Härligt. Nästan iallafall.

Igår fick jag klagomål på att min blogg har varit på tok för läskig och obehaglig på sistone, med nattittare och födelsemärken som huvudingridienser, så jag tänkte dra en riktig solskenshistoria som omväxling.

Minns ni kalkonmannen?

Vår nyanställde konsult som råkade hamna mitt emot mig vid ett julbord, och när jag skulle ta en bild stod en växt framför hans ansikte vilket gjorde att han såg ut som något vi först inte kunde bestämma oss för.


Förslagen gick runt en reptil eller kanske en djävul, men då jag visat bilden för några på kontoret fastnade vi till slut för ondskefull kalkon.

Vi hade väldigt roligt åt denna bild på jobbet. Kameran gick runt i fikarummet och alla skrattde gott åt hur tokig han såg ut.

Sen har detta fortsatt av bara farten, och vår konsult 'kalkonen' har blivit den gemensamma hackkyckling som vi driver med på luncherna. Det är bättre stämning på kontoret och vi har sällan känt sån sammanhållning, kollegor emellan. Och allt är min förtjänst.

Fint va?

Enda smolket i bägaren är väl konsulten själv. Ibland kan jag få för mig att han liksom inte...gillar mig riktigt.

Jag kan ibland sitta vid min dator och känna lätt negativa vibbar riktas åt mitt håll.

Tittar jag då upp möts jag ofta av den här synen.


Ja, visst verkar han lite purken.

Känslig kille.