Stackars pensionärer

Igår när jag skulle hyra film (I love you man - rekommenderas) så gjorde jag det i en sån där 19-kronors automat på ICA.

När jag stod där och fyllde i mitt personnummer hasade en gammal kvinna fram till mig och frågade vad man gjorde vid dessa maskiner.

'Man hyr film' svarade jag glatt.

Tanten blev som tokig, skrattade 'Jaha!' medan hon viftade med armarna och skakade på huvudet för att riktigt visa precis hur ointressant detta var för henne.

Då slog det mig att gamlingar kollar inte på film. Kanske nån hemsk gammal svartvit matiné på söndagförmiddagen, men aldrig annars, eftersom dom tycker det är tramsigt och bara en massa pangpang.

När jag blir gammal kommer jag kolla film varje kväll. Hoppas Tarantino fortfarande är igång då.

Aldrig nöjd, del 2

Nu har ju våret börjat komma på allvar. De flesta sjöpölar har torkat upp, man promenerar på asfalt, och solen har strålat i flera dagar.

Men då måste förstås den första vår-ångesten krypa fram.

Inte blekfet-ångesten, den kommer mer när det börjar bli varmare och man faktiskt behöver mindre kläder än det som effektivt gömt undan ens tvivelaktiga lekamen hela vinterhalvåret.

Nej, det börjar med hem-ångesten.

När solen obarmhärtigt lyser upp hela lägenheten, och avslöjar dammlager, grus, repor, fläckar och allmän tristhet, börjar jag i hemlighet längta tillbaka till mörkret. När lampornas milda ljus får ens hem att se varmt, mysigt och inbjudande ut.

Mitt på dagen..

Jag menar, kolla detta kalla, färglösa öststatshem..

Några timmar senare..

Sådärja, mycket bättre.

Härligt. Nästan iallafall.

Igår fick jag klagomål på att min blogg har varit på tok för läskig och obehaglig på sistone, med nattittare och födelsemärken som huvudingridienser, så jag tänkte dra en riktig solskenshistoria som omväxling.

Minns ni kalkonmannen?

Vår nyanställde konsult som råkade hamna mitt emot mig vid ett julbord, och när jag skulle ta en bild stod en växt framför hans ansikte vilket gjorde att han såg ut som något vi först inte kunde bestämma oss för.


Förslagen gick runt en reptil eller kanske en djävul, men då jag visat bilden för några på kontoret fastnade vi till slut för ondskefull kalkon.

Vi hade väldigt roligt åt denna bild på jobbet. Kameran gick runt i fikarummet och alla skrattde gott åt hur tokig han såg ut.

Sen har detta fortsatt av bara farten, och vår konsult 'kalkonen' har blivit den gemensamma hackkyckling som vi driver med på luncherna. Det är bättre stämning på kontoret och vi har sällan känt sån sammanhållning, kollegor emellan. Och allt är min förtjänst.

Fint va?

Enda smolket i bägaren är väl konsulten själv. Ibland kan jag få för mig att han liksom inte...gillar mig riktigt.

Jag kan ibland sitta vid min dator och känna lätt negativa vibbar riktas åt mitt håll.

Tittar jag då upp möts jag ofta av den här synen.


Ja, visst verkar han lite purken.

Känslig kille.

Humor- och äckeltidningen Aftonbladet

Aftonbladet har de senaste dagarna bjudit på en riktig show, som bara måste kommenteras..


Vilken utbildad journalist tyckte på fullaste allvar, att ringa och fråga Peter Settman vad han tyckte om att Anna Anka sagt 'pöka', var ett hett scoop?




Klart det är lite synd om Lars Vilks som jagas av en galen trailer trash-kvinna med övernoppade ögonbryn. Men sätter karln sig på allvar i en garderob, beväpnad med en yxa, för att invänta sin baneman? Lars har nog sett lite för mycket skräckfilm..



Det där födelsemärket. Det förföljer mig överallt. Jag kan inte sluta tänka på det. Hur det känns liksom, mjukt men ändå hårt. Jag får tvångstankar att jag skulle träffa den där kvinnan, hon vänder sig om och nuddar mig med det där mjuka hornet. Bara tanken får mig att vilja slita av mig skinnet och bränna det.

Och jag kan heller inte låta bli att undra om hon någonsin har petat ut ögat på ett hångel?

Ful-Jempa

Min bloggvän Elisabeth skrev en kommentar i mitt senaste inlägg, något om att hon sett en snyggjempa på bilddagboken, och föreslog att jag skulle byta namn till detta.

Självklart menade hon bara väl, och kanske var det till och med menat som en komplimang! (Tack isåfall)

Men detta väckte enbart skräckfyllda minnen hos mig. Minnen jag måste dela med mig av.

Detta var kanske 10 år sedan och jag hade en killkompis som heter Markus. Vi är för övrigt fortfarande vänner, endast för att jag har kommit till slutsatsen att han faktiskt inte förstod bättre.

Han skaffade nämligen en annan tjejkompis med samma namn som mig, och så långt var allt frid och fröjd.

Tills sanningen om hans metod för att inte blanda ihop oss i mobilen kröp fram.

Jag: Jennie
Hon: SNYGG-JENNY

Förstår ni? Den skammen! Den förödmjukelsen!

Detta har sen dess varit något av ett återkommande käbbel oss emellan. På skoj för honom, på blodigaste allvar för mig.

Liksom vaddå? Jag e ju skitsnygg ju..

Men jag är inte den som är långsint, klart jag kunde skratta åt det ibland.

Tills för några månader sen då det uppdagades att denna Snygg-Jenny nu är tillsammans med mitt EX!!

Ett ex som inte på något sätt känner Markus, utan det har bara blivit så.

Sa jag att Stockholm var en storstad? I lied.

Första natten avklarad

När vi gått och lagt oss igår kom jag på nästan det värsta med att Lia numera sover i vanlig säng..

Nämligen att hon kan ta sig ur den själv, och gå in till oss. Sen ställa sig och glo på mig tills jag vaknar och dör stora nattuttittadskräcks-döden.

Jag gjorde nämligen själv så när jag var liten och ville sova mellan mamma och pappa. Jag ställde mig och stirrade på mamma tills hon vaknade, eftersom jag av någon anledning tyckte det var smartare än att peta på henne.

Leskig natt-tittare som dessutom är en zombie. Vilket ju gör det hela ännu lite värre.

Jag blev så uppjagad av tanken att jag knappt kunde somna, men såklart orkade jag ändå inte hålla mig vaken särskilt länge.

Som tur var vaknade jag av att hon grät runt halv tre tiden, och just när jag klev ur sängen såg jag att hon traskade förbi vårt sovrum, och snart fick jag tag på den gapande lilla figuren när hon planlöst vankade omkring i vardagsrummet, och kunde bära över henne till vår säng.

Jempa vs Nattläskigheter, 1-0

Buhuuu...

När jag ser bilder som denna kan jag få en lätt panikattack..


Jag menar, titta vad STOR hon är!!

Fan, om bara några år kommer hon att börja skämmas för mig, inte vilja kramas mer, sno alkohol från mig och skrika att hon hatar mig för att hon inte får höjd månadspeng.

Jag vill inte, det räcker nu. Hon får inte växa mer.

Idag togs dock ännu ett stort steg mot hennes vuxenhet.

Igår hälsade jag nämligen på Amanda och kollade Olles underbara nya rum (och barnen var riktigt snälla mot varandra, i deras mått mätt, om någon undrar..), och då han sover i vanlig säng, ville ju inte vi vara sämre.

Så idag åkte vi alltså till ikea för att köpa skyddsbräda till sängen, medan spjälsängen åkte ner i källarförrådet.. Det blev precis en sån fars man kan tänka sig med ett otåligt barn, söndag, och två stressade föräldrar som försent inser att dom glömt både snacks och vatten till det otåliga barnet. It was great.

Uttråkat barn och halvdöd pappa

Så här ligger hon nu alltså. I vanlig säng..


Enda fördelen är förstås att Lia äntligen har lite utrymme i sitt rum, när inte en spjälsäng tar upp det mesta av golvytan. Vi passade även på att ändra lite smådetaljer, så rummet gick från det här..

Jaha, jag trodde den här bilden visade även spjälsängen så ni skulle förstå hur trångt det var, men jag måste ha tagit bort den för fototillfället. Vilket antiklimax.

Till det här.

Nåja, man ser iallafall att jag skaffat en bättre kamera. (och eftersom jag redan hunnit få en hat-kommentar om att taklampan faktiskt är tänd på den här bilden, så vill jag försvara mig med att jag ÄNDÅ tycker det syns att jag har en bättre kamera. Sådetså)

Själv sitter jag mest här och försöker acceptera att Lia inte är såhär längre..


Buu. Jag vill dö. Godnatt.