Fan

Jag hatar att ha fel...

Skillnaden

När jag nu för tredje gången tog en jobb-tripp till Dorotea, och med tanke på mitt förrförrförra inlägg, funderade jag en del på skillnaden varför vissa människor är småstadsmänniskor och andra är storstadsmänniskor.

Situation 1 beskriver nog mer hur man föds, och situation 2 mer hur man blir.

Situation 1: Vi var på en lunchrestaurang. Den enda snabbmatsrestaruangen i byn kombinerad med kiosk och ATG-ombud.

Gästerna ropades upp med förnamn istället för menyn dom valt när deras mat var klar, och de flesta beställde med ett avslappnat 'Det vanliga'.

Särskilt en kille kommer jag ihåg. Han sa sitt 'Det vanliga', och farbrorn i kassan tog fram en låda och började plocka i olika ingridienser till en egenkomponerad sallad.

Han kom ihåg att killen ville ha sallad, tomat, kyckling, skinka, majs och fetaost.

'Öpp, öpp!' skrattade killen när farbrorn ansåg sig klar tänkte stänga locket. 'Du missade en grej..'

'Jamenjustja, löken förfan!' skrattade farbrorn tillbaka, sen betalade killen och gick.

Jag var förstummad.

Själv blir jag livrädd om någon som står i butik eller restaurang skulle visa minsta tecken på att känna igen mig.

Skulle någon på det ICA jag typ alltid handlar, kommentera något om det jag köpt eller på annat sätt säga något kamratligt som visar att dom vet att jag går där ofta, skulle jag hellre ställa mig i en kö som är dubbelt så lång, än att riskera att möta den kassörskan igen.

Skulle någon på en lunchrestaurang fråga om jag ville ha det vanliga, skulle jag bara dö på fläcken av skam.

Jag vet inte varför, och förmodligen är det något fel på mig, men så är det bara.


Situation 2: Andra gången vi skulle äta lunch såg jag en tvättäkta kändis!

Det var så himla oväntat att jag tog först för givet att hon jobbade på kontoret jag var där för att besöka, så jag var nära att hälsa, men sen insåg jag vem det var och skärpte till mig.

Jag vill inte skriva hennes namn eftersom jag inte vill att hon ska googla sig själv och se detta, men hon var med i idol, kom från Dorotea och gjorde roliga rörelser med handen när hon sjöng Michael Jacksons 'Beat it' och skulle vara lite tuff.

Gissa..

Så fort jag känt igen henne ägnade jag henne såklart inte en blick. I stockholm tittar man ju inte på kändisar. Man tittar överallt annars, ner i kaffekoppen, på sitt sällskap, in i väggen. Det spelar ingen roll om man får nackspärr på kuppen. Man.Tittar.Inte.På.Kändisar.

Det var dock svårt. Mitt sällskap pekade och sa halvhögt 'där är hon som var med i Idol' och jag nickade kort och bytte samtalsämne.

Några på stället bad om autograf och det var tydligt att hon blev glad. Inte det minsta besvärad. Mitt sällskap tyckte jag skulle göra det och ta med till Lia, men jag mumlade fram att hon nog var lite ung för att uppskatta det, och fortsatte studera gardinen.

Inte heller detta har jag någon förklaring på. Kanske vill vi låta dom vara ifred. Kanske vill vi visa att vi är så vana och inte bryr oss, eftersom det i Stockholm står en halvkändis i varje gathörn.

Men att vara kändis i stockholm måste kännas lite som att vara en vandrande solförmörkelse. Ingen tittar rätt på dig.

Back from Lappland

Inatt sov jag otroliga sju timmar i sträck på hotellet, men min otacksamma kropp verkar inte ha vett att upppskatta det, utan jag är lika trött som vanligt.

Och då det blev väldigt sent ikväll får jag låta bilderna berätta hur dygnet i norr har varit.

Wilhelmina Flygplats

Vi svängde förbi teamleaderns hus för att kolla på hennes snela hestar.

Ännu ett hotellrum. Jag börjar känna mig som George Clooney

Utsikt från mitt hotellrum. Rätt fint sådär..

Relaxavdelningen (Jag är medveten om att bara en hopplös tönt tar kort på sig själv i en bubbelpool. Men erkänn att ni är avundsjuka! Erkänn! Jag vill även passa på att skicka en personlig hälsning till min tatuering: Hejsan. Fan vad ful du är. Jag hatar dig.)

Dorotea

Godnatt.

Ensam igen

Tillbaka i Dorotea, fast eftersom hotellet där var fullt på grund av något simsällskap (måste vara 1 chans på 365..), bor jag nu istället på Wilhelminas hotell.

Snäppet finare, och med relax-avdelning som jag nu tänker uppsöka.

Hoppas bara inte Relax här innebär nerhoppning i en isvak.


PS: Fick ni inte nog av Fadde igår, har såklart även Amanda skrivit om kvällen här.. Ungefär samma story, fast lite bättre, lite roligare och mycket mer detaljerat.

Fadde Superstar

Det var skrämmande nära att det inte bidde något Fadde igår..

Vi hade bokat bord till halv nio, men eftersom förutseende Amanda hade sett att klubben redan fått drygt 800 medlemmar på facebook, trodde hon att det kunde bli ett visst tryck, så hon tyckte vi skulle åka dit lite tidigare.

Jag tänkte att hon nog överdrev lite, men gick med på att vara där redan vid åtta.

Men när vi kom runt hörnet på den södermalmska bakgatan, insåg vi att fascinationen för folk som till varje pris vill vara kändisar trots att dom är helt talanglösa, var större än vi trodde.

Kön ringlade sig långt bort på trottoaren, men vi hade ju bokat, så vi oroade oss inte.

När vi en halvtimme senare närmade oss dörren trängde sig Peter Siepen ursäktande förbi, och vi muttrade något om hur man fortfarande kan vara så snygg och se så ung ut när man närmar sig 50.

Men döm av vår förvåning när han snart kom lommande tillbaka.

'Hörni det ser inte bra ut det här' sa han med nasal hockeykommentarorröst ut mot den huttrande kön 'Inte ens vi på gästlistan kommer in', sen slank han snopet iväg.

Och mycket riktigt stod det flera uppsminkade inbjudna tanter med blommor och presenter, som faktiskt inte fick komma in trots att dom var personligt inbjudna. Det var för fullt.

Men vi vägrade ge upp, och som tur var hade bordsbokarna fortfarande förtur, så vi blev till slut insläppta.

Där var det mycket riktigt knökfullt. Kändisar, journalister och hundratals andra människor som nån gång blivit nekade av Fadde att komma in på Spy Bar och nu ville se honom begå socialt självmord, trängdes och svettades i lokalen.

Jetemycket folk

Vi visades till vårt bord, och en halvtimme senare äntrade vår hjälte scenen.

The man, the myth

Till hans försvar måste jag säga att det var bättre en tv8 klippet. Men då det knappast inte kunde bli sämre, säger inte det så mycket.

Det blev liksom inte så många skämt, han stod mest och drog små episoder ur sitt liv som han skrattade själv åt, och då blev det alla alla fnissade lite för han såg så bortkommen och full ut där han stod med micken i hand.

Ibland skrattade folk lite högre, och då blev han så till sig så han glömde bort hur han skulle fortsätta och stod istället och hummade och harklade sig medan sekunderna tickade förbi.

Då blev Amanda så nervös så hon började hetsäta det som var kvar på bordet..



Själv tog jag till flaskan för att döva ångesten



När tallrikarna var tomma återstod bara sitt-krumping


Jag var inte sen att haka på


Jag förstår att det kan verka som att dessa bilder är iscensatta. Men så är det inte. Vi är såhär wild an crazy på riktigt.

Det går dessvärre inte att visa någon speciell episod, eftersom det skulle bli så långa filmer då 'skämten' var så långa, utdragna och utfyllda med så mycket otydligt mumlande, så jag nöjer mig med att visa Faddes första darrande sekunder i Stand up-världen, där han lyckas få in en vits om sina tjejaffärer och dörrvaktsyrke på bara några sekunder. Den allkonstnären.

Stordstadskärlek

Många tycker att jag är lite konstig som bor i landet med det värsta skitklimatet man kan hitta, när jag verkligen har möjligheten att bo på en Grekisk ö istället.

Men sanningen är att jag är en storstadsmänniska. Jag flyttade ifrån en liten stad av en anledning, och jag är inte redo att bli ö-bo.

Jag gillar att gå och handla utan att träffa någon jag känner, att vara anonym, att det är människor överallt, och framförallt utbudet av restauranger, barer och andra aktiviteter.

Men vi kan ju ändå inte utnyttja detta eftersom vi har så svårt att få barnvakt, klagar Simon, och menar på att på Korfu skulle vi ha barnvakt jämt.

Men för mig spelar det ingen roll att vi inte kan komma ut på allt stan har att erbjuda särskilt ofta. Det är bara viktigt att ha det nära, och att iallafall ha alternativet, eftersom vi fortfarande kan gå ut på varsitt håll.

Ikväll till exempel, händer något fantastiskt.

Mannen utan självinsikt

Fadde Darwich gör debut som Standup-komiker. Och jag ska gå. Det kommer bli legendariskt.

Jag vill inte säga så mycket mer om detta eftersom jag ännu inte sett spektaklet med egna ögon men kolla hans smakprov från gårdagens Aschberg, så har ni en aning om vad jag kommer att få uppleva.. (det kommer först mot slutet, så spola fram..)

http://www.tv8play.se/program/aschberg

Nu tycker förmodligen någon att jag är lite elak som ska gå och kolla enbart för att skratta åt någon, istället för med. Men går man som Fadde ut innan sin Stand Up-debut och säger att det inte finns några roliga komiker i Sverige, så gräver man sin egen grav så djupt att man faktiskt inte förtjänar något annat.

Men han får såklart gärna bevisa mig fel.

Stockholm, du må vara kall och jävlig större delen av året. Men jag älskar dig.

På Korfu skulle aldrig något liknande hända. Där finns bara en Elvis-imitatör, som bor längre ner på gatan från mina svärföräldrar.

Så jag stannar ett tag.

Aldrig nöjd

Som jag har längtat efter dessa plusgrader!

Men då tänkte jag inte på att all snö ju inte bara kommer att försvinna. Nej, den förvandlas bara till brunt äckligt vatten, bildar vättern-pölar där man vinglar fram med sina icke-impregnerade skor, och får lägenheten att lukta blöt hund. Trots att man inte har nån hund.

Sen deppade jag ihop totalt när jag tänkte på att det ju ska bli minus på onsdag igen, och då kommer allt vatten att frysa, skapa blixthalka och jag kommer ramla och bryta lårbenshalsen.

Men ändå nånstans väcktes vårkänslorna. Så vad gör man när man drabbas av depp kombinerat med lite vårlycka?

Man ruinerar sig på vårkläder till Lia såklart!

Oftast glömmer jag bort min egen arbetsplats när jag ska köpa kläder till henne, men den här gången kom jag ihåg den. Och tappade kontrollen totalt.

Men tänker man på att jag fick två par jeans, tre par trikåbyxor, åtta topar, en tunika, två velourbyxor och en klänning för ca en femhundring inklusive frakt, är det ändå nästan som hittat.

Helt ny tunika för 21 kr. Ja tack.

Heja gamla Tradden..