Löftet

En fika på Levinsky's med några vänner och ett glas argentinskt vin senare, är jag långt ifrån lika bitter.

Dags att avge nyårslöfte!

Mitt löfte för 2009 blir att jobba bort den där degklumpen som parkerat sig mitt på min kropp. Allt annat har gått tillbaka till det normala efter förlossningen, utom just mag-helvetet..

Detta tycker jag är jättekonstigt, eftersom jag verkligen känner att jag tar hand om min kropp. Jag fikar max två gånger om dagen, och gör situps, ja.. iallafall en gång var tredje vecka.

Märkligt.

Nu ska jag mysa vidare. Gott Nytt År på er!

Det nya livet

Så var det nyårsafton, och vi ska göra...ingenting.

Vi ska stanna hemma, äta god mat, dricka vin och förmodligen se nån bra film.

Det här blir verkligen en första gången för mig och det är med blandade känslor.

En del av mig tycker att det ska bli så jävla skönt. Jag är lite småsjuk, har en liten bebis (och ingen barnvakt), och har egentligen ingen ork att ta mig någonstans, så vi tackade nej till festinbjudan och bestämde oss för att vara ensamma.

Men 24-åringen i mig protesterar vilt. Det är ju nyår! Då ska man bli skitfull, dansa hela natten och skåla i Champange..

För mig har nyårsafton alltid varit en ganska stor grej. Ofta har det blivit fester i Gävle eller Stockholm, men jag har också spenderat två år på lyxkryssare, en i Västindien och den andra vid Mexicos kust. En gång var vi i Oslo, en gång i New York och förra året firade vi i Thailand.

Men ikväll alltså, Solna. Hemma. Vi är ju en familj nu.

Det blir säkert bra.

Skam

Jag upptäckte just att jag stavat fel i ett tidigare inlägg. Det där jag påpekar att man måste vara hantverkare typ, för att lyckas få fram leksakerna ur deras kartonger..

Jag skrev Fischer Price, istället för Fisher-Price. Det både smög in ett 'c', och jag missade bindestrecket.

Såhär med facit i hand vet jag inte om det bara var ett misstag, eller om jag faktiskt trodde att det stavades så, men skammen är iallafall ohygglig.

Jag kunde ju inte ändra, alla har ju redan sett.

Döm mig inte för hårt. Jag är ju bara människa..

Men herregud..

Uppenbarligen är det bara jag som har vett att uppskatta fin naturlig konst när jag ser den.

Så nu har jag fixat till bilden och pekat ut kroppsdelarna så ni ska se bättre. Och jag ber om ursäkt att det inte är så snyggt, men paint visade sig inte vara min starka sida. Jag är ju mer konstnärligt lagd..


Klicka på bilden för att kunna se ordentligt vad jag skrivit.. Och notera att detta är ett skogsrå, inte en kvinna. Därav de stora öronen.

NU ser ni väl??

Skogskonst

När jag var i Gävle hittade jag förresten den här stubben, men en perfekt avbild av en kvinna, med kroppen inramad av sitt långa hår som ett litet skogsrå..


Mamma såg en ekorre, och syrran såg ingenting alls, så dom är det uppenbarligen nåt fel på.

Ni ser väl?

Sverige och svenskarna

Jag har många utländska vänner och bekanta som bor i Sverige. Nu talar jag inte om flyktingar, utan utlänningar som har flyttat hit på grund av arbete, skola eller kärleken (som t ex min man..)

Dom här personerna har många åsikter om oss svenskar, och ofta ganska negativa.

Innan de flyttar hit, då tycker dom att vi är jättespännande. Vackra, exotiska och trevliga är förväntningarna dom har på oss.

När dom väl flyttar hit dock, märker dom att alla redan har tillräckligt med vänner, och gärna pratar och har trevligt på fester och tillställningar, men mycket mer än så blir det inte.

Då förvandlas plötsligt svenskarna i deras ögon, och vi blir istället kalla, tillknäppta och tråkiga.

Detta får jag ofta höra och det retar mig nåt enormt. Jag minns särskilt en gång när vi var på en firmafest för några år sedan. En tjej från Trinidad satt vid bordet, men förutom hej sa hon inte ett ord. Inte ett ord. Förutom några timmar senare när hon fått i sig några glas vin. Då satt hon och talade om för mig hur trista svenskarna är, att dom inte kan prata utan att vara fulla.

Jag tar allt sånt här personligt. Jag är ju också svensk. Men av nån anledning så tycker dessa personer att det är helt ok att kritisera och generalisera hur vi är, till mitt ansikte. Om jag protesterar säger dom 'Men du är ju inte typiskt svensk', men det är jag väl visst..

Men ibland måste jag hålla med. Jag kommer just från banken och där hände verkligen något som är typiskt svenskt.

Det var sju nummer kvar när jag tog min lapp, och det satt två tjejer i kassorna. Men tydligen skulle det bara sitta en, för den ena kvittrade 'då går jag då!' och började resa sig.

Två tanten började frusta och fnysa. Dom blev så irriterade så dom var tvungna att höja rösten lite. 'Ska hon GÅ?!' kacklade dom till varandra 'Nu?!' medan dom slängde irriterade blickar mot disken och runt i lokalen.

Den andra tjejen hörde tanterna och sa vänligt 'Men det är ändå bara sju minuters väntetid ungefär..'

Det där hade dom inte räknat med. Ok, dom var upprörda och ville visa det, men det var ju inte menat att personalen skulle höra! Dom stirrade på tjejen, och sen på varandra, och sen ner i golvet. Aldrig i livet kunde dom stå för att dom faktiskt inte tyckte att bemanningen borde halveras när det var rätt många som väntade.

Så tanterna sa inget mer, gick fram när deras nummer ropades upp, och lämnade sen lokalen.

Men jag kommer ändå fortsätta försvara oss, för jag gillar oss ändå. Ok att vi kan vara lite reserverade ibland, och lite blyga när vi är nyktra, men när vi säger något så menar vi det oftast, och vi visar känslor när det är riktigt nödvändigt.

Nya chockerande fakta

I Aftonbladet idag uttalar sig en expert.

Man kan bli irriterad om det är ostädat, har en Docent i miljöpsykologi kommit fram till. Behöver jag nämna att det är en man.

Hoppas det inte gick åt alltförmycket skattepengar till den forskningen.