Halvtidsvila

Den här bilden togs 16.15, i halvtidspausen. Jag har varit uppe sen 5.30, åkt till Linköping, hälsat på våra partners och åkt tillbaka igen.

Jag har där fem minuter på mig innan jag måste hämta Lia på dagis, och har efter det hunnit med fika hos granne med en dagen-efter-svininfluensavaccinations-grinig Lia som trodde att alla leksaker i lägenheten tillhörde henne.

Nu leker vi och kollar barnprogram medan middagen står i ugnen.

Men dom där fem minuterna alltså.. Inga barnskrik, ingen Dora, och ingen man som tror att han är döende i Svininfluensa för att han känner sig lite tjock i halsen.

Bara jag, tystnaden och två bitar Apelsinkrokant choklad.

Fem mycket viktiga minuter.

/Superwoman

Barnvakt och bio del 2

Allt gick över förväntan.

Kocken mys-Micke och hans May är verkligen världens bästa barnvakter, som två minuter innan filmen började skickade ett sms där det stod att Lia varit jättesnäll, och just somnat fint.

Bästa barnvakterna. Som förälder finns det få lyckor så stora som den att se sitt barn totalt avslappnad med andra vuxna, när man är i desperat behov av lite egentid utan oro.

Lycka.

Så filmen. Jag hade ju förväntat mig fantastiska effekter och kass story, så där gick väl allt som förväntat.

Jag tycker dock kritikerna varit lite väl taskiga, för kan man bara stå ut med..:

..att dom rippat relationsstoryn från 'Världarnas Krig' nästan rakt av - En Woody Harrelson som spelar över i det grövsta - Barn som vaknar upp och genast är redo att ge sig in i ett djup diskussion med sin strulige förälder för att få denne att förstå saker och ting - Att en skådespelare spelar Arnold Schwartzenegger (som förmodligen vägrade ta en talande statistroll) - Att vetenskapsmannens pappa som jobbar som musiker i en jazzduo på fartyg, som innan allt bryter ut bara av en händelse spelar en låt som heter 'End of the world' - Att samma vetenskapsman måste bli ihop med presidentens dotter - Repliker som 'We're gonna need a bigger plane' - John Cusack (som verkar ha tillfrågats en vecka innan inspelningsstart, och alltså inte brytt sig om att fördjupa sig i rollen utan helt enkelt bara lånat med sig den trötta High Fidelity karaktären) - Munkar som sitter iklädda endast ett skynke och dräller djungelordspråk omkring sig på toppen av ett snöigt berg - Och till sist besvikelsen över att Sverige än en gång glöms bort i en världskatastroffilm (varför kan man aldrig få se globen och stadshuset rasa? Jämt ska det vara Vita huset och Vatikanen..)

..så tar effekterna faktiskt andan ur en ibland, iallafall mig. Och lite sorgset kan jag konstatera att det kommer nog dröja innan jag blir impad igen.

Och om nån råkade vara där, och såg att jag torkade mig lite i ögat när presidenten höll sitt undergångs-tal och alla stod och lyssnade på Times Square, så lipade jag inte. Jag fick nåt i ögat bara..

Så, den är värd att skaffa barnvakt för, då den SKA ses på bio.

Barnvakt och bio

Ikväll händer något stort.

Vi ska gå på bio och Lia ska för första gången ha barnvakt som inte är en släkting.

Det är en gammal jobbarkompis till Simon och hans Thailändska fästmö som ska få ansvara för henne medan vi går och kollar 2012.

Thailändskan avgudar Lia, och Lia gillar henne tillbaka, och även om hon har en rätt avslappnad syn på barnuppfostran och vi en gång kom på henne med att låta Lia dricka Coca-Cola, ska det nog gå bra..

Jag ser även fram emot filmen trots att den ska vara ganska kass. Men vem bryr sig om dialog när man får sitta och kolla byggnader som rasar i nästan tre timmar? Det här blir nog även den sista katastroffilmen jag ser, för den här gången faller ju hela världen samman och det kan nog inte göras så mycket mer katastrofalt och spektakulärt efter det här. Den är liksom the mother of all katastroffilmer.

Jahapp, där ryker Jesus Christ statyn i Rio. Tur att man hann se den..

Hej turist som verkligen aldrig borde fotograferas från grodperspektiv

crap..

Det första Lia gör när hon kommer innanför dörren är att rulta fram till tv;n, peka på den medan hon tittar på mig och utbrister ett hoppfullt 'Däh..?'

Mitt första stora misslyckande som förälder är ett faktum.

Hårets makt

Min stora sorg utseendemässigt har alltid varit mitt hår.

För som en tönt har jag alltid önskat mig långt, vågigt prinsesshår, men alltid fått nöja mig med några skandinaviska tunna testar som klyver sig så fort det är lite blåsigt ute.

Många tycker att långt prinsesshår är fult och tråkigt, och att man ska ha någon snygg, modern och uppklippt frisyr.

Men alla passar inte i sånt. Särskilt inte när man som jag ser lite konstig ut, har stor potatis/uppnäsa, bred mun och kraftigt hakparti.

Då krävs långt hår för att rama in de lite märkliga dragen, och de gånger jag försökt klippa lite kortare har jag grinat oavbrutet i några veckor tills skiten växt ut igen.

En gång för några år sen bestämde jag mig för att göra en hårförlängning.

Den lyckan.

Plötsligt hade jag mitt vågiga prinsesshår, och mitt liv var helt förändrat.

Med den nya tyngden hängande på ryggen fick min gång en helt ny självsäkerhet. Samtliga bilar innehållandes killgäng som körde förbi bakifrån tutade utan att ens ha sett mitt ansikte, och en helt främmande kille sprang efter mig i tunnelbanan och frågade om jag ville gå på dejt, mitt på blanka eftermiddagen. Det var magiskt.

Men säg den lycka som varar.

Efter bara några dagar började de fastbrända slingorna lossna en efter en, och tvättning och borstning av håret förvandlades snart till ett krångligt stressmoment. Jag åkte till Kanada på semester i två veckor och mot slutet fick jag ha uppsatt varje dag, för att slippa får höra kommentarer att jag nog borde klippa topparna.

Men, den där veckan när jag hade långt fint hår kommer jag fan aldrig att glömma, och ni som redan har sånt där svall naturligt, och känner avundsjuka brännande blickar i nacken. Det kan vara jag..

Här borde jag egentligen ha sett rätt deppig ut. Det var nämligen dag två av min tvåveckors-semester I Kanada, och jag har ungefär 36 timmar tidigare insett att jag verkligen inte ville fortsätta vara tillsammans med killen jag hälsade på. Men, to hell with him. Jag hade långt hår!

Better swine than sorry?

För några veckor sedan var allt så enkelt.

Då skulle dom komma till mitt jobb och ge oss vaccinsprutan, medan det var förbjudet för små barn att vaccinera sig.

Jag tänkte att kommer dom till kontoret så tar jag vaccinet, och Lia behövde jag inte oroa mig för. Hon fick helt enkelt inte ta det.

Nu har allt förändrats.

Plötsligt ska dom inte komma till jobbet längre av någon anledning, och små barn får nu vaccinerats, och detta betyder att jag måste fatta beslut. Jobbiga och viktiga beslut.

Mig själv bryr jag mig inte så mycket om. Jag orkar nog inte stå och köa och trängas utan kan få svinis och lida en vecka, så är jag väl ganska immun mot den typer av influensor sen..

Simon ska definitivt ta sprutan, vare sig han vill eller inte.

Han är nämligen hemma och sjuk den här helgen. Ingen feber eller så, men lite hosta och något hes.

Han beter sig dock som han är i sista stadiet av kombinerad aids-ebola, och jag håller fan på att bli galen. Skulle han få svinis skulle jag nog ta livet av mig.

Sen har vi Lia.

Jag är rädd att ge henne vaccinet för man läser om alla biverkningar, och skulle hon sluta som halvförlamad i ansiktet eller bara kapabel att gå baklänges skulle jag också ta livet av mig, för att inte tala om hon skulle bli svårt sjuk i svininfluensan.

Det känns som att either way så slutar det med självmord från min sida, och det känns liksom inte riktigt bra.

Buuu.. Hur ska ni göra?

Bästa

Jag tänker på film hela tiden.

Alla pratar om film, skriver om film och läser om film den senaste tiden känns det som.

Biostressen är större än någonsin, men kan vi bara hålla oss friska den närmaste tiden ser det ut som att vi kommer kunna iväg ett par gånger så 2012 och New Moon kan betas av.

Ingen av dom kommer, om man får tro recensenterna, hamna på någon topp 10-lista, men de måste ses.

Det jag ägnade ca två minuter till var att bestämma mig för vilken som är min absoluta favoritfilm.

Räknar man flest antal gånger sedd på bio så vinner Titanic som jag gick och såg psykiskt störda sju gånger. Men då var jag så förblindad av Leos skönhet så jag lade inte märke till den pinsamma dialogen, som jag faktiskt gör nu.

Shawshank Redemption ligger högt såklart, tillsammans med Natural Born Killers och Fisher King.

Men efter en del vridande och vändande bestämde jag mig för... (trumvirvel)

Just det.

Jag var helt besatt när Pulp Fiction kom och kategoriserade vilka jag gillade och inte gillade utifrån vad dom tyckte om den.

De som gillade var jag kompis med, och de som sa saker i stil med 'Mäh, den var ju jättekonstig. Bara hoppade i tiden och man fattade ju ingentiiing..', slutade jag helt enkelt prata med.

Och den håller fortfarande.

Så. Den blir det.