Godmorgon runkhuvud!

På min bloggbild ser det nästan ut som att jag är en stark, ensamstående mamma med världen för mina fötter..

Men så är det inte. Jag är gift med en grek/irländare (han vill dock bara vara grek, men det kan jag berätta om senare) som heter Simon.

Igår var vi på middag hos en grekisk kompis till honom, och hans flickvän. De pratar mycket grekiska med varandra, och även om man inte förstår mycket så känner väl de flesta till ordet Malaka.

Malaka kan betyda allt från Dickhead (kukhuvud), whanker (runkis?) till idiot och allt möjligt förolämpande. Saken är den att Simon och hans kompis säger Malaka till varandra precis hela tiden. I varje mening. Och tydligen gör man så, det är helt ok när man gör så vänner emellan.

Det skulle aldrig funka i Sverige.

'Kukhuvud, igår pratade jag med Anna och hon sa att..'

'Såg ni nån bra film igår idiot?'

Helt crazy

Nu har jag hjälpt barn i Rumänien, hoppas jag..

Nu när jag väl har börjat blogga verkar det inte gå att stoppa mig! :D

Men jag måste berätta.. Vi bor i loftgång, men vi har bara en ensamstående kvinna som bor intill oss som vi behöver se gå förbi utanför fönstret. Nu för några minuter sen gick det förbi en man med en enorm blombukett.

'Inte så ensamstående längre' tänkte jag, men några sekunder senare knackade det på min dörr. Ivrig över att få blommor från någon ännu okänd, men tydligen tacksam människa öppnade jag.

Utanför stod mannen och han räckte genast fram en av blommorna. Av plast.

'Vi hjälper barnen i Rumänien' sa han 'Ge vad du vill'

Barn. Jag har ju själv barn nu. Och dom i Rumänien kan ju inte ha det för roligt. Hjälpa dom.

Jag sprang genast in i lägenheten och drog upp plånboken. Min enda sedel var en femhundring, så jag tänkte att nu ska vi inte överdriva, men jag gav honom ca 40 kronor i mynt.

Han tackade glatt, gav mig en till plastblomma, och gick vidare.

Nu sitter jag här och undrar vad som egentligen hände. Vem var den där mannen? Borde jag kanske ha frågat vilken organisation han kom från? Eller körde han en liten privat insamling som förmodligen kommer att gå till en platt-tv?

Nu sitter jag här med mina två plastblommor och erkänner mig lurad..

Världens kortaste vinterpromenad

Nu har det ju faktiskt snöat så det ligger kvar på marken och träden.. Genast blev jag lite vintermysig sådär som man blir varje år, och började minnas varför man faktiskt gillar vintern.

Jag bestämde mig för att ta min dotter Lia ut på en promenad och tillsammans titta på den första (för henne, bokstavligen) riktiga snön. Vi skulle inandas den friska, kalla luften och förundra oss över naturens magiska förändringar.

Jag bylsade på oss vinterkläderna, tog på henne den härligt, charmiga vintermössan jag inhandlade typ i somras, och vi gav oss iväg.

Jag kom några meter från porten innan min lycka började grumlas. Snön hade genast börjat leta sig in i mina förmodligen för tunna skor, och vagnen var trög att manövrera då hjulen började fyllas även dom.

!0 minuter senare var fiaskot ett faktum. Mina tår värkte, hjulen var som tre snöbollar och den charmiga mössan var alldeles för stor, eller för felsydd, för den hade vridit sig ett halvt varv, täckt ena ögat och blottat det andra örat för kylan. Så det var bara att gå hem.



Så nu sitter jag här med elektriskt hår klistrat mot ansiktet och minns varför jag faktiskt hatar vintern, och det har även tillkommit några nya anledningar.

Men men, det är ju mysigt att vara inne också..

Hej hej

Jo, jag tänkte ju det att eftersom jag ändå är mammaledig och vädret från och med nu kommer att vara skit i ca 6 månader till, kan jag lika gärna börja blogga.

Hela projektet höll på att gå i stöpet redan från början, eftersom jag ganska länge redan har bloggat redan i mitt huvud, men nu skulle bli tvungen att sätta ett namn, välja bild, bakgrund och övrig layout till eländet.. Ett tag var jag inne att döpa hela skiten till Beslutsångest, men då kändes det som att hela bloggen skulle handla om olika beslut jag tar varje dag, och det vill jag ju inte..

Men nu känns det som jag har fått till det hyfsat iallafall. Namnet valde jag eftersom det känns som att det mest spännande att läsa om i mitt liv, förmodligen hände för ett par år sen, för jag har inte för avsikt att göra detta till en mamma- fika- eller dag-tv blogg :)

Härmed gör jag min första iakttagelse:

Alice i Idol fick igår kritik för att hon 'saknade självförtroende' och för att 'något liksom fattades..' Men såg jag fel när jag tyckte det såg ut som att hon faktiskt råkat stoppa kjolen i trosorna därbak i sin första låt?? Jag är nästan helt säker.

Inte konstigt isåfall att hon saknade självförtroende. Man gör lätt det när det är hela ens värdighet som fattas.