Mammablind?

Igår hände något stort. Ett kuvert med Lias dagisfoton låg på hallmattan. Som de första skolfotona liksom.

Detta kändes plötsligt lika viktigt som den första tanden och de första stapplande stegen.

När vi öppnat kuvertet blev vi helt vilda. Så SÖT hon var! Vi kollade såklart även gruppfotot och slog fast att vi hade den sötaste ungen på dagis. Vilken tur vi har! Tänkte vi. Som fick den sötaste ungen, inte bara på dagis, utan hela världen. Minst.


Idag slog mig något dock. Att jag har hört detta förut. Alla mammor och pappor jag känner som jag diskuterat detta ytliga ämne med, är säker på att just deras barn är sötast på dagis eller i klassen.

Och lets face it. Alla barn är inte söta. Men skulle man ens se det själv? Eller har naturen verkligen på riktigt fixat till det så man själv automatiskt ser sitt barn som vackrast i världen.

Herregud, Lia kanske egentligen påminner om Leif 'Loket' Olsson, utan att jag kan se det genom mina mammaögon.

(Här hade jag gjort ett av mina berömda montage där jag satt Lokets huvud på Lias små axlar. Men det gick inte, det var så hemskt så jag var tvungen att ta bort det..Sorry)

Fast det tror jag inte.

Fjortisvarning

Jag känner att jag behöver utveckla den sista meningen i mitt förrförra inlägg. Att man inte får skämta om Edward Cullen. Vampyren i Twilight för er som inte vet vem jag snackar om.

För det är verkligen på allvar, kärleken hundratusentals flickor, tjejer och kvinnor verkar känna för honom världen över.

Jag ser vänner och kollegor, de flesta över 30, förvandlas från normala mammor och gifta yrkeskvinnor, till fnissiga, flamsiga och rodnande fjortisar av att bara höra hans namn.

Och jag hade nog varit likadan, om jag inte hade Titanic-perioden i alltför färskt minne.

Då var jag kär i Leo och tjatade så mycket att Rookie Mom var nära att säga upp kontakten med mig, och jag nästan gjorde slut med min sambo för att han inte hette Jack och var en fattig konstnär. Inte bra.

Så jag skärper mig, trots att jag egentligen knappt kan vänta på del två, och är nog innerst inne rätt besviken att han inte är med särskilt mycket i den.

För det är en vampyr vi vill ha nuförtiden tydligen.

En blek döing som bits, sitter och glor på en när man försöker sova, och aldrig kommer att åldras.

Och att vampyrer blivit hetare på senare år råder det ingen tvekan om.

Vampyr 1922. Han fick nog inte ligga särskilt mycket.

Vampyr 2009. Får ligga typ, hela tiden.

På allmän begäran

Eller ja, det var en som begärde det, och en annan som uttryckte visst intresse beroende på hur man tolkade det.

Men det räcker för mig. Jag är inte svår sådär.

Simon före..


Simon efter..

Helgen..

..spenderades ju som bekant hos mina föräldrar i Gävle.

Jag åkte tåg dit på fredagen, medan Simon som jobbade på lördagen kom dit med bil.

Att åka tåg ensam med en 1,5 åring kan ju vara en skrämmande upplevelse, men jag kände mig ganska lugn och trygg då jag hade den älskade protabla dvd;n plus hörlurar i väskan. Det skulle bli en lugn resa.

Trodde jag.

En läxa jag lärde mig omgående var att man aldrig ska ta för givet att det blir lugnt bara för att dvd;n är med, och räkna medatt hon sitter lugnt och kollar som hon gör hemma.

Jag hade till och med tagit med mig min bok i handväskan, och borde ha förstått att jag skulle straffas för detta korkade tilltag.

Så på grund av min blåögdhet blev alltså stressen desto större när hon efter fem minuter började se sig omkring, ge upp små ömsom irriterade, ömsom ganska glada dövgörartjut, och klättra runt i vagnen medan den krängde och skakade. Plötsligt helt ointresserad av sin (läs: min) bästa vän Dora.

Herregud, grinade jag oförberett inombords. En och en halv timme av detta. Jag kommer ju att DÖ!

När denna bild togs var jag lycklig och harmonisk. Jag funderade på om jag skulle ta upp min bok och läsa en stund, eller kanske ta en tupplur?

Några minuter senare var jag ett nervvrak. Och vi hade knappt passerat Arlanda.

Efter vad som kändes som tre timmar kom vi dock fram och jag var redo för vilohem, så förutom att jag åt för mycket, förlorade i kortspel, och att vi gick till syrrans salong där Simon gjorde sig av med sin stekarfrilla hände inget direkt dramatiskt.

No more backslick

Med mig hem fick jag även en hög skatter, så nu behöver jag inte oroa mig för att vara läslös på länge..


Jag är medveten av att jag redan läst första Twilight-boken, men tydligen läste jag bara nån halvfabrikatspocket, medan den riktiga boken har extramaterial där man får se hans sida av saken i några sidor, berättade syster med allvarlig röst.

Man skojar inte om Edward Cullen.

Sen söndagkväll

Vi gjorde en smarting och åkte inte från Gävle förrän 21.

På så sätt fick vi middag, jag fick se Top Model, Lia somnade för kvällen i bilen och behövde bara flyttas direkt till sängen och.. Ja det var nog allt.

Enda negativa är att det nu är för sent för att jag ska kunna sammanfatta helgen, så det får bli imorgon istället.

På kommentarstorkan i helgen förstår jag att ni skiter totalt i vad jag tycker om Grey's Anatomy, utan kanske istället är mer nyfikna på vad Scott hade att säga.

Jag är inte hemlighetsfull om detta, men hans svar på mitt meddelande var att adda mig som vän, och sen har han inte hört av sig nåt mer.

Han kanske vill att vi bara ska vara silent friends.

Konstig kille.

Godnatt.

Ok, jag kanske inte var tillräckligt tydlig...

Jag ställde faktiskt en fråga. På riktigt.

Är det dåligt eller är jag en känslokall stenkvinna?

I gävle över helgen

..där jag bara äter och chillar, så det mest spännande jag har att rapportera är att jag åt våfflor till lunch. Det gör man ju inte så ofta liksom..

Jag går alltså istället tillbaka några dagar. Närmare bestämt till i onsdags kväll, och en tanke som slog mig då.

Fan va värdelöst Grey's Anatomy har blivit!

För nåt år sen var Grey's min tv-höjdpunkt på veckan. Jag laddade upp med vindruvor och näsdukar. Alltid redo för en rejäl gråtfest blandad med lyckliga fånflin.

Nu sitter jag där som en sten, vecka efter vecka. Helt oberörd.

Dom försöker och försöker, men sina känsloladdade utbrott (som man räknat ut ca 12 minuter tidigare att det kommer att komma), sina dramatiska monologer och tårfyllda farväl.

Inget rör mig ryggen längre. Jag skiter i vilka som blir ihop, vilka som gör slut, vilka som dör och vilka som får sparken.

Tappat stinget

Så frågan är, har det blivit sämre eller är det bara jag som är helt känslokall?