Hänger med jättebra

Alltså, jag såg ju inte alla delfinaler i Schlagerfestivalen, så jag hade inte hört alla låtar när finalen sändes.

Sen var vi ju lite för upptagna med att dricka när det väl var dags, så inte heller då fastnade särskilt mycket.

Men nu har jag ju hört dem på radio efteråt och först NU har jag insett storheten i 'Keep on walking'.

Lite sent att komma med det här nu kanske, men FEL LÅT VANN!

Kollega of the year

Jag har ju den senaste tiden känt det som att vår kalko.. förlåt, konsult har varit lite småtjurig på mig.

Så kan vi ju inte ha det.

Alltså bestämde jag mig för att ge honom något riktigt fint på hans födelsedag idag. Och vi vet ju alla att man alltid uppskattar något som presentgivaren faktiskt har gjort själv, ännu mera.

Så det här skapade jag...

Jetefint kalkontavla, med kalkoninfo och lite fjädrar.

Som ni ser blev han otroligt glad.


När vi hurrat klart satt han såhär i en halvtimme. Jag tror han grät glädjetårar.


Nu känns det bättre. Jag vill ju inte att någon på kontoret ska gå omkring och vara sur på mig eller på något sätt må dåligt.

No more havsbad

Under mitt första besök på Korfu berättade Simon en makalös historia.

Att för ungefär 15 år sedan så följde en hungrig vithaj efter ett stort krigsfartyg hela vägen till Korfu och åt allt som slängdes av båten, tills dom var framme vid ön såklart. Då stötte han på en kvinna i vattnet och åt upp henne istället!

Simon tänkte nog inte på vad den här berättelsen skulle göra med mig, han berättade den bara i förbifarten. Men den har plågat mig i sex långa år.

Varje gång jag går ut i det klara vattnen tänker jag samma tanke. Det skulle kunna hända igen.

Det skulle kunna hända igen!!

Ibland simmar vi ganska långt ut, och då man ser ner till botten kan jag ibland inte låta bli att börja fantisera.. Hur jag tittar ner, och ser något stort mörkt närmar sig underifrån. Jag hinner hoppas att det bara är sjögräs på botten, men det är det sista jag tänker innan sylvassa tänder trasar krossar mig som en majskrok.

Dessa tankar får mig så vansinnigt inåthelvete rädd så jag simmar tillbaka mot stranden i bästa Alshammar-takt.

Det är något jag alltid gillar med sverige. Ok att vi har värdelöst väder, höga skatter och Siw Malmqvist. Men jag har iallafall aldrig behövt oroa mig när jag ska ta en simtur.

Fram tills idag.


That's it. Nu blir det badkar och pool för mig i fortsättningen.

Nä..

..nu skiter jag i det här.

Jag lämnar familjen, opererar brösten, och drar till usa för att söka lyckan som Go Go-dansare.


/Sägervadsomhelstförattfåkommentarer-75

Pest eller kolera

Våra kvällsrutiner består av två lika ohärliga val.

Antingen så ber vi dom låta Lia sova en timme på dagis, och då är hon uppe och jazzar till ungefär 22-22.30 på kvällarna, och vi har ungefär en halvtimmes egentid innan vi helt slut måste gå och lägga oss. Film och annat lyx är bara att glömma.

Alternativ nummer två är att bara låta henne sova en halvtimme, och då består hela min eftermiddag fram till en något tidigare (typ 21) läggdags, av denna utsikt..

Här försöker jag laga mat

För trots att hon är hysteriskt trött och arg är hon helt ointresserad av att gå och lägga sig, utan ska ändå vara uppe tills hon nästan stupar. (Och med 'ointresserad' menar jag att hon vrålar tills hon krampar och kräks, om vi försöker få henne att somna tidigare än när det passar damen. När hon väl känner att hon är redo somnar hon sött utan problem.)

Varför kan ungen inte förstå att sova tidigt, är bra?

Jag avslutar detta megasena inlägg med ännu en anekdot som illustrerar the Joy of parenting.

Igår gick vi Drottninggatan upp och ner, och Lia nästan bröt ihop av glädje varje gång vi passerade någon av dessa fula sten-lejon som kantar gatan.

Så när vi närmade oss slutet av gatan och det inte var så mycket folk så tänkte jag att 'Klart tjejen ska få sitta på ett lejon. Och fotograferas'

Jag drog alltså upp henne ur vagnen och trodde att hon nästan skulle svimma av lycka, men medan jag smutsade ner jeansen och förmodligen fick urinvägsinfektion av kylan, så tuggade hon ointresserat på sin riskaka och insåg inte alls storheten att hon faktiskt satt på sina drömmars sten-lejon.

Innan ni ringer socialen eller kanske polisen, så vill jag försvara att Lias endast strumpbeklädda fötter med att hon satt nerbäddad i en varm åkpåse, och denna fotosession varade bara några sekunder.

Så jag fick generat hasa av medan de som gick förbi tittade undrande på den konstiga måste-vara-turisterfamiljen.

Otacksamma barn. När hon är rik och berömd Modell/Skådis/Singer/Songwriter ska jag visa det här för henne, visa vilka uppoffringar jag gjort. Så får hon typ.. ge mig pengar.

Fylleschlag (Haha, förstår ni ordvitsen? Jag skrattar själv åt den iallafall.)

Eftersom både min man och Jessicas sambo är extremtointresserade av Schlagerfestivalen, tänkte vi att vi skulle gå ut och kolla den på nån restaurang istället.

Så vi hamnade på Söder, och blev genast lite rädda.

Här var nämligen stora gäng, alla ruskigt Schlagertaggade som applåderade, viftade och tjoade så fort vissa namn ropades upp.

Vi bestämde (tydligen) att enda sättet att ta sig igenom detta var att bli jättefulla, och samtidigt fira in våren genom att dricka årets första rosévin.

Såhär glad var Jessica för att våren och rosévinet äntligen gjorde comeback i våra liv.

När det var urdrucket borde vi kanske ha stannat där, men plötsligt kände vi oss lite Sex and the Cityga och började pimpla Cosmopolitan.

New York-bo wannabe

Vid det här laget var vi helt uppslukade av tävlingen och fällde säkert ett par rörd-tårar när min ena spådom slog in.

Det var dock en fantastiskt trevlig kväll och enda gången jag ångrade mig lite var när jag vaknade imorse och hade sån där huvudvärk ni vet, när det känns som att hjärnan liksom sitter löst, och så fort man rör lite på sig så slår den liksom mot skallbenet och aktiverar ungefär en miljard smärtnerver samtidigt. Så ont gjorde det.

Ipren behövde inte vara särskilt intelligent för att räkna ut var den skulle fokusera.

Och när den väl hade börjat verka tog vi oss till Kulturhuset för att testa Barnens Rum.

Kulturhuset

Inget speciellt tyckte jag, men Lia tyckte det var asfestligt så det lär nog bli ett par återbesök.

Kulturhuset

Så imorgon har alltså Håkans Bar premiär, och då får vi veta sanningen. Om jag här helt och hållet synsk eller bara lite hobby-synsk.

Olidligt spännande.

Jempa goes spåtant igen

Jag låter mig inte nedslås av mitt Niclas och Laila-fiasko, utan fortsätter strö profetior omkring mig.

Jag såg nämligen att Håkan från Färjans nya serie har premiär här snart. Håkans bar.


Jag spår att det blir ett FIASKO!

Håkan var lite dumrolig som en del av all annan galenskap på Färjan, men en helt egen serie kommer han aldrig lyckas bära upp.

Minns ni Hjalle och Heavy?

Bonngrabbarna som blev så populära när dom var med i På Rymmen, så dom genast fick en egen show. Problemet var bara att dom inte fick någon som helst programidé, utan producenterna trodde nog att det räckte med att dom gick omkring och var sig själva så skulle det lösa sig.


Men ni minns/fattar nog vad som hände.

Det blev liksom ingenting och Hjalle och Heavy försvann snart från rampljuset.

Samma sak spår jag kommer hända Håkan, fast han kommer nog inte ge upp så lätt.


Jag antar att jag borde spå melodifestivalvinnaren också när jag ändå är igång.. Det blir svårt eftersom jag bara sett en och en halv delfinal. Men jag säger väl Anna.