Såhär är det

Innan jag fick barn brukade jag fråga mina vänner som redan hade det, den jobbiga frågan 'Men hur är det då? Hur känns det liksom..?'

Nu förstår jag att den är jobbig eftersom det är otroligt svårt att förklara, men en av mina vänner gav mig ett bra exempel. Han sa att om han befann sig i en situation med sin son, där han var tvungen att välja en av dom som skulle få överleva, så skulle han själv välja att dö utan en sekunds tvekan.

Igår fick jag ett eget exempel.

Jag skulle nämligen hem till en vän, och där skulle vi några stycken äta middag. Simon skulle vara hemma med Lia, och då hon är drygt nio månader så har hon gått igenom en väldigt klängig period, så jag tyckte det var otroligt skönt att få gå själv.

Hela dagen gick jag omkring som i ett lyckorus. Jag skulle få sitta där och snacka och dricka vin, helt utan att behöva oroa mig för Lia, kånka omkring på henne och behöva avbryta mitt i ett samtal för att lugna henne om hon skulle börja gråta eller liknande. Helt fri skulle jag vara!

Väl där hade en av vännerna med sig sin lille son, som råkar vara en av de sötaste bebisarna som någonsin funnits, och det tog ungefär fem minuter innan jag ångrade mig.

Plötsligt saknade jag Lia så det gjorde ont, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte tagit med henne.

Jag hade fortfarande enormt trevligt, men kände mig ändå som en halv person. Så det slutade såklart med att jag satt och visade upp små videos och bilder för sällskapet, med ett fån-malligt flin på läpparna.

Så, är det att ha barn.