär, och allt fick hängas om. STACKARS mig då!

Sen lite mer självförvållat straff. (Alltså, det är inte så jobbigt att diska för hand, men man har ju inte tid! Hej Tomten, jag vill ha en bänkdiskmaskin. Jag har varit skitsnäll.)

Lite ansiktsmålning på McDonalds, och det var sån kö så en som stod i kassan fick hoppa in. Resultatet blev att Lia som ville ha en fjäril..

..mest liknande en leskig wresler.

Även en fejkbrottare behöver äta ibland.

Sen hem till Sigge och Sara för lite lördagsgodis. Sigge var dock helt emot detta med ansiktmålning och ville inte ha särskilt mycket med Lia att göra, hur mycket hon hän försökte.

Lite adventsmysfrukost.

Lite fina höstbilder.

Sen ett besök från syster och systerdotter, som alltid uppskattas.

Kusinterror.

Och lite premiäröversovning.

Så en riktigt bra helg, om jag får säga det själv.

Bästa kvällen.

2011-11-26T13:30:00.000-08:00

Ibland orkar inte ens jag vara ironisk. Det blir lätt så om man varit på en klubb som enbart spelar klassiska ballader en hel kväll, och man får dansa dramatiskt med knuten näve och skråla med till allt från 'Inga kan älska som vi' till 'Eternal Flame' och 'Bed of roses'.

I början av kvällen, när det fortfarande var ganska lugnt och det visade sig att jag var den enda på stället som kunde sjunga med till Bad English 'When I see you smile'. Så jag gjorde det mest på knä.

Notera även hårsvallet. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån.

Sen kom bara låtar som alla kände igen, och jävlar vad vi sjöng.

Det delades även friskt ut tändare till höger och vänster för att skapa en riktig balladstämning.
Inte så smart ur säkerhetssynpunkt i en knökfull lokal och det ryktades även om att några gäster slängde i ett par tändare i eldtunnorna på gården och sprang iväg för att bevittna de små explosionerna på avstånd.

Mycket barnsligt tilltag och jag hade ingenting med det att göra. Ahem.

Här vill jag skriva något mer om hur härligt och roligt allt var. Men jag ser bara min utväxt.

I de korta danspauserna både luktades och tuggades det på rosor.

Sen fortsatte vi dansa.

Så idag är jag hes, illamående och hasar omkring med lätt krum kroppshållning, men jag hade LÄTT gjort det ikväll igen. Och imorgon kväll. Och varje kväll i all evigheters evighet.

(Och tydligen så kör den här klubben nån gång i kvartalet, så det här är ett krav till alla som läser detta: Nästa gång, Be there eller be so jävla square.)

Kiss-Jempa

2011-11-25T00:25:00.000-08:00

Ni som bor runt Stockholm och har barn, vet den där känslan när man måste ta hissen i tunnelbanan, särskilt runt Centralen och Fridhemsplan..

Man står där och väntar, redan lätt illamående, man vet vad som komma skall, man vet bara inte nivån. Nivån på kisslukten.

Har man tur så har någon stackars städare nyligen varit där med saneringsmedel, och då känner man bara en svag urindoft som tränger igenom kemikalierna.

Är det värre så hamnar man i en med gammalt intorkat kiss, med en stank som får näshårstopparna att klyvas och kräkreflexerna att dansa salsa.

Men det värsta är såklart att hamna i en nykissad hiss. Det är ungefär som det förra alternativet, med skillnaden att den intorkade kisslukten nu är uppblandat med färsk stank, och att man nu även står rätt i en kisspöl.

Men vad ska man göra. Man måste ju åka, så man försöker hyperventilera lite innan för att samla syre till lungorna, man försöker öppna dörren med foten, trycker på knappen med armbågen, överväger att med handen täppa igen barnets näsa och mun för att hon inte ska behöva förpesta sitt inre, (men kalkylerar snabbt ihop framtida terapikostnader för detta tilltag, och avstår), sen är det bara att bita ihop, be till högre makter att hissjäveln kan åka lite snabbare, och sen sitta i fosterställning i duschen en timme när man kommit hem.

Lite så har det varit i mitt badrum.

Det är ju helt nyrenoverat, men nån prao-elev har glömt att täta nånstans, så några gånger om dagen sprider det sig en uppfriskande avloppsdoft runt lägenheten.

Igår kom det som tur var en rörmokare (och jag kom plötsligt ihåg varför jag gillar hyresrätter. Man ringer, nån kommer och fixar.)

Dagens favoritman.

Han skruvade fast nåt lock, och nog har det blivit bättre, men det är fortfarande inte bra så det blir återbesök på måndag.

Nu har jag fått för mig att detta har börjat bita sig fast i min hud och mina kläder, så med detta ville jag bara säga att om ni tycker jag för med mig en vag kloakdoft så vet ni varför.

Väggval.

2011-11-23T12:56:00.000-08:00

Jag har väldigt mycket vägg hemma. Tom vägg.

Speciellt en vägg är väldigt tom och stor..

Sara tycker att jag ska hänga lite foton på Lia där, men jag har redan ett par ställen där just bilder passar lite bätte, så jag skulle vilja ha något annat.

Så jag sökte runt lite på nätet för att se om folk säljer nåt roligt och annorlunda, och jag har nu fastnat för tre stycken som jag inte riktigt kan bestämma mig för vilken jag vill ha, så nu vill jag ha er åsikt:

Vargar och indianer i månsken är ju alltid en favorit..

Eller kanske en prydlig gosse som jag inte har någon aning om vem han är?

Väggtext är ju också alltid lite roligt. Den här kanske passar bättre i tvättstugan, men jag tyckte det var så himla käckt.

Så nu förstår ni utbudet.

Allvarligt talat, vad har man på väggarna om man inte har någon duktig släkting eller vän som gillar att måla och ge bort snygga tavlor gratis?

Det känns ju jättefel att bara köpa nåt och hänga upp, det måste ju finnas nån story bakom liksom..

(Nu har jag även kollat på det näst sista avsnittet av min livs första säsong av Bonde söker fru, och reagerade starkt på att det 'snygga' paret fick åka till Marocco medan det lesbiska paret fick åka till Åland. Vad menas?)

Imorgon, fler I-landsproblem. Håll ut.

Ok såhär blev det till slut.

2011-11-22T14:31:00.000-08:00

Äntligen, efter mycket blod, svett och tårar har jag nästan helt själv (okejdå, med liiite hjälp från Simon, mina föräldrar, syster, svåger, ett gammalt ex och rätt många vänner, så jävla stort tack hörni) lyckats få iordning lägenheten.

Det behövs nån matta och lite på väggarna, men nu orkar jag inte vänta mer med att visa upp hur det blev till slut.

Vardagsrum/sovrum1

Före

Efter

Vardagsrum/sovrum2

Före

Efter

Kök

Före

Efter

Badrum

Före

Efter

Lias rum

Före

Efter

Min fina vän Pia var just här och hon fick något drömmande i blicken över tanken på att ha något eget, så jag sa till henne precis vad jag säger till er (som jag känner privat, annars kanske det blir lite konstig stämning) att mitt hem står öppet för alla mamma-vänner som känner att ni behöver en paus från man och barn och plikter. Kom hit och sov en natt istället.
Mitt enda krav är att ni fixar matlåda åt mig som jag kan ta med till jobbet dagen efter, eftersom jag är gästfri, men ganska lat.

Rättvist.

Hur man gör en grå måndag lite speciell.

2011-11-21T13:59:00.000-08:00

Man kan till exempel åka och hälsa på pojkvännen till en fin vän på hans ärofyllda dags-gig, och återuppleva hur det sjäv var att vara arbetslös skådis.

Själv brukade jag visserligen mest sitta och äta kall pannkaka i bakgrunden på den där restaurangen i Skilda världar och snacka skit med Niclas Ohlund som då sadlat om till ljudkille i pauserna.

Men tiderna är hårda för alla, och den här kaninen gjorde ett jäkligt bra jobb. Ett öra och kopiösa svettningar till trots.

Lia ville såklart ha en idolbild. Det är såhär minnen för livet skapas. För båda parter.

Sen kämpade vi vidare med två övertrötta och halvhungriga barn, varav ett just haft ett stort gräl med sin mamma över sin toalettbajsvägran, medan den andra nästan dog ögonfransiögat-döden på tunnelbanan, till Hjorthagens bibliotek på andra sidan stan.

Men man kommer långt med tålamod, förstående blickar och varmkorv från Pressbyrån.

Anledningen till att tog oss dit var för att kika på en bildutställning som en gammal klasskompis håller och jag inte träffat på drygt 15 år. En helt sjuk historia, jag tar den nån annan gång.

På väg hem diskuterades det bajs, kiss, prutt, bajslukt, Pippi Bajsstrump och annat som gör livet värt att leva.

Så, dags att gå och lägga sig med bästa sovsällskapet.

Brejking Dåvn.

2011-11-20T14:52:00.000-08:00

Det var ju skitlängesen vi såg trean, typ förra sommaren, men nu var det äntligen dags för Twilight del 4, Breaking dawn.. (Ok, jag kommer ju alltid med någon slags ursäkt så jag vill ju inte vara sämre den här gången. Here it goes: Sabines dotter ville se den, men eftersom hon bara är 11 och dom sänkte åldersgränsen i sista sekunden med vinst av typ en röst och högljudda protester, så tänkte vi att hon behövde sällskap av fyra vuxna för att klara sig utan trauma. Men så ångrade hon sig och ville gå med sina kompisar istället, så då tänkte vi vafan vi har ju redan biljetterna..)

Som vanligt när jag känner mig lite nere och självförtroendet sviktar, tar jag sällskap av mina vänner från gruppboendet 47K. Där insidan räknas.

Sjukt peppade förvuxna tonåringar. (Min hand ser ut som Madonnas, jag vet. Men det är ljuset, inte åldern)

När vi kom ut var det som vanligt förvirrad stämning. Sara var chockad, Sabine ironiskt fnissig och Amanda lätt upphetsad. Själv mindes jag inte så mycket eftersom Edward har snyggat till sig igen så jag såg inget annat, men enligt deras rapporter var detta den sämsta filmen i serien, som började som nån slags Dallas, blev sen en sörja av Mexicansk såpa med inslag av talande vargar och mynnade till sist ut i gammalt hederligt splatter.

Inte konstigt att man blir förvirrad då.

TorsdagFredagLördag.

2011-11-19T13:50:00.000-08:00

I torsdags lekte vi vuxna på jobbet, åkte iväg och höll presentationer för varandra.

På kvällen hade vår chef bokat bord på Norra Brunn för lite standup. En av dem hette Al Pitcher och är från Nya Zealand. Han var så jävla rolig så jag nästan höll på att kräkas lite av skratt. Se honom om ni får möjlighet!

För att bryta av lite här kan jag visa min utsikt från sängen när jag vaknar en halvtidig morgon.

Igår kväll var det dags för fest igen, för att fira av finfina Christer som ska sluta hos oss. Som vanligt hade vi svårt att synka skålningarna, men det var trevligt ändå.

Sen drog vi från kontoret till East för god middag med älskvärda kollegor.

Det skålade ännu mer och Christer bjöd på rysk skönsång.

Även jag satt där och såg pryd ut.

Dom bästa kollegorna. Jag har dom. (Även om man frestas att tro att han ute till vänster är lite sur på mig för något. Jag får ta upp det på måndag.)

Idag såg jag mina föräldrar för första gången sen dom kom tillbaka från en 6-veckorsvistelse i Spanien, dom små asen.

Nåväl, som straff satte jag dom i arbete direkt.

Sen kom det ännu fler finbesök eftersom Simon syster Nicola hälsar på honom och alla samlades för en fika. Lia hade givetvis fått en ny prinsessklänning som skulle bäras hela kvällen, det hela kändes bra, men ändå lite konstigt och sorgligt.

Fan vad jag är less på det, nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt igen. Fixa det nu gud.

Festarn.

2011-11-18T06:35:00.000-08:00

En kollega frågade mig igår om jag skulle börja gå ut mer nu när jag typ är singel.

Jag sa att jag ju faktiskt gick ut ganska mycket redan innan, så det skulle nog inte bli nån större skillnad. Det är ju inte därför jag separerar.

Men nu är jag mittemellan två utgångar iallafall, så bilderna får vänta. Men ha en finfin fredag så länge!

Spännande saker som hänt idag.

2011-11-16T13:49:00.000-08:00

Eftersom mitt hus byggdes ungefär 53 år innan de breda Urban Djungles ens var påtänkta, och jag typ måste montera ner min innan jag får in den i hissen, bestämde jag mig för att gå ner i källaren och rota fram syrrans gamla Brio.

Herregud alltså. Jag är ju van vid att kunna manövrera min vagn med pekfingret, men nu måste jag ju typ ta ett djupt andetag och häva mig över handtaget med hela min styrka för att klara en enkel sväng. Ska det vara såhär? Varför är inte alla mammor med osvängbara hjul värsta muskelknuttarna? Jag känner redan att min triceps har svällt till det dubbla.

På kvällen fick vi finfint översovningsbesök. Vi hoppades att barnen skulle leka fint i Lias stora rum med nya spännande saker, men dom ville såklart hänga med oss och äta upp våra snacks iallafall.

Sen när dom väl gjorde som vi ville blev det direkt livsfarligt..

..så Sara agerade lektant fram till läggdags.

Det var alltså min jätterafflande onsdag, men nu jäklar har jag några riktigt actionspäckade dagar framför mig. Häng med.

Deppigt.

2011-11-15T10:44:00.000-08:00

Sådärja.

Nu är allt det jobbiga över liksom. Vi har berättat för alla, vi har pratat ut med varandra, vi har fixat boende, flytt och allt jobbigt runtomkring. Allt är klart.

Då kan man ju tycka att jag skulle vara glad, lättad och tacksam, men eftersom detta inte är en film utan verkliga livet blir det bara tvärtom.

För 15 minuters promenadväg bort äter min man och min dotter middag, myser framför tv:n, borstar tänderna och ska väl snart läsa saga.

Och jag är bara inte där.

Jag sitter ensam i en lägenhet och ska förverkliga mig själv.

Pissochskit.

(Sen måste jag titta på 'Svenskarnas hemliga liv' på trean ikväll, eftersom det handlar om tjejer som fightas och en som är lite bekant till mig är med. Vi är faktiskt buksvägerskor, men det är det enda våra bukar har gemensamt, eftersom hennes är en tvättbräda och min är mer som själva baljan. Ni fattar.)

De senaste dagarna i bilder.

2011-11-14T13:14:00.000-08:00

Efter världens långsammaste ut/inflyttning har jag äntligen kommit iordning i nya lägenheten. Amanda var inte sen att komma förbi för att invigningssitta i True Blood-soffan

Lia börjar också finna sig tillrätta även om hon på fredagkvällen när hon var trött deklarerade att hon ville 'gå hem.'

Och ska sanningen fram vill även jag gå hem lite då och då, för även om jag älskar min lägenhet känns den fortfarande inte som mitt hem.

Det får ta den tid det tar.

Vi har även invigt köket med fattigmanslunch. Utan ketchup.

Så går det när man köper möbler för alla pengar.

Helgen innehöll också ett besök hos Sabine med hennes finfina barn. Lia förvandlades till sitt alter ego 'sur-hårfrisörskeperson' igen.

Men sen serverades det hemgjorda muffins och då blev hon genast såhär sjukt glad istället.

Lyckan blev sen fullständing när även Olle och Amanda kom förbi.

Snart spelades det 'Popular' och Lia crumpade loss.

Hennes humor fortsätter att utvecklas. Just nu tycker hon det är jäkligt kul att bli fotograferad när hon blundar. Så det är bara att hoppas att den kommer fortsätta utvecklas.

Alltså, jag är inte på något sätt skadad av Barbies kroppsideal, men jag måste erkänna att jag kände mig ganska obekväm att ta en dusch bredvid dom här donnorna.

Lia fortsätter att ge allt på Taekwondon.

Vi har ätit pizza med en Simon i bar överkropp. Det kändes hemtrevligt och framförallt välbekant.

Sen avslutar vi med veckans hjärtknip. Här är en teckning som Lias ena förskollärare har gjort på hennes begäran. Hennes katt Paddy som är ute och dricker kaffe med sin kattkompis i Grekland. Grin.

Alltså, jag har inte dött..

2011-11-13T07:59:00.000-08:00

Det har bara varit lite mycket.

Men snart kommer lite bilder, dock osäkert om jag hinner ikväll men om jag inte gör det så kan jag bjuda på något som är PRECIS min humor. Ifall nån har legat vaken och undrat precis vad min humor är menar jag..

Lias första möte med Sind.. Barbiehuset.

2011-11-09T14:18:00.000-08:00

Ok först får hon ett litet spel och fokuserar på bilen, men det är ju ganska uppenbart att det är bara för att hon är i lyckochock..

Nämen..

2011-11-08T13:12:00.000-08:00

Kolla vad som damp ner på mitt vardagsrumsgolv idag..

My preeciooous...

Inte klar än.

2011-11-07T14:03:00.000-08:00

Det blev alltså ingen flytt i helgen om nån undrar.

Det var ju tanken, men det visade sig vara så sjukt mycket mer att göra än jag först trodde, så nu är jag i lägenheten varje kväll och försöker fixa och dona så allt ska bli klart, så förhoppningsvis blir det innan nästa helg iallafall.

Så jag har inte så mycket tid att blogga, men här är iallafall resultatet av mitt målande:

Före.

Efter.

Ok, före-bilden är tagen med min bra-kamera medan efter-bilden är taget med min iphone, vilket gjorde att man knappt ser nån skillnad ju!

Men finare är det iallafall.

Jag fortsätter hålla på..

2011-11-06T15:07:00.000-08:00

Jag retade mig ju på att dom målade hela lägenheten vit, men Lias rum nikotingult.. När en lampa väl kom upp såg jag att det snarare var ljusgult, men skitsamma, gult är fult tycker jag, så här skulle det målas om. Lindblomsgrönt.

Det var dock ingen färg Järnia kunde hjälpa till med, så i min rädsla för mintgrönt fegade jag på färgproverna och alltså blev färgen grå med lite grönt i.

Fail, men ändå ok.

Lia ville i vanlig ordning hjälpa till ända tills hon insåg humorn i att göra handavtryck på väggen.

Jag såg ingen humor i det och slängde ut henne.

På kvällen togs det hem fler medhjälpare som jag mutade med rödtjut.. Vi skruvad pliktskyldigt upp några lampor innan vi gav oss på det vi egentligen längtat efter..

..ihopmontering av mitt och syrrans gamla Barbiehus!

Tre våningar plus takterass ren och skär lycka.

Sen upptäckte vi emblemet som skulle avrunda hela bygget, och jag insåg att jag antingen levt i en lögn under hela min barndom, eller så kunde jag inte läsa.

Det är ju för i helvete ett Sindy-hus!!

Vi mådde mycket dåligt över detta faktum ett tag, men efter lite mer vin glömde vi den trista parentesen, och började aktningsfullt möblera.

Och här är den färdiga skapelsen. Hur sjukt lycklig kommer inte Lia att bli när hon glider in i sitt nya rum så står det här och väntar!?

Ett tack.

2011-11-05T16:03:00.000-07:00

Det finns dom som passerar 45-strecket och då lugnar ner sig lite.

Tittar på sport istället för att utöva den. Hänger i rabatten istället för på krogen. Slutar springa på konserter och festivaler. Ja helt enkelt, dom som sätter sig i soffan med en skål chips och inväntar döden.

Sen finns det min svåger:

Och som om inte det vore nog, så släpper han utan att klaga allt för att hjälpa en svägerska i nöd, kör två timmar till Stockholm för att hjälpa till att sätta ihop 118 askomplicerade Ikea-möbler.

Så tack Tony för att du är du, och för att du hjälper oss händigkappade när ett nytt hem ska sättas ihop.

Du är bäst.

Men vi får inte glömma bort min syster som även hon ställde upp..

Hon blev satt på chair-detail, och jag rekommenderar er alla att ringa henne när en stol behövs sättas ihop. Man får även lära sig svordomar och könsord i helt nya tappningar och kombinationer. Det är fantastiskt.

Ett tack även till världens bästa ungar som skötte sig exemplariskt i denna tråkigaste av aktiviteter..

Iallafall nästan hela tiden...

Det är allt bra jäkla speciellt ändå, när man inser vilken finfin familj man har.

Två uppdateringar.

2011-11-04T14:26:00.000-07:00

1. Tanden.

Den jäkeln sitter kvar och verkar ha förankrat sig lite igen. Nästan så jag är lite besviken. Jag är less på att inte kunna äta Riesen-kolor. Kanske ska man bara ta tjuren vid hornen, gå till tandläkaren och dra ut dom. Under extradjup narkos isåfall.

2. Hypnosen.

Ni kommer ihåg att hon skulle göra en sk traumarensning genom att få mig att minnas saker från den där misshandeln som jag har förträngt.

Jag var ganska nervös eftersom jag inte visste hur det skulle påverka mig, och filmskadad som jag är såg jag framför mig hur jag skulle sitta där och skaka och grina i stolen, men hon försäkrade att hon inte skulle låta mitt undermedvetna ta fram mer minnen än vad jag klarar av, och under själva hypnosen hände inget speciellt utan det flimrade förbi minnesbilder från alla möjliga händelser genom livet.

Jag gick dock därifrån helt skakig men ändå med den befriande känslan av att ha överlevt något hemskt.

Och de senaste dagarna har det faktiskt poppat upp lite nya minnen, varav det viktigaste för mig är att jag har insett att jag var inte så passiv som jag har gått omkring och trott.

Jag har nämligen varit övertygad om att jag bara stod vid sidan av och skrek som en riktig tjej, men det gjorde jag faktiskt inte. Misshandlaren som slog mig gjorde det inte för att jag lyckades få tag i hans jacka en gång, han slog för att han var less och ville bli av med mig.

Det känns bra.

En ovanlig torsdag i bilder.

2011-11-03T15:32:00.000-07:00

Idag var jag ledig från jobbet för att dra till Ikea och tokhandla småprylarna som inte krävde hemkörning. Vid kommunaltrafiksbytet i Skärholmen Centrum retade jag mig på deras logga. Jag menar, borde det inte stå SKRHLMN?

Sen insåg jag att dom vill påminna om STHLM och den här bilden var egentligen helt onödig, men jag la ut den ändå.

Jaha, här går jag med min långa lista och välfyllda vagn. Och min panna som mer och mer börjar likna Dylans i Beverly Hills.

Till slut var den så galet välfylld så jag knappt kunde manövrera den. Som tur var skulle Simon möta upp och skjutsa hem mig, så jag satte mig och surade hjälplöst på ett café tills hjälpen kom.

Trött kändsspaning i kön. Det är alltså Trazan från Trazan och Banarne därframme i mörk kostymjacka om ni inte såg det direkt.

Heja Quashqiai. Quachcai. Qashcai. Herregud i fyra år har vi haft biljäveln med det är omöjligt.

Hej Expressen. Jag ville bara påpeka att 'You have no balls' mer betyder 'Du är en jävla fegis' typ. Man ska inte ta allt så bokstavligt. Just sayin.

Eftersom Ikea skulle leverera även de större prylarna ikväll fick jag hänga lite i nya lägenheten och invigde högtidligt kylen inför helgens 'Sätta upp Barbiehus och dricka vin'-kväll.

Ok jag vet att rödvin inte ska vara i kylen, men jag kunde ju inte inviga ett vanligt skåp.

Sen hängde jag lite på balkongen. Här är min utsikt by night. Inte New York riktigt, men nästan.

Sen visade det sig att budfirman lovade tider deras bil inte kunde leverera, så det blev det lite tråkigt att gå omkring i en tom och mörk lägenhet. Återigen, tack Wordfeud.

Strax efter att den här bilden togs kom dom äntligen.

Vi avslutar med det mest hjärtknipande exemplet på: Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Ja, jag dog.

Det här med att skiljas som vänner.

2011-11-02T10:19:00.000-07:00

Det är fan inte lätt.

Alltså det är klart det har sina fördelar, väldigt många till och med, men det är svårt att lämna någon som man verkligen inte vill något ont, och man kan ju inte låta bli alla dessa grubblerier...

Varför gör vi det här egentligen? Vi funkar ju skitbra ihop ju.. Borde vi ha kämpat hårdare? Gav vi upp för fort?

Men då gäller det att komma ihåg att det faktiskt gick så långt så vi ändå kom till det här beslutet, och då måste vi hålla fast vid det. Annars skulle vi förmodligen snart finna oss själva i exakt samma situation igen.

Så nu kör vi. I helgen flyttar jag.

Bästisar. Trots allt.

Barn på nytt.

2011-11-01T14:25:00.000-07:00

Det är jag det, fast inte på ett positivt sätt.

Jag har en lös tand.

Det var ett tag sen jag berättade det här, men jag har ju alltså begåvats med två mjölktänder som sitter kvar på varsin sida i underkäken, eftersom det inte fanns några tänder under dom som pressade sig upp och krävde sin plats.

Deras dagar har ju dock alltid varit räknade. Med sina pytterötter och allmänt porösa tillstånd har jag alltid vetat att jag nån gång kommer att tappa dom, vilket ju är högst opassande då jag lider av akut tandläkarskräck, tandfobi och är livrädd för allt som har med lösa och trasiga tänder att göra.

Men nu får jag acceptera faktum, att den högra håller på att ge upp och släppa taget. Den lite ilande smärtan i tandköttet, den klickande känslan när jag trycker lite med tungan. En känsla ingen vuxen människa ska behöve uppleva.

Och i vuxen ålder kommer detta att behandlas på samma sätt som det gjordes när jag var 6 år. Jag gör ingenting, utan låter naturen ha sin gång och kommer endast supa mig asfull och försöka dra ut den när den hänger på en tråd.

Till dess tunggar jag på andra sidan och försöker intala mig själv att jag faktiskt fött barn och att det här inte är någonting i jämförelse. Det hjälper dock föga.. Om det inte finns någon tandkötts-epidural villl säga.

Ska man hitta något positivt i det här dramat så sitter dom iallafall placerade så jag inte kommer att få några synliga gluggar. Men STACKARS mig ändå!

Omogen och stolt.

2011-10-31T12:57:00.000-07:00

En intressant grej med att separera är att man får reda på vad vissa folk egentligen tycker om en. Särskilt om man separerar från en person som aldrig kan hålla något hemligt för en längre än tre minuter.

Som tur var har jag mest hört positiva saker (om man räknar bort 'lite avståndstagande' och 'väldigt privat') om mig själv, men det var en annan beskrivning som jag fastnade vid och kände att jag behövde belysa ytterligare. 'Jättetrevlig, men lite omogen.'

Omogen.

Simon ursäktade det med att den här personen ju inte känner mig eftersom jag bara på riktigt släpper in mina närmaste, men jag viftade bort det. Jag blir inte ledsen av att kallas omogen, jag har hört det förr.

Det viktiga är att dom som känner mig på riktigt vet att det är min grej. Jag är 36 år, men älskar att bete mig som en riktig fjortis, och jag ser ingen anledning att bara ägna mig åt friluftsaktiviteter och par-middagar för att jag blivit mamma.

Alltså blir det väl så att mina vänner är lite på samma sätt. Vi är alla mammor, de flesta är över 30, nån är över 40, och även om det inte blir lika ofta som förr, så festar vi fortfarande som fjortisar, pratar som fjortisar och beter oss alltsomoftast som fjortisar, med fredagkvällens Twilight Fan event som senaste exempel.

Men vi gör det ju med glimten i ögat.

Jag och några fellow-omogna kompisar på väg att se 'Eclipse' förra sommaren.

Vi är väl medvetna om att vi passerat Bäst-före-datum vad gäller ungdomlighet och bröstfasthet, men skitsamma.

Tafsandes på en oskyldig mässingsstaty. Med väldigt fasta bröst I might add.

Jag är ju inte på riktigt kär i Edward eller Leo. Jag är inte helt allvarlig när jag skriver och säger 'typ'. Jag är fullt medveten om att såna jag kallar 'tönt' egentligen är jättebra och trevliga männsikor. Jag vet att jag borde vara med på bostadsrättsföreningens städdagar. Jag vet att man borde dricka varannan vatten och inte driva med såna som har IKEA Family-kort.

Jag vet också att jag är för gammal för det här tecknet. Jag vet inte ens vad det betyder. Men jag vill ju så gärna vara cool liksom.

För det är ju så kul att driva med sig själv, sin ålder, och det är ju så kul att få vara lite omogen, trots att man är 'vuxen'. Och det är tur att man bor i en stad som är full av likasinnade.

'Jag är inte bara mamma, jag frotterar mig också med yngre män som ger mig vin och visar mig ännu fler tecken jag inte förstår.'

Och ni som känner mig, ni vet ju att jag kan vara lite mogen ibland också. Jag har ju för fan börjat kolla på Bonde Söker Fru.

Så även om det kanske kommer ta ett tag, så finns det även hopp för mig att en dag växa upp. Typ.

Fler bilder från helgen. Typ bara på Lia.

2011-10-30T12:51:00.000-07:00

Det har tagits finfina höstpromenader. Iallafall en.

Det har lekts en del inne också, men Lias nya och lite aggressiva vän Nacho Libre.

Det har åkts buss.

På Taekwondon kikade jag in genom fönstret och såg att Lia stod vid spegeln och gjorde märkliga frisyrer på sig själv när de andra tränade.

Just då kändes 349 kr i månaden jäkligt ovärt.

En lekdejt med musikalisk inriktning har också hunnits med.

Och hemma håller Simon som bäst på att förvandla vår lägenhet till en ungkarlslya, och med denna Imac är jag så gott som redan bortglömd.

Men den är ju jäkligt snygg, så jag förstår.

Edward, äntligen möts vi.

2011-10-28T15:33:00.000-07:00

Alltså, ni vet ju sen tidigare att jag gillar Twilight-filmerna och speciellt då Edward som jag gärna skulle bamsekramas lite extra länge med.

Nåväl, när Sabine säger att hon kan fixa biljetter till ett fan event som självaste Robert Pattionson ska deltaga i och som förmodligen mest är för tjejer under 20, så säger man ju inte nej, utan man låtsas helt enkelt att man är mamma till Sabines dotters kusin, och går dit ändå.

Det är alltså mitt barn där till höger. Ingen som skulle ifrågasätta det, vi liknar ju till och med varandra.

Sen att vi inte råkade ha platser tillsammans som våra barn gjorde inte så mycket.

Dom tycker nog det är häftigare att sitta själva, och vi bryr oss ju inte så mycket om Robert ändå, resonerade vi.

Efter många liveuppträdanden och lite klipp från nya filmen som verkar väldigt lovande med mer Edward-hud än tidigare kom han äntligen. Robert.

Och jäklar vad det skrevs autografer och fotades. Det tog typ trekvart att gå de 20 metrarna fram till scenen.

Och hela tiden skreks det. Det skreks redan långt innan dom visade sig, det skreks bara hans bild visades på storskärm. Men när dom väl klev upp på scenen, då skreks det såhär mycket (tryck ej på play om du har sovande barn i närheten):

Sen fortsatte det skrikas genom hela intervjun och vi hörde typ ingenting av vad han sa. Menmen, det är ju inte så att vi bryr oss ändå liksom..

Robert blev lite nervös av allt skrikande och bad mig göra honom sällskap på scenen som lite stöd. Och det är ju klart man ställer upp på det.

Jaha, här har vi Robert/Edward igen, bara sådär.

Så min slutsats av kvällen är att Robert är fan assnygg irl, jag kommer definitivt att få tinnitus och jag behöver inte vara ledsen för att jag aldrig fick uppleva Beatles eller Elvis. Nu vet jag precis hur det var.

Jag, min soffa och Eric.

2011-10-27T14:33:00.000-07:00

Ja er blev jag tyvärr inte klokare av eftersom alla tyckte olika, men det som slutligen slog sista spiken i kistan till soffa nr 1 var när en kollega sa att hon fick True Blood-vibbar av soffa nr 2.

Så jag skyndade mig till Stalands efter jobbet (Jo det känns också bra att ha något i hemmet som inte är från ikea) och där i skyltfönstret stod den i all sin prakt..

Eftersom den stod just där och tronade, cool som den är, kunde jag inte provsitta, men jag testade fåtöljen och den var bekväm nog. Jag var såld, och snart var soffan det också.

Jag och min nyinköpta ägodel, levereras innan jul lovade säljaren.

Men kolla där sitter ju en amputerad Eric Northman och Wordfeudar, och min kollega hade rätt, den ÄR fan ganska True Blood.

Mitt i allt elände..

2011-10-26T12:41:00.000-07:00

..så måste jag erkänna att det är sjukt kul att köpa möbler till en ny lägenhet igen.. Däremot är jag kluven mellan två soffor.

Jag vill ha skinnsoffa, inte nödvändigtvis för att jag tycker det är snyggast, men jag vill att Lia ska kunna sitta där och äta och rita utan att jag ska behöva oroa mig, plus att jag tycker tyg lätt blir så solkigt..

Så nu har jag två kandidater och behöver hjälp att välja. Så, vilken är snyggast?

1.

En blick in i framtiden och lite annat.

2011-10-25T12:11:00.000-07:00

Jahapp, här sitter jag på väg till Dorotea och läser ut Martin Svenssons bok. Det gick snabbt.

Men jäklar vad jag gillade den, nu vill jag ju också skriva en bok igen.

Och här är alltså blicken in i framtiden jag snackade om i rubriken. Vita träd, nästan snö. Snart i en stad nära dig.

Utsikten från taxifönstret. Finhemskt liksom.

Alltså allvarligt, jag tappar så mycket hår så jag håller på att bli galen. Särskilt uppenbart blir det när jag har svarta långkavajer med sånt där ulligt tyg så varenda blont hårstrå fastar och hänger kvar i ojämna klumpar så kavajen mer liknar en illa klippt pälsjacka. Så jäkla ohett.

Men såhär såg det ut när jag jobbat klart och åkte hem. Sverige alltså, det är bra fint det.

Apropå böcker.

2011-10-24T09:04:00.000-07:00

Om ni kollar på min 'Läser just nu' - ruta tänker ni kanske 'mäh' just nu och undrar vad i helvete det är för märklig bok jag skyltar med.

En bok skriven av Martin Svensson, upphovsmannen till den ytterst tveksamma låten 'Du är så yeah yeah, wow wow.'

Den kom ju ut för några år sen men först nu hittade jag den lite undangömd i en hylla, och döm av min förvåning när jag insåg att att killen ju faktiskt kan skriva!

Så håna inte, läs istället.

Happy, happy.

2011-10-23T13:45:00.000-07:00

Jag fick ju den där fantastiska boken Happy, Happy av en fin vän, och det var aldrig någon idé att jag smällde upp den som bild här på sidan eftersom jag läste ut den på ett par dagar.

För den är inte så tjock, utan består mest av ett gäng skilsmässohistorier från 10 kända kvinnor, bland annat Mia Skäringer och Gudrun Skyman, och den får en verkligen - särskilt just när man läser den, men även överhuvudtaget - att både känna sig så mycket starkare i sitt beslut att separera, och hjälper även till att dämpa skuldkänslorna som bara tsunamisköljer över en dagarna i ända.

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till att INTE rekommendera den till såna som inte har tänkt skilja sig, eftersom den här boken får det att låta så fint så man typ vill separera varje vecka. Fatta va dyrt.

Men, jag måste ändå dela med mig av några finfina och kloka citat:

- Det vi upplevde som en spännande förändring och utveckling möttes med affekterande reaktioner. Tonfallet från bekanta vi stötte ihop med på gatan var alltid spontant ömkande och beklagande, när det lika gärna hade kunnat vara spontant uppmuntrande.

Och den oro som många ogenerat gav uttryck för - olyckskorpar som kraxade 'mengudhurskadetgåmedeknonminbarnenflyttenensamheten' var knappast till någon hjälp. Tvärtom.

- ..Men vi lovar ändå varandra evig trohet, utan att tänka på att när människor för hundra år sen gav samma löften var medellivslängden 50-60 år. Den hotfulla meningen 'Tills döden skiljer er åt' får onekligen en annan innebörd när man tänker att vi ska leva tills vi är 80-90.

- Hela vokabulären king separationen är dessutom färgad av tragik. Förhållandet 'sprack', 'gick sönder', 'tog slut', 'krashade'. Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.

- Relationen till mina barn förvandlades till det bättre. Tidigare handlade en stor del av min längtan och mina dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden vill prata och ställa frågor, något som brukade störa mig innan.

- Ibland hör man människor, förmodat gifta tills döden skiljer dem åt, hävda att 'folk separerar för lätt'. Att vi kämpar för lite, ger upp för fort. Det måste vara en av världens mest seglivade myter. Sanningen är den motsatta.

Människor slår sina pannor blodiga för att hålla ihop även de mest omöjliga och havererade relationer. Och det gör det, inte bara under krisperioder, utan år efter år, med en häpnandsväckande uthållighet och ofta till ett väldigt högt pris.

- Inget är värre än att säga att man stannar 'för barnens skull' om du frågar mig.. Inget ansvar är tyngre att lägga på sitt barns axlar än att mamma eller pappa stannade, för 'din skull'.

"Jag var inte lycklig. Jag hade hellre velat något annat, men den möjligheten förvägrade jag mig själv och det gjorde jag för Dig.."

- Jag ligger i min dotters rum. Hon är åtta år, har två hem och inte alltid så välkammat hår. Jag vet att jag också orsakat henne tårar, men att perfekta mammor inte finns, att jag alltid gör så gott jag kan. Och jag viskar till henne innan hon somnar: 'Men vet du vad det bästa och fiffigaste är? Även om kärleken kan ta slut mellan mammor och pappor, så kan mammor och pappor aldrig sluta älska sina barn. Den kärleken är beständig och kan aldrig dö. Den är levande genom allt.'

Och sådär kan jag fortsätta i evigheter men jag hinner inte just nu, och om inte det framgick tidigare, så rekommenderar jag boken till alla som går i tankar, har, ska eller håller på att separera.

18 nyanser av rosa.

2011-10-21T12:28:00.000-07:00

Ni vet ju att jag står utanför hela genusdebatten.

Jag tycker såklart att genusförespråkarna har flest poänger, men samtidigt så tycker jag många av dom är så otrevliga, osympatiska och aggressiva mot de stackare som inte ens är motståndare, utan mest tycker det är ok att vi är olika.

Så jag tar avstånd från det sjukt onödiga bråkandet och ger Lia leksaker och kläder av alla möjliga modeller och färger, skiter i hur andra uppfostrar sina barn och koncentrerar mig istället på att lära henne rätt och fel samt ger henne en jäkla massa kärlek, och är övertygad om att det löser sig ändå.

Men när Simon och Lia igår kom hem från Grekland (där dom aldrig har hört talas om genus. Kan det till och med vara så att ordet genus är ett av få ord som inte kommer från grekiskan?) så fick jag nästan lite yrsel när dom visade mig presenterna Lia hade fått därborta. Lite som att få sockervadd intryckt bakom ögonen, eller som att äta gräddtårta till frukost..

Ok, jag älskar Barbien på vespan med sin rosa hjälm, men resten ger mig synnervskväljningar.

Men allt är såklart förlåtet eftersom hon ju även fick en ny fleece-pyjamas med fötter.

Nu kollar jag slutet på Idol och reflekterar över hur rolig juryn ser ut när Laila inte är där. Som tre jättesnoppar med en massa åsikter.

Två viktiga saker.

2011-10-20T14:16:00.000-07:00

1. Idag var jag på min andra hypnos-session, och jag berättade för terapeuten om misshandeln eftersom minnet av den har förföljt mig sen första behandlingen.

Hon blev eld och lågor. Först arg för att vi inte fick någon hjälp eller stöd då, men även övertygad om att jag fortfarande lider av någon slags post-traumatisk stress, särskilt eftersom jag bara minns korta fragment av någon som pågick under flera minuter. Och det har ingenting med att det gått lång tid sen det hände att göra, så har det varit hela tiden.

Andra tydliga tecken hon noterade var att jag mindes att mina signalement jag lämnade till polisen visade sig vara helt åt helvete, trots att jag sett alla fyra mycket tydligt, och precis som jag trodde så är detta med att jag får en hjärtattack över minsta oväntade ljud, samt genuint avskyr allt som har med bråk och gräl att göra, klara tecken på att jag fortfarande lider av saker som aldrig bearbetades som det borde, utan jag lade bara locket på.

Så nästa gång ska vi prova att göra en så kallad traumautrensning under hypnos vilket förmodligen kommer att framkalla en del mycket otrevliga minnen som mitt undermedvetna har valt att tränga bort. Jag ser inte fram emot det, men det måste väl göras. Rapport om två veckor.

2. Hon är tillbaka.