Ett jobbigt minne.

Alltså ni får ursäkta allt djupsnack, men jag har börjat gå på hypnos (för Simon gick till henne i vintras för att få hjälp med sin vinterdeppighet, och han tyckte hon var så jäkla bra så han ville att jag skulle testa också.)

Själv går jag för komma över min mörkerrädsla och att överhuvudtaget må bättre, och hon lyckades faktiskt hypnotisera mig. Jag blev helt viktös, simmade som en delfin under vatten och allt det där, men det mest intressandra kom ändå efteråt.

Plötsligt är jag så jävla connectad med mig själv. Jag minns saker jag glömt, förstår plötsligt hur tidigare händelser påverkar mig nuförtiden, drar slutsatser och förlåter mig själv.

Ett speciellt minne kom tillbaka för att jag återberättade det för Sara, men plötsligt såg jag händelsen på ett annat sätt, och alltså skriver jag ner det nu medan det känns färskt, för även om det var hemskt, så vill jag inte glömma.


Jag var 20 år, bodde fortfarande i Gävle, det var sent på kvällen och jag och min pojkvän var på väg ner på stan av någon anledning.

Vi bodde ganska nära och kunde alltså promenera dit. Till höger om oss var en hyfsat trafikerad väg, till vänster om oss var en grässlänt och framför oss var en viadukt.

Plötsligt kom en ganska ung kille gående rakt emot oss och stötte till min pojkvän, mycket hårt och mycket med flit, med armbågen.

Vi stannade upp och frågade vad han sysslade med, då frågade han var vi hade plånböckerna och vi började spontanskratta åt den här lilla killen som helt ensam tydligen försökte råna oss.

Men han tittade bara kallt på oss, och plötsligt från ingenstans hade det dykt upp tre killar till, dessa mer i vår ålder och storlek.

Jag minns inte om dom sa något, men min pojkvän förstod direkt vad det var frågan om och bad dom att iallafall komma en och en, inte alla på en gång.

Den första killen gick emot honom medan han fumlade i fickan på sin munkjacka, så min pojkvän som tränade kampsport tog tag i hans huvud och vred snabbt bort det så han ramlade.

Sen minns jag bara korta fragment.


Jag minns hur jag ser min pojkvän ligga på marken medan de fyra killarna sparkar honom överallt. Jag minns hur jag skriker åt dom att sluta. Plötsligt är jag ensam med ett par av killarna, men jag minns inte om vi säger något till varandra. De andra två och min pojkvän är under bron och jag hör hur han skriker. 

Bilar kör förbi i en strid ström. Många tutar men ingen stannar. Plötsligt är alla tillbaka på gräset. Dom misshandlar fortfarande min pojkvän, jag får tag i den enes jacka och försöker dra bort honom. Han vänder sig om och ger mig två hårda knytnävsslag över tinningarna. Jag minns att jag tänkte att man faktiskt ser stjärnor, men jag ska inte ramla. Jag ska inte ge honom den tillfredsställelsen.


Men jag ger ändå upp. Jag kan inte göra något. Jag ställer mig bara och gråter med händerna om huvudet, allt snurrar, och plötsligt är dom borta.

Några sekunder senare kommer polisen. Nån av bilarna som inte stannade har iallafall ringt efter hjälp. Vi visar åt vilket håll misshandlarna sprang så några av dom satte av dit medan de andra skjutsade oss till sjukhuset.


Väl på sjukhuset meddelade en trött sjuksköterska att läkaren var på operation och att vi såklart kunde vänta om vi ville, men det kunde nog ta några timmar..

Så med min pojkvän mörbultad och blödande ur mun och näsa valde vi att åka hem och återkomma imorgon eftersom vi ändå inte var särskilt välkomna.


Någon vänlig själ hämtade oss, och resten av natten spenderades i telefon med chockade föräldrar och skakandes i sängen i lägenheten på markplan. Jag tror inte någon av oss lyckades somna.

Dagen efter fick vi träffa en läkare. Tack vare att min pojkvän tränat kampsport ganska länge visste han hur man skulle skydda sig och klarade sig med bruten näsa, några lösa tänder som skulle stabiliseras igen, ett brutet revben och några skrubbsår, medan jag fick diagnosen hjärnskakning.


Så vi skickades hem med värktabletter och order att vila. Ingen frågade om vi behövde prata med någon psykolog eller om vi ville ha någon annan slags hjälp att ta oss igenom detta. Vi skickades bara hem.

På radion på väg hem hörde vi plötsligt hur dom pratade om oss. Hur en grov misshandel ägt rum och att förövarna fortfarande var på fri fot. Ingen hade meddelat oss detta.


På måndagen skrev tidningarna om det. Det rubricerades som årets grövsta misshandel i Gävle och journalisten var vänlig nog att skriva ut vilken gata vi gått ifrån och alltså bodde på, vilket ledde till ännu en sömnlös natt med oroligt lyssnande efter steg utanför altandörren.

Sen åkte dom ändå fast på något sätt, och rättegång väntade.


Väl där separerades vi inte på något sätt utan fick vänta i samma rum som våra misshandlare, men kanske tyckte dom att det räckte med att det var en massa annat folk där.

Väl inne i rättssalen påstod killarna att min pojkvän hotat dom genom att säga att han skulle ta dom en och en, och att dom bara agerat i självförsvar. Deras advokat tyckte att domaren skulle ta hänsyn till att de faktiskt använt mjuka skor när de sparkade. Jag grät så mycket så vi fick pausa ibland, min syster grät nästan ännu mer, fick ett bryt och ropade rätt ut att dom var fega jävla svin. Allt var mycket dramatiskt.

Det slutade med ungdomsfängelse för två av dom och riktigt fängelse för dom andra, än en gång fick vi bara gå hem, trots att jag knappt orkade gå av traumat att behöva träffa dom igen och lyssna på deras lögner, men fortfarande var det aldrig aktuellt att fråga om vi behövde någon hjälp.




Så livet gick vidare. Försäkringskassan ville inte ge oss våra försäkringspengar eftersom vi inte varit skrivna på rätt adress när domen föll, så det blev en lång och jobbig kamp innan vi äntligen fick pengarna vi blivit tilldömda.

Jag utvecklade en väldigt hoppig och nervös personlighet, såg mig ständigt över axeln och nu inser jag att det var här jag utvecklade min ballongskräck, och allt annat som kan framkalla ett högt plötsligt ljud. En åkomma jag som bekant fortfarande lider av.


Min pojkvän kunde inte se mig i ögonen på länge. Han skämdes för att han inte lyckats försvara mig, och jag visste inte hur jag skulle hantera det utan blev istället irriterad och tyckte han var löjlig som tyckte att han skulle ha klarat sig ensam mot fyra.

Detta låg sen emellan oss som ett stinkande råttlik, tills jag inte orkade mer och gjorde slut ett par år senare.

Kanske skulle vi såklart själva ha sökt hjälp, men vi var unga, vi bodde i en mindre stad och detta att gå till en terapeut var inte nån självklarhet. Och ingen frågade eller föreslog, vi skickades bara hem med vår rädsla, vår skam och vår ilska.

Var inte det lite konsigt.

Nä nu slutar vi grina och kollar på lite bilder från de senaste dagarna istället.

Den lyckan när man kommer på att man ju fick sju kassar barnkläder från sin syrra för typ två år sen när Lia fortfarande var bebis och det kändes som en hel evighet innan nåt skulle passa, nu plötsligt passar.

Iallafall ungefär hälften medan hälften får vänta, och jag kommer typ inte behöva köpa några nya kläder till Lia på sisådär en 3 år om jag inte vill.

Det har hängts på sunkiga ställen med billig öl (den som känner igen inredningen och alltså platsen, är wt!!) med heta tjejor där det diskuterats spökbesök och julkorvssnoppar.

Jag har träffat några killar som tar vardagsedge till en helt ny level.

Och en gammal blek vän har kommit på besök.

 Jag har även fått lite bilder från Lia och Simons resa till Grekland. Där sovs det siesta såklart, i en ny sån där overall med fötter som man kan köpa till lite större barn där och fortsätta få låtsas att dom är bebisar. Hurra för det.

 Schysst väder har dom också.

Men det har ju vi också. Om man gillar grått kallt duggregn med vind som vänder paraplyet ut och in. Härligt.

Amatörpsykologen.

För ungefär en miljon år sen satt jag och grinade i en lägenhet på Gärdet.

Även då gällde det en separation och jag hade blivit fet-dumpad. Men det var inte riktigt det jag lipade över, utan jag var helt knäckt över det praktiska.

Var skulle jag bo? Hur skulle jag få pengar till möbler? Ja var fan skulle jag få möbler ifrån!?

Killen ifråga blev till slut lite stött och påpekade att fantastiska han faktiskt hade gjort slut, och allt jag grinade över var soffor och bord.

Jag hade inte vetat innan varför det var så, men i samma stund som han började klaga förstod jag varför. Det var för att de praktiska problemen förstod jag. Det var något som gick att förklara. 

Det där andra, att han inte ville leva med mig längre, kunde jag omöjligt greppa, och därför kunde jag inte heller gråta över det.


Lite samma sak hände nu.

Klart jag har gråtit, men mest av frustration eller trötthet. Jag har haft ångest, fått andnöd. Tjatat och ältat. Men inte gråtit ut på riktigt.

Först när jag fick veta att lilla Paddy var försvunnen, brast det på riktigt.

I somras, redan anandes vart alltihop barkade smög jag strax innan jag åkte hem nämligen ut i garaget hos mina svärföräldrar där han bodde, för ett allvarligt samtal. Man to cat.

Jag förklarade för honom att jag var medveten om att oddsen för en katts överlevnad på Korfu inte är som hemma i Sverige, men att han faktiskt var Lias katt och att han fan skulle se till att hålla sig vid liv.

Han sa inget, men jag tror han förstod allvaret.

Nånstans i min filmskadade hjärna trodde jag att det där skulle räcka, så därför var det en sån chock när jag fick meddelandet att han var borta, och först då kunde jag gråta ut på riktigt.


Jag tänkte på hur han kanske var vilse och ensam innan han åt råttgift, blev överkörd, ormbiten eller vad han nu kan ha råkat ut för. Jag tänkte på att Lia redan förlorat sitt första och enda husdjur, för trots att han klöste henne i tid och otid var hon helt galen i honom. Och jag grät så jag trodde jag skulle behöva åka till Karolinska och få dropp.

För det där förstod jag. 

Men allt det andra, hur känslor kan försvinna, hur två personer som älskat varandra så mycket plötsligt kallar varandra så hemska saker, hur något så fint bara kan ta slut. Det förstår jag inte.

Så jag antar att jag borde tacka Paddy för att han gav mig en sorg jag kan förklara, även om det innebar att han bröt sitt tysta löfte.

Älskade kattskrälle.

Till min fina dotter. (Som jag med tjuthaka kommer att försöka visa detta för när hon är äldre, och hon kommer att tycka jag är sjukt pinsam.)

Det var bara för ett par dagar sen jag förstod det.

När den där killen satte sig mittemot oss på tunnelbanan med en godispåse i handen. Du påpekade detta högt och killen sträckte genast fram påsen så du skulle få smaka.

Du tycker ju bara om choklad, men det råkade bli en kolafudge istället, och redan efter första tuggan tårades dina ögon lite av besvikelse för att du valt fel.

Men nånstans förstod du att killen varit snäll mot dig så du ville inte säga att du tyckte det var äckligt. Istället bad du mig om vatten mellan de minimala tuggorna, och bjöd mig ofta medan du uppmuntrade mig att jag skulle ta stora bitar så det inte skulle bli så mycket kvar.

Som tur var räckte han över påsen en gång till innan vi skulle gå av, och då fick du tag i center-biten du riktat in dig på från början.

Det var då jag förstod vilken otroligt fin liten människa du börjar bli.


Jag ville aldrig att du skulle behöva uppleva något jobbigt eller negativt. Jag ville att du skulle få ett perfekt liv, men tyvärr har du redan stött på svårigheter, även om du inte vet om det än.


Jag är så glad att du har en så fin pappa som har berättat en lång historia om hur din lilla katt i grekland har gått och fikat med sin svarta kattkompis, och dom har så trevligt så han kanske inte hinner komma tillbaka innan dom ska åka hem igen.


När du är gammal nog och tittar på gamla bilder, får vi nog berätta att han bara sprungit bort, och förmodligen inte lever längre.

Snart kommer dina föräldrar inte att bo ihop längre, men även det kommer vi försöka göra till något positivt. Du kommer ha två rum, du kommer ha fler leksaker, jag och din pappa kommer att vara gladare och vi kommer fortfarande göra saker tillsammans alla tre. Jag lovar.

Det var för din skull vi bestämde oss. Du blev så ledsen när vi bråkade, och det enda som betyder något för oss på riktigt, även om det kanske inte alltid kommer att kännas så, är ditt bästa  Jag lovar.


Jag ville ge dig ett perfekt liv, och även om inte allt blev som jag hade tänkt från början, så kan det fortfarande bli så. Du har fortfarande dina föräldrar, mor- och farföräldrar, en moster, två fastrar, tre kusiner, egna kompisar och mina kompisar. Alla älskar dig.

Så trots allt kommer ditt liv ändå att bli perfekt.

Jag lovar.

Bästa terapin.

Jo jag har faktiskt gått lite terapi under den här tiden, vilket har varit jättenyttigt.

Men den bästa terapin en vanlig fredagkväll är ändå som följer:

Att träffa finfina människor för en aw, och att av den finaste få en passande bok som jag faktiskt hade tänkt införskaffa ändå.

Sen sitta på ett ställe som med sin musik och inredning fick en att känna sig som om man satt på Jack Rabbit Slim's i Pulp Fiction. Rookiemom var till och med klädd som Mia.

Min terapi fick dock en liten törn när en föredetta styvdotter(!) gjorde oss sällskap vid bordet, och det visade sig att hon nu är 21 år!

Men jag andades djupt, och tog mig igenom den ålderskrisen med hedern i behåll.

Sen vidare till Södra Teatern för lite Burlesque-show, och det är fan få som kan få en på så gott humör som dessa Knickerkittens..

..och såklart med Amandas fantastiska syster Magdalena, aka Madame Magdushka i spetsen. 

 När showen var över spelades låtar som 'Anything for love', 'Total eclipse of the heart' och 'Dont stop believing'.

Jag och Amanda sjöng högre än högtalarsystemet och dansade intensivare än Christer Sandelin. Allt var mycket fint och roligt och idag betalar jag priset. Men det var det värt.

 

Solarn

Jag har börjat reta mig på att alla alltid säger att jag ser yngre ut än mina respektabla 36 år, så efter jobbet lade jag mig faktiskt i ett solarium för att fördjupa rynkorna lite.

Närå, jag retar mig inte på det egentligen. Däremot stör jag mig på höstgråvitheten som börjar inta mitt anlete, och när jag väl låg där i värmen tänkte jag ju borde ha tagit en för- och efter bild och göra ett inlägg, eftersom ingenting tydligen är för ointressant att skriva om.

Sen kom jag på att jag ju har Camera+, så då är det ju bara att fejka loss:

PS: Jag fick även just tjuthaka när losern i Lyxfällan sa hejdå till sin motorcykel. Jag behöver nog hjälp.

 

Lite mer självömkan i bilder.

Idag drog Simon och Lia på sin traditionella höst-trip till Grekland. I vanliga fall tycker jag ju detta är jätteskönt och älskar lite ensamtid, men inte helt oväntat var det nu bara jäkligt ångestfyllt.

Som tur var skulle syster med man på RedHotChilliPeppers, så jag fick sällskap av min finfina systerdotter och vi åt middag på Max, så som man gör när man tycker synd om sig själv. 

Och såklart deras nya lyx-chokladmousse till efterrätt. Tycker man synd om sig själv så gör man.

Att slökolla på Bonde Söker Fru och köra lite gammal hederlig Face Swapping lättar också alltid upp stämningen.

Nu, systerdotter sover och jag kollar E! Entertaintment. Anledningen till att jag ser så fundersam ut är nog för att jag undrar varför Kim Kardashian får all uppmärksamhet när hennes syster Kourtney är mycket snyggare.

Ok det blir nog bra det här.