Bråda dagar för Jempa

Igår var vi på bröllop, nu sitter jag på tåget till Örebro och ikväll vankas julfest med jobbet, så mitt bloggande blir tyvärr lidande. Bu.

På fredag är jag dock ledig, så då jävlar!

Men asså hallå ba va e're här..

..ska man behöva skaffa typ... vinterskor?

/Stockholmsbrud

Mer Lucia

Så var det idag dags för en rejäl milstolpe. Min dotters första luciatåg. Utomhus på grund av Svininfluensan, men vad gjorde väl det? Stämningsfullt skulle det bli iallafall.

Jag förberedde mig att få tjuthaka och kanske böla lite lyckligt och stolt, jag och Simon stod med stelfrusna fingrar och riktade förväntansfullt kamera och videokamera mot dörren.

Så öppnades den äntligen och ut traskade det näpnaste sällskapet av lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar man någonsin skådat.

Beklagar de mörka bilderna. Jag är för tillfället besatt av att ta bilder utan blixt.

Föräldrarna jublade och blixtarna lös upp den mörka, kyliga eftermiddagen. Allt var perfekt.

Tills något plötsligt förstörde mysstämningen lite. Kolla tärnan längst ner till höger på bilden för att förstå vad.


Plötsligt tjöt Lia som en mini-siren och jag och Simon skrattade besvärat medan vi fumlade med kamerorna och inte visste om detta var något som vi borde fortsätta filma.

Såklart vi skulle vara dom med ungen som inte kan uppföra sig i ett luciatåg. Pinsamt.

Men så plötsligt såg ena förskolläraren förskräckt ut och lyfte upp henne. Det visade sig att dom glömt sätta på henne skorna och hon stod där med sina små fötter i snön, i bara strumplästen.

Inte konstigt att hon ylade. Jag och Simon började genast småhata oss själva för att vi trott att hon bara var på bråkhumör.

Så hon avlägsnades snabbt från ledet, bars in i värmen, på med skorna och resten av firandet fortsatte utan missöden.

Den bästa tärnan, trots allt

Så något bölande blev det inte för min del iallafall.. Men var det minnesvärt?

Jo för fan.

Skjut mig igen. Litegrann iallfall.

Idag har jag till skillnad från igår inte gjort bort mig ett dugg. Jag råkade inte alls ta fel jacka när jag gick från frisören så dom fick ringa mig från salongen en halvtimme senare. Det var nån annan. (Herregud alltså, när ska denna hjärnförlaming gå över..)

Nu till trevligare saker. Idag är det Lucia. Detta firar vi genom att klä upp vårt oskyldiga barn i vitt nattlinne med en massa glitter på huvudet, och låter henne dansa loss till Gummy Bear.

(Ber om ursäkt för felfilmningen i början. Jag överskattade min nya kamera..)

Skjut mig

Igår på Idol-finalen räckte inte skämskudden till när Eriks flickvän klev upp på scenen och vägrade kliva av.

Det var så pinsamt så kudden inte var kompakt nog. Jag var nästan tvungen att skjuta fram soffan och lägga mig bakom den tills det hemska var över. Men jag övergav idén när jag kollade under och såg den härliga mixen av dammråttor, torkade frukostflingor och några utspridda russin.

Jag deppade en stund över vårt grisiga hem, och efter allt detta stod hon FORTFARANDE kvar!

(tidshopp)

För nån timme sen gick jag till ICA för att handla lunch.

Jag plockade på mig varorna, och i kön såg jag tidningsrubrikerna, varar iallafall en ägnade sig åt flickvännens pinsamma beteende.

Jag log lite elakt för mig själv när jag betalade. Bra att dom skrev. Hon behöver minsann få lära sig hur man beter sig. Hålla på att sno hans åska liksom.. Ville hon visa att dom var ihop? Visa upp sig själv? Eller var hon bara full..

Plötsligt stannade jag. Eller stannade var fel ord. Jag frös till is. Något var fruktansvärt fel.

Promenaden gick alldeles för...lätt liksom.

Insikten kom som ett slag i ansiktet. Varorna låg kvar på rullbandet!

Småflinande och tankspridd som en dåre hade jag betalat till kassörskan, tackat nej till kvittot, och sen bara gått därifrån.

Jag vände mig blixtsnabbt om och joggade tillbaka med ett skamset leende. Kassörskan och de som stått bakom fnissade åt mig.

'Det blir billigare om man tar med sig varorna' skrockade ett tantskrälle, och jag tror till och med jag rodnade, medag jag försökte skoja till det och prata om småbarnsföräldrar och deras sömnbrist.

Den skammen.

Nu funderar jag på att krypa bakom soffan igen för att aldrig komma fram. Eller ska jag ringa Idol-Eriks tjej kanske?

Vi kan starta klubb.

Eddie

Nån gång på 90-talet skulle jag och en kompis äntligen få se Pearl Jam på Sjöhistoriska.

Vi var båda dödligt förälskade i Eddie Vedder och höll oss krampaktigt fast i kravallstaketet timme efter timme genom det ena värdelösa bandet efter det andra, medan vi slogs med andra tonåringar och ignorerade kissnödighet och kramp i benen. Vi vägrade ge upp våra platser längst fram.

Så var det äntligen dags, och vi tjöt av lycka när Eddie äntligen äntrade scenen.

Men mitt tjut fastnade lite i halsen och jag svalde besviket.

Min drömman hade klippt sitt vågiga långa hår till nån slagt lockig tantpage, vilket resulterade i att han påminde mindre om Eddie från Seattle, och mer om Eva från Säffle.

Fan.

För att rädda situationen bytte jag fokus mot gitarristen istället, och när jag nuförtiden tänker tillbaka på konserten så låtsas jag att det såg ut som här nedan.

En av världens vackraste män, sjunger en av världens vackraste låtar.




Ha en fin helg.

Eldsvådor och kalkonhämnare

Igår skulle jag och min chef på dagstur till Dorotea (en liten stad långt upp i norr) för att hälsa på våra partners.

Redan här kom det första dödsföraktande äventyret. Vi åkte med detta plan.


Flygresan gick ju bra och så, men dödsångesten var såklart stark under både start och landning. Modighetspoäng till mig.

I luften såg vi solen en stund, och blev så exalterade så vi var tvungna att fotografera. Så, ni som har glömt, såhär ser den alltså ut.

Väl där togs vi väl hand om teamleadern Hillevi, en stabil norrländska som hellre tar bilen till jobbet trots att det bara är ett par kilometer till kontoret, då hennes granne en gång jagades efter vägen av en björn.

När det var lunchdags bestämdes det att vi skulle äta på det lilla hotellet mitt i samhället. Det var mycket gott och trevligt, tills Hillevi kastade en blick på bordet framför mig.

'Oj, nu brinner det där..' sa hon lugnt, och när jag såg ner upptäckte jag att jag lagt en servett på ett värmeljus som stod för nära min tallrik.

Min chef tog snabbt bort ljuset och jag pustade lite tafatt på lågorna, men det hjälpte inte. Vi stockholmare stirrade hjälplösa på elden som nu började ta sig och bilda en liten brasa på min lunchbricka.

'Täck över den bara' föreslog Hillevi, och jag hann snappa åt mig ännu en servett innan jag insåg vilket korkat tilltag det var. Sen fanns det bara duken som jag inte ville förstöra..

'Vad ska jag använda då!?' gnällde jag, men innan jag hunnit avsluta meningen hade Hillevi utan att röra en min hällt sitt vattenglas över den begynnande katastrofen.

Sen fortsatte hon äta sin lunch och ryckte på axlarna medan vi tackade henne för att hon räddat våra sköra liv.

Källan till själva branden och förödelsen vi lämnade efter oss

Eftermiddagen flöt dock på utan att jag utsattes för någon direkt livsfara, och även resan hem i propellerplanet gick bra.

Väl på marken var det dags för julbord, vilket man ju tror ska vara en harmlös tillställning. Men vad visste jag?

Det visade sig nämligen att vår nyanställd kille Patrik i hemlighet är någon slags ond kalkon-man, och detta kommer tydligen bara fram på fotografier.


Direkt när jag tagit fotot stod sanningen klar. Självklart är han förgrymmad över den behandling kalkonerna får över jul, och förmodligen är ute efter att nacka oss, precis som vi alltid gjort med hans kacklande förfäder.

En närmare bild. Till vänster: Glad, ovetande julfirare. Till höger: Ondskefull kalkon-man som ruvar på hämnd.

Varför han väljer att sprida sin ondska över oss i Sverige är jag inte säker på, då vi är mer för julskinka, men med den amerikanisering som skett i det här landet den senaste tiden kanske han ville ta det säkra före det osäkra.

Resten av middagen höll jag mig lugn och försökte att inte göra några plötsliga rörelser som kunde reta upp fjäderfät, och jag överlevde.

Två deltagare från middagen har dock inte hörts av sen dom tog en taxi hem.