Slutet

En nackdel med att vara förälder är att jag tydligen inte kan njuta av en bra skräckfilm längre.

Vi har just sett The Orphanage, och istället för att rysa av skräck och hota Simon med att 'om du försöker skrämma mig nu så dööödar jag dig!', så sitter jag och gråter och tycker synd om de stackars föräldralösa spökbarnen..

Så nu har jag blivit en tjej tydligen. Allt är Lias fel. Jäkla unge.

Kognitivt my ass..

I tidningen idag står det om något som kallas 'emetofobi' och betyder skräck för att må illa och kräkas..

Men det finns hjälp står det. Ivrigt gick jag in och läste. Äntligen skulle jag bli fri från den här kräk-skräcken!

Men som vanligt, så är det sitt tänk man måste ändra på.. Men det har väl ingen betydelse? Att må illa och kräkas är det vidrigaste som finns, och inget tänk i världen kan ändra på det.

Vafan. Kan inte nån bara komma på ett piller så man blir medvetslös innan man börjar må illa och kräkas, och vakna upp med huvudet i en spolad toalett när man är klar, så man slipper skiten. DÅ skulle min fobi försvinna.

Vardags-fear factor

När Lia var några veckor upptäckte jag att hon hade vita fläckar på tungan.

På bvc lovade dom att det inte var Ebola, utan hon hade bara fått svamp i munnen, vilket tydligen är ganska vanligt.

'Äter du mycket sötsaker?' frågade sköterskan och såg på mig över glasögonen.

'Nej' ljög jag snabbt 'Inte mer än vanligt..'

Trots mitt pokerface rekommenderade hon ändå att jag skulle dricka ett glas väl utspätt Äppelcidervinäger om dagen, för att neutralisera.

Jag gick genast och köpte en flaska, och begav mig sen hemåt för att prova. Men när jag luktade i flaskan undrade jag om jag verkligen köpt rätt. Det luktade nåt så fruktansvärt illa så jag tänkte att ingen mänsklig varelse kan dricka det är. Det måste vara farligt.

Men när jag läste på flaskan stod det att det gick att användas till salladsdressing, såser, marinader och måltidsdryck.

Fine then, jag spädde ordentligt med kallt vatten och drack. Det var som att dricka helvetet själv. Ord går inte att beskriva hur äckligt det var.

Vad är det för sinnessvaga stackare som tänker att 'undrar om jag ska ta mig ett glas härligt äppelcidervinäger till maten idag..'?

Rädda mig

Solna centrum har förvandlats lite till ett minfält. Bakom varje hörn lurar faror.

Där är Telenor-säljare, Göta energi-säljare, nagelvårdspaket-säljare och diverse insamlare. Och dom är aggressiva. Dom går så nära deras regler bara tillåter, ropar på en och hojtar frågor rätt ut i luften så det blir svårt att ignorera dem utan att verka lite konstig.

För nån vecka sen såg jag att jag höll på att gå rätt in i famnen på en blek glasögonprydd fjortis med en pärm i händerna. På sig hade hon en röd jacka med loggan Rädda Barnen.

Detta var i en ganska smal korridor, hon hade redan siktet inställt på mig och det fanns ingen utväg. Jag tänkte förtvivlat på vad jag skulle säga för att ta mig ur detta..

Jag försökte stirra ner i golvet, men det var försent. 'Ursäkta, har du tid i två minuter..' hörde jag snart en tunn röst.

Aha! Tänkte jag belåtet, jag hade det. 'Tack, men jag är redan...medlem' kläckte jag alltså ur mig, och gick vidare.

Men hon lät mig inte gå. Hon fortsatte följa efter. 'Men vaddå medlem?' frågade hon. Jag började gå snabbare och stirrade rakt fram och höll krampaktigt i barnvagnen. 'Hurdå?' Insisterade hon 'men..hallå'

Jag kunde inte stanna. Då skulle jag behöva erkänna att jag ljugit och framstå som en extremt dålig människa. Jag fortsatte alltså bara gå och till slut stannade hon och stod bara och såg efter mig.

Jag hade kommit undan men var helt skakig. Både för den obehagliga insamlar-freaket men också för min märkliga skräck för något så enkelt att bara säga 'Nej Tack'

Idag blev jag infångad igen. Säg bara nej, säg bara nej, tänkte jag och log..

Med start 28 december betalar jag 100 kr i månaden till Rädda Barnen.

Bilder tagna från Micron..

Den här bildserien visar hur min dotter ser ut när det vankas lunch. Hon kommer aldrig bli anorektiker den tjejen..

Mitt möte med Zlatan

Igår var min vän Amanda och hennes son Olle på besök. Vi tog en lång promenad runt Solna, dit jag försöker få henne att flytta. Men då hennes kille är Djurgårdare är detta tydligen en omöjlighet, och det hjälper inte ens att jag lockar med att Zlatan kommer hit då och då för att spela match på Råsunda.

Jag har träffat Zlatan en gång. Det var dock inte här utan på globen under en K1-gala. Jag gick i korridoren och tittade inte rakt fram, så plötsligt gick jag rätt in i en lång människa. Jag vände blicken uppåt, och såg rätt in i ett par gigantiska näsborrar och irriterade ögon. Zlatan fnös sen lite lätt och klev åt sidan. Ögonblicket var förbi.

Egentligen är det bara en person som är imponerad av detta och det är grannens son. Han är fem år och tycker att Zlatan är gud. Jag brukar berätta för honom om det här magiska mötet och han tittar på mig med stora dyrkande ögon. Ofta ser jag honom stå med med sitt lilla kompisgäng när jag går förbi, och jag hör honom viska 'Där är hon som träffat Zlatan..'

För det har jag ju faktiskt.

Europe regerar!

När jag jobbade på kryssningsfartyg (detta kan komma att bli lite av en 'hemma på min gata i stan..', för där hände det mycket värt att berätta..) så hade vi ofta personalfester med olika teman. En gång hade vi 80-talsfest, alla klädde ut sig och det spelades såklart bara musik från den tiden.

Värt att nämna är att på fartyg jobbar folk från precis hela världen. Det är Indier, Sydafrikaner, engelsmän, jamaicaner, amerikaner, australienare, phillippinare, kanadensare etc, etc.

Som jag sa så spelades alltså all möjlig 80-talsmusik, från Rick Astley till Ghostbuster-låten och alla dansade glatt med. Plötsligt tystnade dock musiken effektfullt ett tag innan ett välkänt intro drogs igång. Det var Europes 'The Final Countdown', och jag skojar inte, folk blev helt galna. Jag har aldrig sett sånt drag på ett dansgolv, som nu förvandlats till en enda hoppande massa.

Själv gick jag runt och mös och berättade för alla som ville lyssna 'They are from Sweden..like me'