Grinnödig

Igår morse gjorde jag lite av ett misstag.

Vi var kvar på slottet, jag var duschad och klar och skulle inte möta Sabine för att äta frukost förrän efter 10 minuter, så jag bestämde mig för att läsa klart 'Skynda att älska' eftersom jag bara hade några sidor kvar.

Å herregud. De sista sidorna var ju så sorgliga så jag nästan inte orkade läsa, men jag kunde ju inte börja lipa då eftersom jag skulle ner och äta frukost med en massa kollegor.

Så när det knackade på dörren lutade jag huvudet bakåt, blåste tillbaka tårarna som var på väg att trilla över kanten, tog ett djupt andetag och svalde ner fulgråten som obarmhärtigt bubblat upp.

Sen var det som sagt frukost, tillbaka till jobbet, hämta Lia på dagis, laga mat, tvätta, kolla True Blood, och ungefär samma visa idag.

Jag har alltså fortfarande inte fått gråta ut, vilket resulterar i att jag hasar runt med tjuthaka och en klump i bröstet, redo att bryta ihop vilken sekund som helst.

Så ni som känner mig personligen, ta det inte personligt ifall jag skulle börja snyfta om ni säger något som inte är inlindat i silkesbomull. Skyll på Schulman.


Och ni MÅSTE läsa den själva! Det är verkligen något av det finaste jag någonsin läst. Och ni måste säga till när ni är klara isåfall så kan vi ha en kram/gråtsession. Ni får även gärna ha man boobs. Det ser så tryggt ut.

Japp, en riktig Meatloaf-kram skulle jag behöva för att komma över det här. Och Alex Schulman, du gifter dig lika ofta som Ross Geller, men jag älskar dig ändå.

Ghostbusters?

Nej, som ni säkert räknat ut så såg vi inga konstigheter, trots att vi befann oss på vad som verkar vara sveriges mest spökhärjade ställe. Istället hade vi bara ett fantastiskt dygn på ett mycket vackert slott..

Förväntansfulla tjejer i bussen..


Bara hallen tog andan ur en. Vilket ställe alltså..


Sabine var huvudarrangör, och hade alltså turen att få bröllopssviten.


Själv fick jag nöja mig med pig-skrubben, men det var mysigt ändå.

På eftermiddagen var det som sagt dags för lerduveskjutning. En orgie i höga smällar = Jempatortyr.
Som alltid när jag känner mig pressad började jag flamsa och bete mig som en blondin som oroade mig för frisyren när hörselskydden skulle på. Men jag sköt iallafall, till sist.


Korna var mycket fascinerade av våra förehavanden.


Efter två timmar i regn, bland mygg och gevär, förtjänade vi ett bubbelbad med champagne i Sabines lyxbadrum.


Sen var det dags för slottsmiddag. En fantastiskt trerätters med sjukt goda viner..


...och efter middagen, party i ölkällaren.


Den obligatoriska Dance off;en mellan Mighty Mike och konsulten.


Fint umgänge gamla vänner emellan..


..och när jag utomhus skulle genomföra min pole-rutin föll ett löv ner framför ansiktet och jag trodde det var ett spöke! Därav den skräckslagna minen..


Inte helt oväntat förstörde sen konsulten festligheterna genom att påminna oss om att folk faktiskt försökte sova.

Så eftersom jag på sistone känt mig lite nere och varit allmänt skeptiskt till det här med att jobba överhuvudtaget, var detta mycket välbehövligt. Jag påmindes om att jag ju faktiskt har världens bästa kollegor.

Jag lever.

Eller, nästan iallafall.

Tanken var ju att jag skulle ligga och lyssna och eventuellt spela in lite spökljud som sen skulle göra mig till Youtube-kändis, men jag somnade efter ungefär en halv sekund och låg sen i koma tills klockan ringde. Fyra timmar senare.

Därför lever jag bara nästan.

Bilder kommer ikväll.

Fylleblogging

Klockan är över två på natten en vanlig måndag, men vi är på kick-off med jobbet så det är förlåtligt att jag ändå är drängfull. Och jag vill med detta alltså på förhand ursäkta eventuella stavfel.

För några dagar sen när jag skrev om saker jag är rädd för missade jag mörker och spöken. Jag är verkligen JÄTTERÄDD för spöken och förvandlas till en halvalkis varje gång Simon åker själv till Grekland eftersom jag då inte kan gå och lägga mig utan att ha minst två glas vin innanför västen.

Nu är vi alltså på Kick-off, och vi har skjutit lerduvor (vilket innebär massor med höga smällar. Döden för mig) och nu ska jag gå och lägga mig i ett eget rum i följande hotell (som en godhjärtad kollega som inte skulle sova kvar googlade lite fakta om):

http://www.informus.se/cgi-win/nysok.exe?funktion=fakta&mall=spoken&stylesheet=/csslib/imab2.css&kundid=76296&nyhtid=1&anvkat=S4

Så godnatt hörni. Jag återkommer imorgon med bilder. Om jag lever vill säga.

LördagSöndag

Varje år arrangerar min syster och hennes man en kräftskiva i deras uthus.

Det blir alltid ett riktigt fylleslag med bra musik och allsång, så det var med sorg i hjärtat jag tackade nej eftersom Simon redan hade tackat ja till herrmiddan.. (som sen i sista sekunden blev FRAMSKJUTEN på grund av att värden blev sjuk. Jävlar vad arg jag blev, men vad gör man..)

Bild från förra årets kräftskiva. Buhuuu.. Hoppas det var värdelöst i år. /Självisk75

Nåväl, Simon kickades ut iallafall eftersom jag och Amanda redan hade bestämt att ha mini-kräftskiva (eftersom jag ville trösta mig med kräftor på mitt håll iallafall) med True Blood-maraton, eftersom hon ligger lite efter oss, och jag har inget emot att kolla på Eri.. avsnitten igen.

Det blev en mysig tillställning med mycket skalande från min sida eftersom Amanda är livrädd för kräftor och bara vill få stjärtarna serverade utan att se vad de kommer ifrån.


Och eftersom Amanda är Lias största idol, så tog hon genast efter kräftskräcken..

Härmapa

Och efter en stund blev det nästan precis lika mycket drag som på en vanlig kräftskiva. Olle och Lia betedde sig iallafall kusligt lika två snapsfyllon. (Obs, sänk ljudet..)



Sen fortsatte dom små alkisarna med att göra sina bästa Tom Cruise-imatiationer innan det var dags att sova.



Det som sen skulle bli ett maraton blev bara ett och ett halvt avsnitt, men vad gjorde väl det när det varvades med vindrickning och skvaller på balkongen.


Den här dagen har spenderats i Haninge på ett födelsedagsfika för hon som jag egentligen skulle sluta umgås med eftersom hon alltid får mig att känna mig så värdelös.


Vi åt hemgjorda pajer med hemgjord vaniljsås medan deras son åt hemlagad barnmat.

Jag hatar henne.

Städhatarn

Vår svikar-städerska har dragit iväg på sen semester och är borta i över en månad!

Lägenheten börjar täckas av ett tunt dammlager och samtliga strumpor har fått hål på hälarna av allt grus vi vadar omkring i.

Men. Jag. Orkar. Inte. Städa.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Ska det vara så jävla svårt liksom?

Ja, det ska det tydligen. Jag hatar städning mer än kräksjukan nästan, och det finns så mycket annat jag vill göra när jag äntligen har lite fritid.

Mamma har berättat att även hon hatar städning mer än nåt annat, så det är ju egentligen henne det är fel på, jag har bara oskyldigt ärvt draget. Skillnaden är att hon städar ändå.


Ikväll ska dock Amanda och Olle komma hit på Världens Minsta Kräftskiva så det måste fan snyggas till lite, så medan Lia har sovit har jag iallafall skurat ur badrummet och dammtorkat. Det var fruktansvärt.

När vi ätit lunch ska jag städa köket och när Simon kommer hem får han dammsuga, för där drar jag fan gränsen.

Drömmer mig bort från detta städarhelvete

Simon själv ska ikväll iväg på det svenska fenomenet 'herrmiddag', och då det är hans första är han ganska nervös.

Det ska nämligen 'bondas på ett manligt men sofistikerat sätt', med bastu, grillning och whiskyprovning och cigarrökning på schemat.

'Men jag röker ju inte ens vanliga cigaretter, jag vill inte röka cigarr!' utbrast han stressat för några dagar sen.

Jag försökte förklara lite mer hur den Svenska humorn kan funka och hur vi tycker det är lite roligt när vuxna män gör saker tillsammans osv, det är mer skrivet på skoj och att han inte alls behöver röka cigarr om han inte vill.

Han lugnade sig lite, men muttrade något om att vi svenskar menar ju alltid vad vi säger och verkar inte helt övertygad.

Det blir nog bra.

Nu ska jag fortsätta städa. Buhuu, döda mig.

Hestar

Precis som med bollhaven, var jag lite för gammal för att kunna leka med My Little Ponys när de blev populära i Sverige.

Jag minns att jag var ganska fascinerad av de små hästarna med olika färger och personlighet, men jag var tvungen att släppa dem, och fortsätta framåt in i tonårslivet.

Men nu när jag har en dotter ser jag min chans.

Hon har redan visat stor uppskattning för 'My Little Pony' dvd;n, så jag testade först att köpa en bok som presenterar några av de små hästarna..


Vi läser den några gånger i veckan och nu vet jag att Pinkie Pie är kompis med alla och gillar ballonger (inte min favorithest alltså), och att Star Song är stjärnan i gruppen som lätt oroar sig för saker och ting.

Sen var det dags för steg tre, att köpa henne riktiga Ponys. Det blev två på Tradera eftersom dom små tingen är asdyra (och säljs även ganska dyrt på Tradden, ifall ni skulle ha en kartong stående i källaren ni vill bli av med), och det blev succé så nu är min dotter officiellt en Pony-älskare och äntligen får jag leka med de små plasthästarna, drygt 20 år senare.

En mindre lyckad bild på två Ponys och två nöjda Pony-gillare

Enda smolket i bägaren är ju att jag inte kan låta bli att oroa mig för att hon ska bli en hesttjej, men hoppas hon förstår skillnaden på en snel hest..


..och en osnel hest.


Missförstå mig inte. Jag gillar hästar och tycker dom är vackra djur. Men jag är traumatiserad efter att jag följde med en hästintresserad kompis till ett stall och bevittnade hur en tjej blev sparkad av misstag av de där hårda hovarna när hon gick förbi och hästen bara ville vifta bort en fluga med benet.

Blodet rann och efter det är jag hestredd. Jag är rädd för allt som inte kan kontrollera sin egen styrka. Och ballonger såklart. Och fyrverkerier. Ja allt som smäller. Och de flesta insekter. Krig. Havregrynsgröt. Hajar. Disktrasor. Spöken.

Nån som kan rekommendera en bra terapeut förresten?