Inte helt oväntat kanske.

Men jag lägger ner. Iallafall tillfälligt. Först tänkte jag sluta helt, men jag kallar det en paus, för jag hoppas ju att skrivlusten kommer tillbaka.

Men som det är nu har jag inget att säga, jag har ingen tid, ingen ork, ingen inspiration och jag orkar nästan inte få till det här inlägget ens.

Jag borde ju såklart avsluta med en enorm bildkavalkad från sommaren som gått, men som ni förstår blir det övermäktigt i det här skrivkrampstillståndet, så jag väljer ut det viktigaste helt enkelt:

Det undgick väl ingen att den här sommaren var en riktigt skitochpissig sådan, så jag flydde utomlands inte mindre än två gånger. Först till mina föräldrars ställe i Spanien, där en gammal vän blev mer än en vän, och av olika anledningar väljer jag att inte nämna mer om det just nu. Men det är bra.

Jag fick även återförenas med min unge i Grekland efter tre veckor isär.

 ..tillsammans med en av mina och Lias absoluta favoritfamiljer.

Fint hotell, fin pool, fin strand, fin mat och fint sällskap. Ja, allt var fint.

 Och trots att jag fick besök av flera gamla vänner som ville visa sitt stöd till mig och förklara att de inte trodde det minsta på det som Simons familj i början spred ut - dvs att separationen helt och hållet var mitt fel och andra otrevligheter - så träffade jag dom och det gick bra. Dom har accepterat vårt val, och vi har förlåtit varandra.

 

Väl hemma igen har det festats intensivt tillsammans med mitt ex tillika en av mina bästa vänner, på den husbåt han införskaffat.

 

 Här har jag hängt med både gamla och nya vänner, och väldigt tydligt är det att dom till vänster har varit med ett tag och ledsnat lite på mina skämt, medan dom nya till höger fortfarande tycker jag är rätt festlig. Score.

 

 Ett blast from the past hann jag med, i form av min gamla chef från tiden jag jobbade på fartyg, som plötsligt dockade i Sverige sisådär 8 år senare.

Hon är den enda människa jag har stått instängd på ett kontor och gråtskrikit av ilska åt, och sen kunnat gå ner och ta en drink i baren med samma kväll.

Sen vi skiljdes åt har jag hunnit gifta mig, haft tre olika jobb, fått barn och separerat. Hon har fortsatt jobbat på fartyg år ut och år in, sett ännu fler länder men ingenting annat.

Det var lite sorgligt när jag klev av men hon fick stanna kvar ombord på grund av för en oinsatt obegripliga regler, och samtidigt en lättnad. Att man gick vidare och inte blev kvar.

 Fast så värst mycket mer kommer nog inte förändras med mig heller. Jag kommer nog fortsätta sitta där, på en balkong i Solna, med ett glas rosé i handen, skvallrandes om saker man kanske borde ha slutat skvallra om när man var 23..

 ..och barnen tillhörande oss på balkongen kanske inte alltid är precis så änglalika mot varandra som det ser ut på den här bilden, men tamejfan, nästan.

Så det var såhär det blev. Jag bor i min lägenhet med den där soffan jag tyckte var så snygg men nu har insett kanske inte är så jättebekväm. Jag har börjat kolla The Walking Dead och tycker det är bästa serien nånsin. Simon och jag har krisat men är nu trevliga mot varandra igen även om det mest blir snack om praktiska saker kring Lia. För även om det gick som det gick, så tycker vi ändå om varandra, vi är inga elaka personer, och vi är tacksamma att vi bröt i tid, innan vi började hata varandra.

Jag trivs på nya jobbet och mina arbetskamrater, jag har en bra familj som ställer upp när dom behövs, fantastiska vänner och världens bästa unge.

Man skulle nog kunna säga att jag haft en fantastisk tur.

(Och ni som inte känner mig privat men vill fortsätta hänga med lite i vad som händer, får gärna följa mig på Instagram där jag ska försöka bli lite duktigare på att uppdatera. Jag heter Jempakill.)

Tack och hej.

Hemma igen.

Japp, efter en vecka av närmare +40 kändes det nästan lite skönt med hederlig svensk sommar med moln och +15. Fast bara nästan.

Det har varit en både härlig och intressant resa som charterturist till en ö jag tidigare har kallat mitt andra hem, och jag har lärt mig att det fortfarande applåderas vid landningar, att jag har världens bästa unge, att jag visade mig ha riktiga vänner i personer som jag kanske inte trodde, att jag hade ovänner i personer jag kanske inte trodde, att jag valde ett fantastiskt resesällskap, att jag fortfarande besitter förmågan att läsa ut en bok på två dagar och att en separation i Sverige kan skapa mindre kaos på en grekisk ö långt borta.

Bilder kommer så snart jag hinner.

Sommarn, hittills..

Bu ni vet hur det är ibland. När inspirationen faktiskt bara går och självdör och det bara inte GÅR att skriva!

Inte kan jag kommentera heller, men jag läser och hänger med. Bara så ni vet.

Just nu kämpar jag för att inte bara säga tack och hej och lägga ner hela bloggen. För jag vill ju fortsätta. Jag vill ju fortsätta att dokumentera Lias första tid i livet, och även min egen genom en av mina mer kaotiska tider i livet. För jag vill kunna se tillbaka och minnas längre fram, och jag vet ju att skrivlusten kommer tillbaka. Det måste den.

Men tills dess, här kommer lite bilder från en piss och skit-sommar vädermässigt, men fin på andra sätt:

Jag har ju en moster som bor i ett av Kungsholmstornen, vilket gjorde att jag en dag fick följa med högst upp och kolla ut över stan. Man såg ju hela stan typ bort till Uppsala och jag har finfina bilder på det, men det jag reagerade starkast på var ändå att man kan ha jätteterrasser och ett freakin RADHUS på Kungsholmen. Där vill jag bo. Jag måste.

 Kommer ni ihåg den där unga ex-kollegan till mig som sa att när hon såg mig och Sara så blev hon inte längre rädd för att bli gammal eftersom vi verkade ha så roligt?

Ok, jag har förlåtit henne, och jag hoppas att min mamma och moster kan förlåta mig för att jag säger detsamma om dem.

 Kommer ni även ihåg den där balladklubben jag var på i höstas och det var typ den roligaste kvällen någonsin? För nån vecka sen var det dags igen, och vi förfestade hos Rookie Mom på bästa sätt som vanligt.

Och här var det ju faktiskt en riktigt fin sommarkväll. Dom dyker upp ibland.

På plats var allt så magiskt som det brukar vara. Känner ni igen han till höger? Mitt gamla Göteborgs-ex dök upp, det var himla gött att ses igen, som man säger därnere.

Jag har även upplevt en gammal dröm att få vara pirat..

..på Sigges finfina piratkalas.

(Sigge måste ju förövrigt undra vad Lia har för kalaskultur egentligen. Som varken dyker upp på sitt eget eller hans.)

Resten av tiden har varit ett enda roséuteserveringlitedejtandeochedamamerbönorsåklart-töcken.

Och om två dagar, då jäklar bär det av till Grekland och jag får träffa henne igen. Min unge som jag inte har sett på tre veckor. Det gör ont av saknad, på riktigt.

Nu fick jag ju dåligt samvete..

Ja, både bloggen och min inspiration har tagit lite semester, men jag är snart tillbaka.

En liten hälsning.

Hej Kina.

Vet ni att erat tvångsaborterande känns som en film som skulle beskrivas bäst som en 'otäck framtidsvision', och man skulle se den, må lite dåligt, men ändå trösta sig med att det aldrig skulle kunna hända i verkligheten?

Men ni verkar ju tycka att det är helt ok. Även det faktum att ni bara vill ha en son känns lite skevt, hur ni lämnar era döttrar att ruttna på smutsiga barnhem, går hem och och försöker igen.

Smart tänkt, eftersom detta kommer att leda till att ni om ett par generationer bara blir män kvar, som måste passa sig jäkligt noga för att tappa tvålen, och till slut kommer ni dö ut.

Rätt åt er, känner jag spontant nu.

(Ok, kanske är jag lite överkänslig eftersom jag saknar Lia, och typ börjar gråta om en fotbollspelare filmar lite för trovärdigt hur ont han har när han ligger där på gräset och håller sig om skenbenet trots att reprisen visar att han fick en lätt puff på höften. 
Men jag tror inte det.)

Det verkar ju inte gå nån större nöd på henne iallafall..

Ungjäkel.

Men jag hänger inte läpp.

Jag vill ju trots allt att hon ska tillbringa somrarna i Grekland. Jag vill ju att hon ska få vara så mycket som möjligt med den sidan av släkten, ta del av kulturen, prata språket felfritt och kanske lära sig en del om hur man inte hanterar sin ekonomi när hon ändå är i farten.

Alltså har jag grinat klart, och försöker ha såhär trevligt istället:

Första festen med nya jobbet, och som tur var för mig tävlades det i Boule. Ni som har hängt med ett tag kanske kommer ihåg att jag kan vara sjukt grym på det om jag sätter den sidan till.

Så jag kände att det var ingen idé att vara blyg, utan jag gick och vann alltihop och fick ett Boule-set som pris, så nu jäklar ska det övas, sen ska jag vara med i OS. Om det är en gren där vill säga.

En gång i veckan brukar jag dock fortfarande luncha med några gamla finfina Tradden-kollegor, för att hålla det värsta längtet borta.

 Jag har hängt en del i mitt andra hem, dvs hemma hos Sara aka Grillmästaren.

Jag har lekt stekare på Djurgården.

 Sen kom midsommar som firades med några av de bästa. 

 Jag fick även visa att jag inte bara är ett pretty face utan även en kvinnlig McGyver, som gör ett durkslag av en påse, en gaffel och mineralvatten.

 Vi kan väl förresten komma överens om att jag inte bara är Boulemästare och McGyver, utan även något av en expert på Rosévin?

Bra. Då kan ni pay attention, ni som tycker att Rosé kan vara lite surt. Här är det godaste, Mateus.

Jag släpade såklart med mig mitt Boule-set och det blev en stenhård Killarna-mot-Tjejerna match. Som vi tjejer förlorade med ett poäng, för att vi gav bort ett poäng för det var på millimeterna lika en gång och.. Skitsamma, tjejerna vann egentligen.

För att roa barnen hade Sara tagit med ansiktsmålning. Men det roade även oss vuxna och jag bad Zandra måla över min tatuering så jag skulle slippa se den. Vi blev rätt nöjda med resultatet.

 Sen ville Sara ha en lite mer genomarbetat kroppsmålning, vilket Zandra lyckades med, tills vi insåg att det var kusligt likt SD-loggan, så då blev det lite dålig stämning ett tag..

..som vi snabbt lättade upp genom att byta ut en midsommarnattsdröm mot lite fäbojäntan.

Mot kvällen drog vi barnlediga singlar hem till Amanda för balkonghäng innan vidare färd mot staden och kroglivet, vilket till en början kändes fel sådär på midsommarafton..

..men vem behöver egentligen sill och nubbe när man kan ha den här utsikten...

 ..och får dansa fuldans till gamla 80-talshits tillsammans med dom man gillar bäst. 

Inte jag iallafall.