Ibland går inspirationen och hänger sig..

..så då får Lia stå för underhållningen. Här tar hon sittdansen till nya,  oanade höjder..

Haj och Valborg

Jag minns min ungdoms Valborgsmässoaftnar. Dom brukade gå ut på att bli skitfull och kanske hångla lite vid brasan om man kände för det.

Igår drog vi istället med oss barnvagnarna till brasan, krånglade oss fram med barnvagnarna och klagade över hysteriskt mycket folk, närapå började slåss med andra föräldrar i jakten på en ballong för 60 kr, börja frysa och gå hem.

Sara i hysterisk ballongkö.

 Det blev en mycket ful och elak haj..

 ..som kanske kommer hjälpa mig med min hajskräck genom att bara dyka upp sådär spexigt och oväntat lite här och där hemma, för man ska ju utsättas för sina fobier.

Men jag tvivlar på att det kommer att funka.

Det var dock ganska fint ändå.




Söndagen blev dock ännu finare. Jag hade ju nämligen som bekant bestämt mig för att inte ha något kalas för Lia igår, och var ju ganska deppig och skuldtyngd över det.

Men med finfina vänner som får en att förstå att man ju faktiskt inte behöver ha ett riktigt kalas, utan bara kan spontanträffas på gården några stycken och fika lite medan barnen leker, helt utan ballonger, tårta och fiskedamm (men med presenter, till Lias lycka), så behöver det inte bli ett sånt stressmoment.


Så på det sättet gjorde vi.

Ok gårdagens ballonger fick vara med, men nästan inga vanliga.

Simon fick vara lekfarbror..

 ..medan vi tanter pimplade kaffe och rosévin.

Det var så himla trevligt och mysigt så jag tror att kalas som inte är kalas, ska bli min melodi i fortsättningen.

En ganska ospännande fredag.

Så jag får bjuda på det lilla som faktiskt hände..

På kontoret tog vi långlunch och kollade bröllop. Vi slog fast att Kates bukett var lite ynklig, hennes byst såg lite väl strutig ut, samt att rött verkligen inte är Williams färg.

Annars var vi nöjda.

På väg hem trodde jag för ett ögonblick att något jäkligt spännande höll på att hända. Detta tåg åkte nämligen jättelångsamt och om ni förstorar upp bilder och kollar extremt noga så ser ni att det liksom lutar.. Så övertygad om att jag bevittnade en urspårning började jag att fota för att skicka till Aftonbladets Läsarbild. 

Men tåget såg misstänkt tomt ut, och alla vagnar liksom lutade, och ingen annan reagerade, och ingen tidning hade skrivit om det.

Så det var nog inget.

Hemma på gården visade Lia upp att hon minsann är tre år nu, och gav själv fart åt sin lilla kompis Sigge istället för att gunga själv.

Lite senare började hon även styra och ställa med samma Sigge, låta honom hämta bollen åt henne och knuffa lite milt i ryggen när det inte gick tillräckligt snabbt.. Det var nog inte så mycket åldern utan mer skitunge-tendenser som ska arbetas bort snarast.

 Väl hemma testade jag enligt Linas Matkasserecept en helt galen sallad, med kokt broccoli, päron, valnötter, lite olja, honung och salt.

Vi var ganska skeptiska men jäklar vilken smaksensation!

Trevlig helg!

3-åringen

Först måste jag såklart ha med en bild på när hon var en liten smurf..

..och sen beklaga mig lite hur jag inte kan fatta att hon redan är tre år. Fast det stämmer ju inte riktigt. Det är ju som att hon alltid har funnits. Hon borde ju vara 36 som jag, fast det vore ju jättekonstigt.

Jag hoppas iallafall hon hade en finfin födelsedag..

 Då varken jag eller Simon är några större tårtätare, fick hon nöja sig med en kedjerökande groda.

Här en stor lila My Little Pony. Star Song närmare bestämd. Den som är stjärnan i Ponyville och gillar att sjunga och dansa. Oroar sig ibland lite för mycket men är alltid vän med alla.

Jag behöver hjälp.

Precis som förra året ville vi även uppmuntra hennes egen musikalitet. Det visade sig dock att man inte blåste i denna hiskeliga pryl, utan man bara låtsades och tryckte sen på knappar som spelade egna melodier. Fail. 

 Den nästan mest populära grejen skickades från Grekland. Ett helt frisörset med hårtvätt, torkning, färgning, shampoo och grejer. Några sekunder efter att bilden togs var köksgolvet fyllt av vatten och frisör med kund förpassades till badkaret.

 
En annan god nyhet är att jag jobbade min första dag på Aftonbladet idag, och fick genast ta mig an morgondagens kungabröllop.

Stort.

Alla dessa känslor..

Hade man ens ett känsloliv innan man fick barn? Jo klart att man kanske var lite deppig ibland, nykär ibland och glad över en ny tröja man köpt.

Men nu.

Den ångesten man känner när ens dotter fyller tre år imorgon, och man inser att på grund av alla sjukdomar och stress man tampats med hela året, faktiskt kanske inte orkar anordna något kalas runt själva födelsedagen, och kanske inte alls det här året.

Den pyttelilla förtröstan när man ändå intalar sig att man försökt snacka om födelsedagar och vad det innebär med dottern, och insett att hon faktiskt inte hajar någonting av detta ännu och kan gott hoppa över kalaset den här gången utan att få men för livet.

Det panikdåliga samvetet man får när man kommer till dagis och inser att det varit föräldrafika från klockan 15, att nästan alla föräldrar har varit där men att Lia fått äta kakor utan någon förälder där. 

Den lycka man ändå känner när man sen följer med sin fina granne och vän Sara hem, och våra barn faktiskt leker med varandra, och inte bara bredvid varandra..

Fina, fina ungar.

Uppenbart är också att mina vänner Amanda, Sara och Rookiemom är långt mycket mer spännande och häftiga än vad jag är. Men det gör inget.

Sen var det läge att dö lite igen..

Och just när man tror att dagen ändå ska sluta som en riktigt bra och man är på väg hem, skräcken när man ska gå ner för en fyra trappstegs stentrapp, och försent inser att Lia har kollat åt alla håll utom framåt, helt missat att där faktiskt är en trapp och faller handlöst - i slowmotion men ändå alldeles för snabbt för mig för att hinna få tag i henne - och landar sen på ansiktet.

Den totala fasan när man kastar sig ner för att vända på henne och förvänta sig utslagna tänder och spräckt panna, men lättnaden när man inser att det bara blev lite näsblod.


Men ändå, den fortsatta kräkkänslan när bilden av hur hon faller nerför trappen spelas upp i huvudet, om och om igen.



Nu är jag helt jäkla slut och måste kolla på minst två Desperate Housewives för att inse att vissa har det värre. Även om det inte är på riktigt.



(Nu måste jag kommentarsstyra lite igen. Snälla berätta att ni hoppat kalas något år för era barn, och det inte har lett till att dom knaprar ångestdämpande idag.)

Samtal vid påskmiddagsbordet

Lite snack om syrrans barndom när jag knappt var född och vi bodde i Björklinge.

Syrran: ..haha, och den där gången när jag efter dagmamman kom hemsläpandes med en and som jag hittade nånstans!

Mamma: Ja herregud, du hade tagit ett stadigt grepp om halsen på den stackarn.

Jag: Men hur fick du tag i den? Den måste ha sovit..

Syrran: Ja det måste ha varit nåt sånt, och sen fastnade den i nån korgstol hemma och blev helt galen innan vi släppte ut den igen.

Alla skrattar.

Mamma: (skrattar ännu mera) Och den där gången när dina stövlar fastnade i leråkern, så du kom hem i bara strumporna!

Alla skrattar igen, men både jag och syrran slutar plötsligt skratta och får fundersamma uttryck i ansiktet.

Syrran: Men.. hur gammal var jag då egentligen?

Pappa: Ja vi flyttade ju från Björklinge -75, så du var en tre eller fyra år. Som äldst fyra.

Jag: Eh.. Så ni lät henne gå hem själv från dagmamman. Fyra år gammal?

Mamma: Ja..

Jag och syrran: (I chock) VAA??

Mamma: (skruvar besvärat på sig) Ja alltså, det var ju inte så långt..

Nåväl, det förklarar iallafall varför vi är - enligt flertalet ex-pojkvänner och nuvarande man - nästan sjukligt självständiga.

Självständiga ungar i peruker.

PS 1: Shit vad dåligt väder det blev helt plötsligt! Bra, eftersom jag äter någon konstig typ av antibiotika som gör att jag inte får vistas i solen utan att bli 'missfärgad' enligt doktorn.. Och missfärgad vill ju ingen vara, så nu kan det vara dåligt väder fram till den 5e maj.

PS 2: Jag såg reklam för programmet Talang som visade att Rebellrobban ska vara med i nästa avsnitt. Vilken sellout.

Påsken i asmånga bilder.

Som ni kanske minns drog jag strax innan min ledighet på mig en redig förkylning. Den förkylningen blomstrade ut till en bihåleinflammation, som jag misstog för spänningshuvudvärk och sket i att behandla.

Så tack vare de fina vännerna Alvedon och Ipren fick jag en jättefin påsk utan kläder i solen, vilket gör att jag idag är dödssjuk, men har varit till närakuten och fått antibiotika, så imorgon är det bara att köra igen.

Nåväl, här kommer bilderna.

På långfredagen drog vi till Gävle, och jag började återigen smida plander på att mörda mina föräldrar så jag äntligen får ärva det här huset med den här utsikten.

Sen drog vi hem till syrran med familj, där det studsades..

..jagades ointresserad katt...

..och grillades såklart.

På påskaftonen blev det ju varmt så inåt helvete, så då blev det solning på altanen..

 ..och vi mindes ömt den tiden när man faktiskt fick ligga och sola ifred.

Stärkt av mitt solande gick jag sen ner i bara bikini för att spela lite fotboll. När jag sen såg bilderna bländades jag dock av min vampyrhud och paintade snabbt över de kritiska delarna. Hela kroppen.

På eftermiddagen fortsatte vi att hänga vid vattnet, och idyllen var ett faktum.

Jag menar, kolla idyllen.

 Hörde jag idyll? 

Kanske paradis till och med?

 Men snart kom en orm till paradiset. I form av en död orm som någon granne slagit ihjäl. När vi skulle begrava den i vattnet rann det blod ur munnen på den och Lia har nog aldrig varit mer faschinerad. Sen pratade hon om blod och 'äckligt' i flera minuter.

Vi andra kunde inte annat än att hålla med.

 Sen fortsatte idyllen som förut, och min kamera började bete sig som värsta proffskameran, dagen till ära.

På söndagen var det dags för lekdejt inne i stan. Där var det kändistätt som vanligt.

Planen var även att mata änder och vi hade tagit med oss gammalt bröd och allt, men änderna lös med sin frånvaro.

 

Till slut gav vi upp och matade aggressiva måsar istället.

Idag är vi hemma igen, jag försöker kurera mig så gott det går, men lite sandlådelek med fin-Sigge hann vi ändå med.

Frampå kvällen drog vi även fram Lias ärvda trehjuling som hon glatt testade, och jag kan väl inte påstå att jag har närt en ny Marianne Berglund vid min barm, men hon fattar nog snart hur man trampar.

 

Surt nog var det sen dags för Linas Matkasse-leverans, men jag känner ju noll smak pga förkylningen, så det var rätt värdelöst. Här är iallafall rosmarinkyckling med bulgur och fetaost/paprikaröra. Hoppas det var gott.