Ikväll ska jag på en 24-timmarskryssning med tre andra mammor.
Vi är så uppspelta att få komma iväg och få vara utan barn, snor och bajs en hel natt så vi drömmer stressdrömmar och kommer med glada tillrop som 'Hurra!' och 'Tjoho!' i den världsrekordslånga facebook-tråden.
Sist jag var på kryssning var med Simon och ett annat par, enbart för att Teddybears spelade och det var en ganska städad historia. Gången innan det gick jag nog på gymnasiet och seglade iväg med mottot 'fullast vinner'.
Vi får se hur det blir den här gången.
Enda besvikelsen är att det blir Birka Paradise, vilket innebär att jag med största sannolikhet inte kommer att få träffa Ruth..
När jag dock skulle leta efter en bild på henne så hittade jag hennes blogg istället, vilket är nästan lika bra.
Vassegoda:
http://boatpastor.wordpress.com/
Sjukast idag var att det visade sig att min syster kommer att åka på konferenskryssning med samma båt, fast imorgon istället.
Först blev jag besviken, men sen insåg jag att det nog är lika bra. Annars kommer det bli som i tonåren, när vi båda bodde i Gävle och jag fick springa runt torget och gömma mig för min nykterist-syster, då jag själv druckit lite för mycket häxblandning.
Så det blir nog bäst om vi bara vinkar till varandra i passagerarbytet.
Sjukast igår (och lite idag) var när det visade sig att en person jag kommer arbeta väldigt nära med när jag kommer tillbaka till jobbet är Henny.
Det kom snart fram att vi är lika gamla, har båda vuxit upp i Gävle, våra föräldrar bor numera grannar, och vi har båda haft en Kanadensisk pojkvän.
En ren slump?
Ja, förmodligen..
En sak oroar mig. Mycket.
Det måste väl ändå hålla på att ta slut på melodier? Det kan verkligen inte finnas hur många melodier som helst.. Förstår ni hur många miljoner låtar det finns som man aldrig hört och aldrig kommer att få höra, alla med en unik melodi.
Försök själva att komma på en egen melodi i huvudet, som inte redan har skrivits och hamnat på en skiva. Omöjligt.
Alltför ofta är det ju också så att när man hör en ny låt nuförtiden, så nog fan är det en cover på nån gammal 60-tals dänga..
Jag minns att jag hade den här diskussionen med en kompis redan för ca 10 år sedan, och musiken har överlevt sen dess. Men nu måste det väl fan börja ta slut..?
För övrigt sitter jag och kollar Sverige-Kanada.. Kanada leder ju med 1-0 och jag kan inte låta bli att undra om mitt nördiga Kanadensar-ex sitter och kollar där borta i sin Toronto-förort, blir påmind om mig och är jäkligt nöjd.
Tönt!
Av den kommentars-torka som rådit de senaste dagarna, har jag räknat ut att ni finner mina dramatiska utsvävningar sjukt ointressanta.
Och jag hade faktiskt tänkt skärpa till mig, men så hörde jag att Svininfluensan slutligen har nått Sverige..
Jag kan då inte låta bli att skåda lite framåt i tiden. Runt augusti, september kanske.. Fredrik Reinfeldt står snorig och håller med hes röst ett tal till Svenska folket.
Han uppmanar de som fortfarande är friska och orkar, att bege sig österut. I Kina ska de ha hittat ett botemedel.
Talet avslutas med ett 'Må Gud vara med oss', innan han hostande leds av scenen, in i flygplanet som ska ta honom till räddningen.
Det han inte vet är att hela Asien redan är utplånat. Det finns inget botemedel. Ingen räddning.
Tv- och radiosändningarna har upphört för flera dagar sedan, och kanalerna brusar i de tomma hemmen.
Folk klättrar desperat över de sedan länge stillastående bilköerna för att försöka hitta en väg att ta sig framåt. Ta sig bort.
Ett år senare har 98% av beforlkningen dött i influensan och de överlevande irrar omkring i underjordiska gångar.
Där försöker de bygga upp ett nytt samhälle, hitta nya ledare att följa och skapa en dräglig tillvaro, medan de väntar på att någon som genom lottning har skickas upp för att kolla om viruset äntligen har dämpats, faktiskt ska komma tillbaka ner igen..
Nä hörni, nu ska jag ta en valium. Och sluta kolla så mycket på film.
Förra gången vi var i Gävle ville min systerdotter att jag skulle följa med henne och cykla en sväng.
Det var några år sen jag gjorde det sist, så i början vinglade jag som en efterbliven pensionär, men när jag väl fått in snitsen var det riktigt behagligt.
'Kan vi inte cykla upp där?' frågade jag och pekade upp mot en höjd där det såg ut att finnas lite fina villor. Sagt och gjort, vi trampade på, och när vi nått målet tappade jag hakan lite.
Jag hade hittat sveriges Wisteria Lane!
Solen sken över färgglada trävillor med perfekta gräsmattor och blommande träd. Barn sparkade boll på vägen och grannfruarna samtalade avslappnat vid de målade staketen.
Here it is..
Och såklart mitt i allt det vackra, lukten av dold alkoholism och gömda lik i källarfrysarna..
Kommer ni ihåg när det var extremt viktigt att man bestämde en ordentlig tid och plats att träffas, om man skulle någonstans tillsammans. Blev det fel, och man inte själv hittade till platsen man skulle till, fick man åka hem igen.
När man var tvungen att ringa till någon och fråga personligen om man till exempel ville ta en fika, och inte hade möjlighet att låta personen fundera en stund och sen återkomma med ett svar.
När man var tvungen att sätta sig ner, skriva ett brev, köpa frimärke och lägga på brevlådan om man ville hålla kontakten med någon i ett annat land.
När man aldrig visste vem det var som ringde, innan man faktiskt svarat.
När man var tvungen att stanna hemma om man väntade ett viktigt samtal. Och även var tvungen att sitta vid telefonen hela tiden, för att inte riskera att någon annan i familjen lyfte luren
När enda stället man faktiskt kunde nås på var just, hemma.
Tänk tanken ett tag. Den är svindlande.
Man blir ju lätt lite korkad när man fått barn. Tydligen är det något med amningen plus såklart det faktum att man inte får sova ordentligt.
Jag hade sett fram emot att bli mig själv igen. Att hänga med, ha koll, inte behöva oroa mig för vilka konstigheter som kan hoppa ur min mun i fel tillfälle och helt enkelt att komma ihåg saker som jag brukade göra.
Men döm om min förvåning när jag nu, ett par veckor efter att jag slutat amma och Lia sover mycket bättre på nätterna, fortfarande är helt puckad.
Jag glömmer fortfarande att ta med hälften av fikat om vi har picnic, jag tappar saker som om jag hade glidmedel på fingrarna och jag säger saker som i jämförelse får Teletubbien Laa Laa att framstå som en Mensa-medlem.
Ska det alltså vara såhär nu?
