torsdag 31 december 2009
Årets sista ytliga observation
Igår när jag skulle gå och handla så passerade jag ett par tonåringar..
'Å han ba, satt där framför tv;n och jag blev tjockt irriterad..' Sa den ena till den andra.
Tjockt?
Det är alltså så man säger nu istället för Fett.
Så då vet ni det, ni som vill hänga med och snacka som kidsen. Och om jag är den sista som kände till detta ber jag om ursäkt, och passar istället på att önska ett riktigt
onsdag 30 december 2009
Shhh..
Jag är en riktig bio-Hitler.
Nåde den som vågar fnissa eller prassla vid fel tillfälle i salongen. Då ger jag dom genast en mördande blick (jag vågar inte säga något, för då kommer den meningen hänga mellan mig och förövaren resten av filmen..) som genast får personen att - förhoppningsvis - skämmas och hålla käft.
Därför är jag så glad att jag bor intill anrika Filmstaden Råsunda.
Inte de största salongerna, men dit går mest medelålders och par. Inte en massa puckade ungdomsgäng som väsnas och förstör filmen.
Det är heller inte någon finnig tonåring som river din biljett och serverar popcorn, utan det är vuxna människor som har detta som yrke, är stolta över det, och gärna tar någon minut innan filmen för att berätta om Nils Poppes svåra uppväxt.
Igår hade dock 'New Moon' slutat gå på Råsunda, så vi tog Filmstaden Sergel istället, eftersom det blev närmast för alla.
Det var packat med folk, snöblask blandat med smågodis och chips i en sörja över hela golvet, gapig kö till toaletten och när vi kom in i jättesalongen så hade en korkad brud satt sig på en av våra platser eftersom hon tydligen inte kunde räkna.
Vi var omgivna av tjejer i jättetäckjackor som fnissande skvallrade om klasskompisar och Zac Efron. Typ.
Det här kommer gå åt h-e.. Hann jag tänka, innan reklamen var slut, salongen mörknade och filmen körde igång.
Och mycket riktigt, salongen susade, fnittrade och suckade så snart Edward visade sig och drog sina 'Du ger mig tillräckligt bara genom att andas' - repliker.
Och snart insåg jag att jag hade ganska roligt.
Istället för att alla satt tysta i sin egen värld och skickade lömska blickar, var det som att hela salongen var där tillsammans, för att dregla över snygga pojkar och plötsligt önska att de vore vampyrer.
Så vi tre småbarnsmammor förvandlades även vi till irriterande fjortisar som kommenterade rätt ut i biomörkret och skrattade högt åt jublet som utbröt när Jacob tog av sig tröjan första gången. Herregud, det tog flera minuter innan det blev ordning i lokalen och folk började andas normalt igen.
Så vad jag antar att jag vill säga med det här är... att om ni ser mig på bio och jag fnissar och är avslappnad så kan ni göra det också, men ser jag allvarlig och koncentrerad ut så är det bäst ni kniper och bara äter skumgodis från en tygpåse, annars kan ni få mördarblicken.
Och det vill ni inte!
Nåde den som vågar fnissa eller prassla vid fel tillfälle i salongen. Då ger jag dom genast en mördande blick (jag vågar inte säga något, för då kommer den meningen hänga mellan mig och förövaren resten av filmen..) som genast får personen att - förhoppningsvis - skämmas och hålla käft.
Därför är jag så glad att jag bor intill anrika Filmstaden Råsunda.
Inte de största salongerna, men dit går mest medelålders och par. Inte en massa puckade ungdomsgäng som väsnas och förstör filmen.
Det är heller inte någon finnig tonåring som river din biljett och serverar popcorn, utan det är vuxna människor som har detta som yrke, är stolta över det, och gärna tar någon minut innan filmen för att berätta om Nils Poppes svåra uppväxt.
Igår hade dock 'New Moon' slutat gå på Råsunda, så vi tog Filmstaden Sergel istället, eftersom det blev närmast för alla.
Det var packat med folk, snöblask blandat med smågodis och chips i en sörja över hela golvet, gapig kö till toaletten och när vi kom in i jättesalongen så hade en korkad brud satt sig på en av våra platser eftersom hon tydligen inte kunde räkna.
Vi var omgivna av tjejer i jättetäckjackor som fnissande skvallrade om klasskompisar och Zac Efron. Typ.
Det här kommer gå åt h-e.. Hann jag tänka, innan reklamen var slut, salongen mörknade och filmen körde igång.
Och mycket riktigt, salongen susade, fnittrade och suckade så snart Edward visade sig och drog sina 'Du ger mig tillräckligt bara genom att andas' - repliker.
Och snart insåg jag att jag hade ganska roligt.
Istället för att alla satt tysta i sin egen värld och skickade lömska blickar, var det som att hela salongen var där tillsammans, för att dregla över snygga pojkar och plötsligt önska att de vore vampyrer.
Så vi tre småbarnsmammor förvandlades även vi till irriterande fjortisar som kommenterade rätt ut i biomörkret och skrattade högt åt jublet som utbröt när Jacob tog av sig tröjan första gången. Herregud, det tog flera minuter innan det blev ordning i lokalen och folk började andas normalt igen.
Så vad jag antar att jag vill säga med det här är... att om ni ser mig på bio och jag fnissar och är avslappnad så kan ni göra det också, men ser jag allvarlig och koncentrerad ut så är det bäst ni kniper och bara äter skumgodis från en tygpåse, annars kan ni få mördarblicken.
Och det vill ni inte!
tisdag 29 december 2009
Biodags igen
Bästa Amanda beklagade sig för någon dag sedan att hon gärna ville se 'New Moon' på bio, men att alla redan hade sett den, så det var kört.
Som den fina vän jag är så erbjöd jag mig direkt att följa med, så hon inte skulle behöva gå ensam.
Snart visade det sig att en kollega hade samma problem som Amanda, dvs att alla redan har sett den så hon hade ingen att gå med, så det bestämdes att även hon skulle följa med.
Detta lämnade ju mig i en knepig sits. Egentligen behövde jag ju då inte gå längre, men jag kände ändå att.. dom här tjejerna behöver mig.
Det kan bli läskigt ibland, med vargar och grejer. Då är det bra att ha någon med som med trygg röst kan försäkra om att allt kommer att bli bra.
Så jag följer med ändå. Sån är jag. En fin vän man kan lita på i vått och torrt. Alla skulle behöva en vän som mig.
måndag 28 december 2009
Okejrå..
Jag andas igen.. Allt är lugnt.
Däremot är jag fortfarande lite sur. Ni behöver straffas på nåt sätt..
Ja! Jag har det!
Här kommer ännu en video som man bara som förälder kan tycka är så gulligt så man nästan bryter ihop. För alla andra är det bara lite äckligt.
Lias första teaparty!
Där fick ni.. ;)
Däremot är jag fortfarande lite sur. Ni behöver straffas på nåt sätt..
Ja! Jag har det!
Här kommer ännu en video som man bara som förälder kan tycka är så gulligt så man nästan bryter ihop. För alla andra är det bara lite äckligt.
Lias första teaparty!
Där fick ni.. ;)
söndag 27 december 2009
Nä nu jävlar!
Tre inlägg.
Tre inlägg utan en enda kommentar. Ingen som med mig upprörs över julkortens död, inget God Jul tillbaka, inte ens någon som vill säga att dom tyckte Avatar var skit. Bara tystnad.
Innan jul kunde jag trösta mig med att det var ganska tomt i även mina bloggvänners kommentarsfält, och skyllde på innan-jul-stress.
Men nu är den dagen efter annandagen. Den här dagen är ingenting. Och fortfarande stirrar dessa nollor hånfullt på mig.
Så nu håller jag andan tills någon skriver nåt.
Tre inlägg utan en enda kommentar. Ingen som med mig upprörs över julkortens död, inget God Jul tillbaka, inte ens någon som vill säga att dom tyckte Avatar var skit. Bara tystnad.
Innan jul kunde jag trösta mig med att det var ganska tomt i även mina bloggvänners kommentarsfält, och skyllde på innan-jul-stress.
Men nu är den dagen efter annandagen. Den här dagen är ingenting. Och fortfarande stirrar dessa nollor hånfullt på mig.
Så nu håller jag andan tills någon skriver nåt.
lördag 26 december 2009
Lia och tomten
Så var det dags för den första julafton när Lia faktiskt skulle fatta nånting, och jag var mycket uppspelt.
Första anhalten var Kalle Anka, och hon satt uppmärksamt och tittade på nästan hela programmet. Favoriten verkade vara den när Kalle är fågelfotograf. Stort.
Mamma frågade sen om jag tyckte vi skulle ha tomte, eftersom Lias äldre kusin inte tror på tomten längre, och Lia själv kanske bara skulle bli rädd.
'Snicksnack' tyckte jag. Tomten hade redan gjort ett besök på förskolan och det hade gått hur bra som helst.
Så syrrans man tog på sig utstyrseln i gäststugan och kom pulsande genom trädgården med lykta och allt.
Lias första reaktion när han kom in blev dock hysteriskt grinande och fastklamrande runt min hals, men vi följde ändå efter tomten in i vardagsrummet.
Här gick hon istället in i nån slags tomte-trans, där hon bara satt bakåtlutad i soffan med armarna åt sidorna och såg på honom med död blick.
Han försökte ge henne paket, men hon reagerade inte utan lät honom bara lägga dom försiktigt ovanpå henne. Fortfarande inget tecken på att hon faktiskt levde..

Men så genom ett trollslag vaknade hon plötsligt till ett par minuter senare och vågade till och med ta emot några paket.

När det dock var dags för paketöppning stod det ganska klart att hon inte förstod särskilt mycket av julen iallafall, då hon ville gå och göra annat mellan varje klapp, och inte var särskilt intresserad av resten av högen paket som bara var till henne.
Nåväl, nästa år då, antar jag.
Juldagens höjdpunkt bestod av filmen Avatar, där jag insåg hur trist det är att vara människa. Jag vill vara en Na'vi! Dom är ju så mycket coolare..
Idag kom vi hem igen, och det där med att flytta in i en större lägenhet om lite mindre än två år börjar kännas som en rätt korkad idè. Vi kommer hinna med två födelsedagar och en till julafton på den tiden, och det finns på riktigt ingen plats för alla leksaker längre..
Hej I-Landsproblem!
Första anhalten var Kalle Anka, och hon satt uppmärksamt och tittade på nästan hela programmet. Favoriten verkade vara den när Kalle är fågelfotograf. Stort.
Mamma frågade sen om jag tyckte vi skulle ha tomte, eftersom Lias äldre kusin inte tror på tomten längre, och Lia själv kanske bara skulle bli rädd.
'Snicksnack' tyckte jag. Tomten hade redan gjort ett besök på förskolan och det hade gått hur bra som helst.
Så syrrans man tog på sig utstyrseln i gäststugan och kom pulsande genom trädgården med lykta och allt.
Lias första reaktion när han kom in blev dock hysteriskt grinande och fastklamrande runt min hals, men vi följde ändå efter tomten in i vardagsrummet.
Här gick hon istället in i nån slags tomte-trans, där hon bara satt bakåtlutad i soffan med armarna åt sidorna och såg på honom med död blick.
Men så genom ett trollslag vaknade hon plötsligt till ett par minuter senare och vågade till och med ta emot några paket.
När det dock var dags för paketöppning stod det ganska klart att hon inte förstod särskilt mycket av julen iallafall, då hon ville gå och göra annat mellan varje klapp, och inte var särskilt intresserad av resten av högen paket som bara var till henne.
Nåväl, nästa år då, antar jag.
Juldagens höjdpunkt bestod av filmen Avatar, där jag insåg hur trist det är att vara människa. Jag vill vara en Na'vi! Dom är ju så mycket coolare..
Idag kom vi hem igen, och det där med att flytta in i en större lägenhet om lite mindre än två år börjar kännas som en rätt korkad idè. Vi kommer hinna med två födelsedagar och en till julafton på den tiden, och det finns på riktigt ingen plats för alla leksaker längre..
Hej I-Landsproblem!
onsdag 23 december 2009
En döende tradition
När jag var liten var detta med julkort en stor grej.
Mamma hade en speciell vävd tavla hon hängde upp på väggen som föreställde nån slags julfigur med en stor framficka på dräkten, där alla julkort skulle läggas. Varje år var den sprängfyllt.
Själv satt hon med långa listor på vilka hon själv fått kort från året innan, och ibland strök hon något namn med bestämd min. Uppenbarligen hade därifrån inte mottagits ett kort på ett tag, och då svartlistades man omgående. Sen skrev hon, klistrade på frimärken och kollade stressat på kalendern.
Före den 17;e måste dom vara iväg, annars kom dom aldrig fram i tid.
Jag orkade inte riktigt hålla det där vid liv, utan började istället skicka sms till nära och kära dagen innan jul. Något år senare blev dock även det för jobbigt och jag gick över till mail.
Och såklart till följd av detta har högen av julkort på min hallmatta minskat drastiskt varje år. Vissa kanske även dom har slutat skicka, eller så står mitt namn med på ett antal listor, överstruket med ett ilsket ovässat blyertsstreck.
Detta med julkort är alltså - tack vare soffliggare som mig - något som sakta men säkert håller på att dö ut.
Igår fann jag mig själv skicka ut några lama facebook-hälsningar, då det plötsligt blivit för jobbigt även att maila, vilket fick mig att nästan bli lite ledsen.
Så nu vill jag, med assistans av Lia, försöka få till ett fint julkort till er som läser min blogg iallfall.
Lia ska bara prata klart i telefon först...
Jodå, vi har haft det viktiga 'Don't Drink and Dial' samtalet, men tydligen gick det inte riktigt in..
Alltså, God Jul önskar jag, Lia och Simon.

Sådärja. Ingen kan komma och säga att jag inte sprider julstämning omkring mig.
Mamma hade en speciell vävd tavla hon hängde upp på väggen som föreställde nån slags julfigur med en stor framficka på dräkten, där alla julkort skulle läggas. Varje år var den sprängfyllt.
Själv satt hon med långa listor på vilka hon själv fått kort från året innan, och ibland strök hon något namn med bestämd min. Uppenbarligen hade därifrån inte mottagits ett kort på ett tag, och då svartlistades man omgående. Sen skrev hon, klistrade på frimärken och kollade stressat på kalendern.
Före den 17;e måste dom vara iväg, annars kom dom aldrig fram i tid.
Jag orkade inte riktigt hålla det där vid liv, utan började istället skicka sms till nära och kära dagen innan jul. Något år senare blev dock även det för jobbigt och jag gick över till mail.
Och såklart till följd av detta har högen av julkort på min hallmatta minskat drastiskt varje år. Vissa kanske även dom har slutat skicka, eller så står mitt namn med på ett antal listor, överstruket med ett ilsket ovässat blyertsstreck.
Detta med julkort är alltså - tack vare soffliggare som mig - något som sakta men säkert håller på att dö ut.
Igår fann jag mig själv skicka ut några lama facebook-hälsningar, då det plötsligt blivit för jobbigt även att maila, vilket fick mig att nästan bli lite ledsen.
Så nu vill jag, med assistans av Lia, försöka få till ett fint julkort till er som läser min blogg iallfall.
Lia ska bara prata klart i telefon först...
Alltså, God Jul önskar jag, Lia och Simon.

Sådärja. Ingen kan komma och säga att jag inte sprider julstämning omkring mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

