Nostalgilycka

Mitt bland Dora och allt annat nymodigt skit, känns det bra att även en klassiker kan uppskattas.

Fler mysterier

Alltså det här blir ju bara konstigare och konstigare.


Var det så att Elin fick reda på otrohetsaffärerna, slog honom i huvudet med en golfklubba så Tiger tog bilen för att fly, men yr i huvudet av skadorna så kraschade han och Elin hjälpte honom ut genom att panga en ruta.

Eller fortsatte hon att attackera med klubban?

Eller var han full, kraschade därför och hon slog aldrig med klubban för att skada, utan bara för att få ut honom?

Och var i allt det här SOMNADE karln?

Jag hoppas på första delen av alternativ ett, plus två.

Heja Elin.

Ze life

När man ligger hemma och är sjuk får man mycket tid att tänka.

Man kan till exempel tänka på att man varit sjuk i som sagt närapå ett halvår nu. Att det är svårt att sova ibland på grund av Lias hostande som inte heller går över. Att man glömt hur solen ser ut och hur den känns mot huden. Att man är för trött för att umgås, och hellre ligger i soffan framför tv;n. Hur man sminkar över de blåa ringarna under ögonen. Överfallssprayen i väskan. Vinterdäcken och täckjackan.

Sen tänker man på Grekland. Hur dom fortfarande springer omkring i kortärmat därnere. Hur lycklig Simon är när vi är där. Den färskpressade juicen från apelsinerna i trädgården. Att vi alltid har barnvakt. Att dörrarna alltid står öppna för ett besök. Stränderna där vi sällan betalar för en solstol med parasoll då vi inte är vanliga turister. Att man inte behöver boka in en fika två månader i förväg. Att man fikar utomhus. Att ingen skulle komma på tanken att be en ta med egen alkohol till en fest. Bergen och havet.

Sen åker tankarna tillbaka till Sverige igen. Till mitt jobb, mina kollegor, mina vänner. Tryggheten, lönen, pensionen, dagis, skola. Det berömda systemet.

Och det är alltid det min mörkertrötta hjärna till slut väljer.

Lia där

Lia här

Frågan är om jag väljer rätt.

Stackars mig

Idag är jag hemma och vårdar mitt förkylningshelvete som inte gått över på fyra, fem månader, utan bara verkar lägga sig på lite olika nivåer.

Idag var den på nivå ganska mycket sämre, så jag tänkte att lite extrasömn kanske skulle kunna få mig att friskna till på allvar. Än så länge har det inte fungerat.

Simon aka världens bästa, bestämde sig för att muntra upp mig genom att ge mig en julklapp (som jag valt ut själv, men ändå) i förskott.

Min nya Canon Powershot!


Förutom kameran själv var det ju inte helt oväntat vem nästa offer för mitt fotograferande skulle bli. Lia aka hockeyfrillan.

Ingen skrattsugen tjej

Jag satte på en Pingu-film eftersom hon brukar garva en del till det och och det var såna bilder jag var ute efter. Men såklart var det som hon kände på sig att jag ville ha en flinbild, för hon satt med allvarligt stenansikte medan jag satt med kameran vänd mot henne och brast ut i små hysteriska skratt själv när det var något hon brukar tycka är roligt, för att peppa henne liksom. Men hon vägrade.

Ibland undrar jag om hon ens vill bli supermodell. Konstiga unge.

Justja..

Om nån via facebook idag har sett att jag ska hem till Amanda och kolla Twilight (ja, igen..) ikväll, så kan jag förklara mig.

Det är faktiskt inte för att dregla över Edward, utan för att det är Amandas första gång hon ser den och den är ju lite leskig på slutet. Hon kan ju bli rädd.

Det är bara därför.

Nöjd tjej

Sådetså.

Nyårsångest

När nyår närmar sig önskar jag alltid att jag hade en ordentlig partyfixare i min umgängeskrets.

En som ordnar middagar, fester och andra aktiviteter vid varje högtid eller storhelg.

Men lika barn leka bäst heter det ju, så jag antar att det är på grund av min egen festfixar-värdelöshet som en sådan person lyser med sin frånvaro. (Ok Anki, läser du det här så är du förstås undantaget, men jag lägget inte mina förhoppningar på en höggravid kvinna..)

Som tur är har det ju dock alltid löst sig tidigare år, på ett eller annat sätt och oftast i sista sekunden, så man har hamnat på ett antal suspekta nyårsfester i sina dar, men det har för det mesta alltid varit skitkul.

Nu är ju situationen lite annorlunda.

Nu krävs planering och framförhållning, barnvakt kan vi förmodligen glömma, så inte för mycket fylla eller för hög musik, utan laaagom.

Så, är det någon som är sugen på (att arrangera) en lagom, barnvänlig nyårsafton så ring eller maila.

(Jag är självklart medveten om att jag skulle kunna arrangera något själv, men till mitt försvar måste jag säga att jag nyligen har kommit över min skräck att bara bjuda fler än en person på middag, så en nyårsafton är lite att ta i. Jag är inte redo för det än.)

Mysteriet Birk Borkason

Nästan varje gång Ronja Rövardotter omskrivs i media, så påtalas även skådespelarnas ovilja att tala om filmen och allt omkring den.

Särskilt Dan 'Birk Borkason' Håfström som efter nästan 30 år fortfarande vägrar att prata om det. Herregud, karln måste vara runt 40 vid det här laget, men tydligen har han fortfarande inte kommit över vad det nu var som traumatiserade honom så hårt.

Så vad hände egentligen? Blev han bajsad i huvudet av en vildvittra? Antastad av en rumpnisse? Vad!?

Berätta nu, Dan

Ovissheten gör mig galen.