Idag ska vi prata om tåg. Men inte vilka tåg som helst, utan sömntåg och luciatåg.
Igår kväll sov Lia riktigt bra, och jag höll just på att somna själv. Men självklart rörde hon sig lite, så jag var tvungen att lyfta huvudet och glo lite en stund. När jag sen lade mig ner igen märkte jag att jag missat sömntåget, och var nu helt klarvaken.
Tydligen är det också rätt tunn trafik på torsdagnätter, för jag lyckades inte förrän vid två, strax efter vaknade såklart Lia, sen var cirkusen igång..
Idag var det sen dags för Luciatåg på Öppna Förskolan. Jag blir alltid lite bitter av lucia. Minnena från sjätte klass kommer tillbaka..
Jag hade permanentat mitt långa hår, så det var lagom risigt och burrigt, helt i tidens anda. När det var dags för omröstning fick jag mer än hälften av rösterna, så saken var klar. Jag var klassens Lucia!
Vi köpte luciakrona, ljus, glitter och vit klänning. I skolan övade vi i veckor på att skrida rätt och sjunga fint.
Men ett par dagar innan det var dags såg mamma ett märke i min panna. Jag försökte dölja det med luggen, men det var lönlöst. Jag hade fått vattkoppor.
Så tjejen som kom tvåa i omröstningen fick ta över, och skred vackert fram medans jag låg hemma och försökte låta bli att klia mig. Nästa år var det nån annan som hade längre och burrigare hår, så jag blev inte vald igen.
Som en protest mot denna helt värdelösa tradition blev Lia alltså tomte i sitt livs första luciatåg..
Folk runtomkring mig tar eller bestämmer sig för att ta körkort en del just nu. Då får jag alltid lite ångest.
33 år och inget körkort..
I Stockholm är som tur var detta ganska accepterat, men skulle vi en dag få nog av kylan och mörkret och flytta till Korfu, då är jag stekt. Där är det typ två bussar som täcker hela ön, och dom går väl när chauffören känner för det.
Men, jag tror faktiskt inte att alla är gjorda för att ta körkort. För deras egna, men framförallt allmänhetens säkerhet. Ta min mamma till exempel. Hon klarade inte av att spela vårat coola (nåja, -88 var det coolt) bil-dataspel med ratt man skruvade fast på skrivbordet. Hon skrek så fort hon blev omkörd och ramlade av stolen vid minsta kurva.
Då är jag lite bättre, men körkort är nog inte för mig heller, tyvärr.. När jag var 19, då var jag ruskigt taggad. Jag gick en hel teorikurs och klarade den hyfsat, och även att starta och stanna pappas bil på parkeringen gick helt ok.
Värre var när jag faktiskt skulle köra.
Skräcken i mitt ansikte gick nog inte att ta miste på av förbipasserande, när jag krampaktigt höll mig i ratten och såg mig panikslaget omkring. Helt övertygad om att alla barn, hundvalpar och pensionärer bara stod och väntade på trottoaren, redo att slänga sig ut i gatan så jag kunde köra över dom.
Men efter några lektioner släppte detta. Jag började känna mig lite van vid det här, och berättade stolt hemma att läraren hade fått be mig sakta ner lite.
På min sista lektion hade jag totalt flyt. Jag körde, växlade, svängde och stannade. Läraren pratade i mobiltelefon för han hade inget att oroa sig för. Jag satt tillbakalutad och såg en korsande väg lite längre fram. Sväng höger, tecknade läraren och jag satte på blinkern.
Jag glömde bara en liten detalj. Att stanna och kolla innan jag svängde.
Snopet insåg jag att en grupp människor var ute och promenerade mitt i gatan. Återigen glömde jag att stanna och svängde istället panikslaget över i den mötande filen. Där såklart en mötande bil kom farande.
Jag reagerade precis som en person som inte ska ha körkort gjorde. Jag släppte ratten och slog händerna för ansiktet medans jag inväntade frontalkraschen.
Lyckligtvis hade läraren pedaler även på sin sida, så när jag vågade titta upp igen höll han på att backa bort oss ifrån katastrofområdet, tillbaka till säkerheten.
Jag lät läraren köra oss tillbaka, svor till mig själv att aldrig sätta mig bakom en ratt mer i hela mitt liv, vilket jag aldrig gjort.
Och det ska ni vara tacksamma för.
Vi har just varit ute och handlat lite julklappar.
En sak jag verkligen ville ge min dotter var en stor Rottweiler, i kramdjursmodell förstås. Anledningen är såklart att jag själv har haft en Rottweiler, världens finaste Kelly, men hon fick tyvärr avlivas för ett par år sedan.
Inne i leksaksaffären blev jag helt vild av entusiasm och slet även till mig en leksakshamster, eftersom jag kom på att min systerdotter haft just en hamster, som också dog tidigare i år. Perfekt julklapp till henne, som ett fint minne av sin Hamtaro.
Väl hemma undrar jag i mitt stilla sinne om det var en så bra idé. Att ge bort en massa döda djur i julklapp..
Jag satt och slökollade på Vänner, där jag nog är inne på sjunde eller åttonde varvet..
Iallafall, i slutet sa Rachel's chef till Chandler att Rachel var 'up on tenth', men översättningen löd 'Hon är på nionde våningen'
Trött översättare, hade jag tänkt om det vore första gången. Men det är det inte.
Jag har vid flera tillfällen noterat att om någon säger 15, så lyder översättningen 14, osv. Är detta något internt skämt, översättare emellan, eller är jag något mycket större på spåren..?
Det är nog bäst jag ser mig om över axeln när jag är ute i fortsättningen..
Jag vill bli rik. Tyvärr har jag börjat inse att detta är jäkligt svårt..
Jag är ingen karriärskvinna, köper aldrig lotter och har inga feta arv att inkassera.
Det finns alltså bara en utväg. Jag måste flytta till USA, hugga av ett ben, adoptera sju stycken ungdomar med problemfylld gängmedlemsbakgrund och sen få ordning på dom små galningarna, hoppa efter dom på mitt ena ben och set them straight helt enkelt.
Sen skickar jag och mina adoptivbarn ett videoband till Ty Pennington som han visar för sitt gråtande Extreme Homemakeover-gäng, så kommer dom hem till oss, bygger en 22-rumsvilla, ger oss 14 bilar och ett helt centrum för ungdomar på glid.
Sen säljer jag alltihop och flyttar tillbaka hem. Rik.
Eller låter det lite väl extremt..?
Idag bjöd jag över en vän på lunch, och här står hon och lagar till den.. Lite konstigt kanske ni tycker, men som ni förstår på titeln är det här inte en tjej man kan bjuda på Sohlbergs godingar och spagetti, så det är lika bra att jag köper ingridienserna (som hon talat om för mig i förväg) och sen får hon fixa till det.
Det är inte alltid lätt att vara kompis med en dietist och hennes ex-bodybuilder-också-hälsofreak-man. Det är extra svårt att bjuda dom på middag, eftersom man alltid får goda/nyttiga/vackra rätter hemma hos dem, så man får sjuk prestationsångest. Kolla bara hur den här lunchen blev..
Att åka med dem till stranden är också lite av en prövning. Efter ett tag i solen kan man resa sig och fråga 'Nä hörni, ska vi ta en sväng till kiosken och köpa en daimstrut?'
'Nej tack' säger dom och sträcker sina vältränade ben. 'Vi har lunch med oss, du kan få en macka.'
Och eftersom man inte vill visa vilken onyttig sweet-tooth man egentligen är, så drar man in magen och tar emot knäckebrödet med Keso och avocado.
Men en sak har jag iallafall till min fördel, och det är att jag är lite bättre än henne på datorer och internet.. Så, lyckas du kommentera det här nu då Ankie? ;)
En fördel med att vara föräldraledig är att man kan gå och handla mitt på dagen, då det i regel är rätt lugnt i affärerna. Det är jag, dom andra mammorna, och ett gäng pensionärer.
Det är ingen stress mellan hyllorna utan vi går sakta och ler lite mot varandra när vi möts bland spagetti och Skogaholmslimpor.
Det är dock i kassan det brister lite. Då visar gamlingarna sina rätta sidor. Ok, många är säkert jättegulliga, men i mataffären verkar de flesta bli snåla, sura och irriterande.
Dom lägger upp varorna långsamt och omsorgsfullt, sen börjar famlandet efter plånboken. Men så långt allt ok. När jag börjar bli lite smågalen är när allt har slagits in i kassan och kassörskan meddelar 'Det blir 182,50!' Då börjas det..
Pensionär: Va?
Kassörska: 182,50 tack.
Pensionär: Det var mycket det..
Sen början pensionären ofelbart gräva i jackfickan och ta upp en skrynklig rabattkupong. 'Gäller den här fortfarande..?'
Kassörskan känner oftast inte ens igen kupongen utan måste ringa nån och fråga.
Vid det här laget har Lia vaknat för att vi står stilla, och börjat gnälla och ge mig irriterande ögonkast. Jag suckar högt och skjuter demonstrativt vagnen fram och tillbaka. Detta uppmärksammas dock sällan.
Nej kupongen gäller inte. 'Va?' upprepar pensionären, fast han eller hon mycket väl hörde. Sen följer en kort diskussion om detta innan betalning surmulet sker.
Äntligen börjar mina varor rulla framåt och jag kan dra kortet.
Men jag anar att det inte är över. Pensionärer står nämligen vid sina varor, men packar inte ner dom i kassar, utan står istället och läser på kvittot.
Halvvägs genom mina varor hör jag mycket riktigt ett 'Ursäkta, var det inte tre för 12 kronor för dom här..'
Kassörskan glömmer bort mig. Vänder sig mot gamlingen och kollar kvittot, nya samtal måste ringas, Lia skriker, pengar måste betalas tillbaka, och när jag väl är ute ur affären är jag helt svettig av ilska.
Kolla på dom bara..
