ParkedOut

Ännu en helg med fanfuckingtastic väder, så lördagen spenderades till stor del i den där bästa Mulle Meck-parken igen.

 Picknickpaus.

Plötsligt fick jag en försmak på hur det kommer att bli som framtida tonårsmamma. Notera hur Lia drar sig undan från mig..

...hon ville nämligen mycket hellre stå och kolla på en häftig fotbollspelare född -05 eller liknande..

..till slut fick jag ingripa och barskt meddela att vi skulle gå tillbaka in till parken.

På vägen hem stannade vi vid Max för middag, och när solen skiner vägrar Simon att vistas inomhus, utan äter hellre utomhus, även om det mest innebär avgaser och fågelbajs.

Dagen inleddes med mer lek på gården.. 

 ...samt lunch utomhus, där de två grekerna såklart åt utan tröja. Jag som tycker det är bekvämare att äta inomhus, fick sitta ensam och sura.

På eftermiddagen var det dags att dra på sig högklackat, paljettkoftan och Dior-väskan då vi tänkte fortsätta vår parkturné i fiiina Humlegården. Jag och Amanda blev tydligen så nervösa så vi tog på oss likadan topar.

Det faktum att vi satt på plastpåsar försökte vi släta över med våra bästa överklassminer, för att inte bli utkastade.

Och snart märkte vi att både Lia och Olle hade fått nog av parker och utomhusaktiviteter. Dom hade fått lekparksoverdose helt enkelt, och gick mest omkring och glodde med tom blick på klätterställningarna och gungorna.

Så vi får väl hoppas på regn nästa helg.

Scenskräck

Idag skulle jag hålla en presentation på jobbet, inför ca 40 personer med powerpoint och grejer..

Jag går in i såna uppgifter med skräckblandad förtjusning. Några dagar innan intalar jag mig att jag kan ju sånt här, jag har gjort det massor med gånger i olika sammanhang, och det har alltid gått bra.

Men nog fan slår nervositeten till ungefär en halvtimme innan det är dags, händerna skakar lite och det stockar sig i halsen.

Då brukar jag tänka på den där första gången, när jag bodde i Gävle med ett fast kontorsjobb, var uttråkad på livet och sökte till Calle Flygare Teaterskola för jag ville komma över min jobbiga blyghet, flytta till Stockholm och helt enkelt göra något helt annat.

Jag fick en monolog hemskickad med posten. En ganska dramatisk sådan där jag skulle spela en sviken och bitter kvinna som var fett sur på sin man.

Dagarna innan såg jag det som en rolig grej, men när jag klev upp den där morgonen det var dags, ångrade jag mig som jag aldrig ångrat något annat.

Jag och min sambo hade fått låna en övernattningslägenhet i det främmande och lite läskiga stockholm. Om några timmar skulle jag - som tyckte det var jobbigt att fråga en främling på stan vad klockan var - stå ensam på en scen inför en jury som skulle bedöma min monolog. 

Plötsligt ville jag bara tillbaka till min mysiga lägenhet i mitt trygga Gävle, hyra en film och krypa upp i soffan med chips och dip.

Men det var försent för att ångra sig nu. 

Jag åkte ensam till skolan där en massa hoppfulla sökande irrade runt i korridorerna, vissa fnissade nervöst, andra drog sig undan för att öva, vissa satte sig i grupper och fann tröst i att alla verkade tycka det var precis lika jobbigt.

Snart var det min tur. Det var som att hela mitt inre låst sig i nån slags inälvsvred. Jag kunde knappt andas och skakade i hela kroppen.

En strålkastare bländade mig men jag kunde se fyra konturer några stolsrader upp. Efter att jag uppgett mitt namn sa en röst 'Varsågod', och jag drog ett djupt andetag.

Sen blev allt svart. Jag minns ingenting, förrän jag plötsligt tystnade och en annan röst sa 'tack.'

Helt bedövad stapplade jag sen av scenen utan att riktigt veta vad som hänt. Men dom sa ju tack, så jag måste ha tagit mig igenom texten på något sätt.

Två veckor senare fick jag ett brev som meddelade att jag var antagen. Jag låg på gräsmattan utanför villan där vi hade vår vindsvåning och tårarna rann medan jag läste raderna om och om igen.

Mot hösten lämnade jag allt och flyttade. Först bodde jag några nätter på soffan hos en kompis, sen hos en galen tant i Blackeberg innan jag flyttade in i en uthyrningsdel hos min kusin. På förmiddagarna jobbade jag med att sälja tidningsprenumerationer, på eftermiddagarna pluggade jag teater. Jag hade inga pengar och minns överhuvudtaget inte om jag någonsin åt riktig mat. Men jag var jäkligt lycklig.

Och presentationen? Jo, den gick nog ganska bra den också.

Trevlig helg!

3-års kontroll.

Instruktioner först:

Vad jag tänkte.
Vad jag sa.


BVC-tant: Ja, det jag kan säga är att din dotter pratar väldigt otydligt.
Jag: Vaaa, vafan säger du kärring!! På dagis får jag ju klara antydningar - om jag läser mellan raderna - att hon är en blivande nobelpristagare. Ja, nästan det nya jesubarnet!
Jag: Jaha, ojdå. På dagis tycker dom att hon pratar jättebra.


BVC-tant: Jaha, ja men hon borde prata tydligare och ha större ordförråd nu när hon är tre år.
Jag: Du kan ta dina jävla åsikter och stoppa upp dom nånstans. Och sen ska du dö.
Jag: Jaha, ja det kan ju bero på att hon är tvåspråkig.. Plus att vi pratar engelska med varandra, så hon hör tre språk dagligen.


BVC-tant: Jo, det kan ju definitivt stämma. Det är förmodligen ingen fara alls, jag vill bara vara på den säkra sidan...
Jag: Men din kärring, förstår du inte att hon pratar bättre än såhär hemma. Hon känner ju inte dig, och du håller på och förhör henne som nån jäkla gestapo. Det är klart hon inte vill svara ordentligt då!!
Jag: Hon pratar mycket bättre hemma, det är nog för att hon inte riktigt känner dig..


BVC-tant: Vi gör såhär, vi bokar en ny tid om två veckor, och märker vi ingen förbättring då kanske hon borde träffa en logoped ett par gånger. Hon kanske behöver lite extrahjälp, bara för säkerhetsskull.
Jag: Allt är mitt fel! Vad har jag gjort? Jag är världens sämsta mamma!
Jag: Det låter bra.. 



BVC-tant (uppmuntrande): Men hon har väldigt bra motorik för sin ålder. Sparkar fotboll och hoppar mycket bra.
Jag: Men dö sa jag. DÖ! 
Jag: Jaha, kul!







Joråsåatte... annars allt lugnt.

Jahapp, då var det dags igen.

Förutom några få undantag har det varit stendött på kommentarsfronten på sistone.

Och ni vet ju vad som händer då.. Ni vet ju!

Jag vet hur det ligger till.

Usamas straff efter döden var att bli ny vintergud i norden, eftersom jag sköt ihjäl Kung Bore här tidigare i våras.

(Jo nu vet jag hur ni tänker. Man kan ju inte ens ha ihjäl en gud, och sen bara ersätta honom med en gammal terrorledare, som också blev ihjälskjuten.. Men skitsamma, roll with it bara.)

Usama kände att han ville ju gå ut hårt i sin nya yrkesroll. Visa framfötterna liksom, så som han alltid gör. Så han gav oss en snöstorm i maj.

 Blöt och uppgiven.

När jag kom till jobbet såg jag ut som att jag hade duschat, och min vän livsfarliga-vitfingret gjorde åter entré i mitt liv.

Ja. På det sättet måste det vara.

(Nu skojar jag sådär olämpligt igen. Men det är bara för att jag är rädd. Rädd för hämnden.)

Ibland går inspirationen och hänger sig..

..så då får Lia stå för underhållningen. Här tar hon sittdansen till nya,  oanade höjder..

Haj och Valborg

Jag minns min ungdoms Valborgsmässoaftnar. Dom brukade gå ut på att bli skitfull och kanske hångla lite vid brasan om man kände för det.

Igår drog vi istället med oss barnvagnarna till brasan, krånglade oss fram med barnvagnarna och klagade över hysteriskt mycket folk, närapå började slåss med andra föräldrar i jakten på en ballong för 60 kr, börja frysa och gå hem.

Sara i hysterisk ballongkö.

 Det blev en mycket ful och elak haj..

 ..som kanske kommer hjälpa mig med min hajskräck genom att bara dyka upp sådär spexigt och oväntat lite här och där hemma, för man ska ju utsättas för sina fobier.

Men jag tvivlar på att det kommer att funka.

Det var dock ganska fint ändå.




Söndagen blev dock ännu finare. Jag hade ju nämligen som bekant bestämt mig för att inte ha något kalas för Lia igår, och var ju ganska deppig och skuldtyngd över det.

Men med finfina vänner som får en att förstå att man ju faktiskt inte behöver ha ett riktigt kalas, utan bara kan spontanträffas på gården några stycken och fika lite medan barnen leker, helt utan ballonger, tårta och fiskedamm (men med presenter, till Lias lycka), så behöver det inte bli ett sånt stressmoment.


Så på det sättet gjorde vi.

Ok gårdagens ballonger fick vara med, men nästan inga vanliga.

Simon fick vara lekfarbror..

 ..medan vi tanter pimplade kaffe och rosévin.

Det var så himla trevligt och mysigt så jag tror att kalas som inte är kalas, ska bli min melodi i fortsättningen.