Inte klar än.

Det blev alltså ingen flytt i helgen om nån undrar. 

Det var ju tanken, men det visade sig vara så sjukt mycket mer att göra än jag först trodde, så nu är jag i lägenheten varje kväll och försöker fixa och dona så allt ska bli klart, så förhoppningsvis blir det innan nästa helg iallafall.

Så jag har inte så mycket tid att blogga, men här är iallafall resultatet av mitt målande:

Före.

Efter.

Ok, före-bilden är tagen med min bra-kamera medan efter-bilden är taget med min iphone, vilket gjorde att man knappt ser nån skillnad ju!

Men finare är det iallafall.
 

Jag fortsätter hålla på..

Jag retade mig ju på att dom målade hela lägenheten vit, men Lias rum nikotingult.. När en lampa väl kom upp såg jag att det snarare var ljusgult, men skitsamma, gult är fult tycker jag, så här skulle det målas om. Lindblomsgrönt.

Det var dock ingen färg Järnia kunde hjälpa till med, så i min rädsla för mintgrönt fegade jag på färgproverna och alltså blev färgen grå med lite grönt i. 

Fail, men ändå ok.

Lia ville i vanlig ordning hjälpa till ända tills hon insåg humorn i att göra handavtryck på väggen.

Jag såg ingen humor i det och slängde ut henne.

På kvällen togs det hem fler medhjälpare som jag mutade med rödtjut.. Vi skruvad pliktskyldigt upp några lampor innan vi gav oss på det vi egentligen längtat efter..

..ihopmontering av mitt och syrrans gamla Barbiehus!

Tre våningar plus takterass ren och skär lycka.

Sen upptäckte vi emblemet som skulle avrunda hela bygget, och jag insåg att jag antingen levt i en lögn under hela min barndom, eller så kunde jag inte läsa.

Det är ju för i helvete ett Sindy-hus!!

Vi mådde mycket dåligt över detta faktum ett tag, men efter lite mer vin glömde vi den trista parentesen, och började aktningsfullt möblera.

Och här är den färdiga skapelsen. Hur sjukt lycklig kommer inte Lia att bli när hon glider in i sitt nya rum så står det här och väntar!?

Ett tack.

Det finns dom som passerar 45-strecket och då lugnar ner sig lite.

Tittar på sport istället för att utöva den. Hänger i rabatten istället för på krogen. Slutar springa på konserter och festivaler. Ja helt enkelt, dom som sätter sig i soffan med en skål chips och inväntar döden.

Sen finns det min svåger:

Och som om inte det vore nog, så släpper han utan att klaga allt för att hjälpa en svägerska i nöd, kör två timmar till Stockholm för att hjälpa till att sätta ihop 118 askomplicerade Ikea-möbler.

Så tack Tony för att du är du, och för att du hjälper oss händigkappade när ett nytt hem ska sättas ihop.

Du är bäst.

Men vi får inte glömma bort min syster som även hon ställde upp..

Hon blev satt på chair-detail, och jag rekommenderar er alla att ringa henne när en stol behövs sättas ihop. Man får även lära sig svordomar och könsord i helt nya tappningar och kombinationer. Det är fantastiskt.


Ett tack även till världens bästa ungar som skötte sig exemplariskt i denna tråkigaste av aktiviteter..

Iallafall nästan hela tiden...

Det är allt bra jäkla speciellt ändå, när man inser vilken finfin familj man har.

Två uppdateringar.

1. Tanden.

Den jäkeln sitter kvar och verkar ha förankrat sig lite igen. Nästan så jag är lite besviken. Jag är less på att inte kunna äta Riesen-kolor. Kanske ska man bara ta tjuren vid hornen, gå till tandläkaren och dra ut dom. Under extradjup narkos isåfall.

2. Hypnosen.

Ni kommer ihåg att hon skulle göra en sk traumarensning genom att få mig att minnas saker från den där misshandeln som jag har förträngt. 

Jag var ganska nervös eftersom jag inte visste hur det skulle påverka mig, och filmskadad som jag är såg jag framför mig hur jag skulle sitta där och skaka och grina i stolen, men hon försäkrade att hon inte skulle låta mitt undermedvetna ta fram mer minnen än vad jag klarar av, och under själva hypnosen hände inget speciellt utan det flimrade förbi minnesbilder från alla möjliga händelser genom livet.

Jag gick dock därifrån helt skakig men ändå med den befriande känslan av att ha överlevt något hemskt. 

Och de senaste dagarna har det faktiskt poppat upp lite nya minnen, varav det viktigaste för mig är att jag har insett att jag var inte så passiv som jag har gått omkring och trott.

Jag har nämligen varit övertygad om att jag bara stod vid sidan av och skrek som en riktig tjej, men det gjorde jag faktiskt inte. Misshandlaren som slog mig gjorde det inte för att jag lyckades få tag i hans jacka en gång, han slog för att han var less och ville bli av med mig.

Det känns bra.

En ovanlig torsdag i bilder.

Idag var jag ledig från jobbet för att dra till Ikea och tokhandla småprylarna som inte krävde hemkörning. Vid kommunaltrafiksbytet i Skärholmen Centrum retade jag mig på deras logga. Jag menar, borde det inte stå SKRHLMN?

Sen insåg jag att dom vill påminna om STHLM och den här bilden var egentligen helt onödig, men jag la ut den ändå.

Jaha, här går jag med min långa lista och välfyllda vagn. Och min panna som mer och mer börjar likna Dylans i Beverly Hills.

Till slut var den så galet välfylld så jag knappt kunde manövrera den. Som tur var skulle Simon möta upp och skjutsa hem mig, så jag satte mig och surade hjälplöst på ett café tills hjälpen kom.

Trött kändsspaning i kön. Det är alltså Trazan från Trazan och Banarne därframme i mörk kostymjacka om ni inte såg det direkt.

Heja Quashqiai. Quachcai. Qashcai. Herregud i fyra år har vi haft biljäveln med det är omöjligt.

Hej Expressen. Jag ville bara påpeka att 'You have no balls' mer betyder 'Du är en jävla fegis' typ. Man ska inte ta allt så bokstavligt. Just sayin.

Eftersom Ikea skulle leverera även de större prylarna ikväll fick jag hänga lite i nya lägenheten och invigde högtidligt kylen inför helgens 'Sätta upp Barbiehus och dricka vin'-kväll.

Ok jag vet att rödvin inte ska vara i kylen, men jag kunde ju inte inviga ett vanligt skåp.

Sen hängde jag lite på balkongen. Här är min utsikt by night. Inte New York riktigt, men nästan.

Sen visade det sig att budfirman lovade tider deras bil inte kunde leverera, så det blev det lite tråkigt att gå omkring i en tom och mörk lägenhet. Återigen, tack Wordfeud.

Strax efter att den här bilden togs kom dom äntligen.

Vi avslutar med det mest hjärtknipande exemplet på: Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Ja, jag dog.

Det här med att skiljas som vänner.

Det är fan inte lätt.

Alltså det är klart det har sina fördelar, väldigt många till och med, men det är svårt att lämna någon som man verkligen inte vill något ont, och man kan ju inte låta bli alla dessa grubblerier...

Varför gör vi det här egentligen? Vi funkar ju skitbra ihop ju.. Borde vi ha kämpat hårdare? Gav vi upp för fort?

Men då gäller det att komma ihåg att det faktiskt gick så långt så vi ändå kom till det här beslutet, och då måste vi hålla fast vid det. Annars skulle vi förmodligen snart finna oss själva i exakt samma situation igen.

Så nu kör vi. I helgen flyttar jag.

 Bästisar. Trots allt.

Barn på nytt.

Det är jag det, fast inte på ett positivt sätt. 

Jag har en lös tand.

Det var ett tag sen jag berättade det här, men jag har ju alltså begåvats med två mjölktänder som sitter kvar på varsin sida i underkäken, eftersom det inte fanns några tänder under dom som pressade sig upp och krävde sin plats.

Deras dagar har ju dock alltid varit räknade. Med sina pytterötter och allmänt porösa tillstånd har jag alltid vetat att jag nån gång kommer att tappa dom, vilket ju är högst opassande då jag lider av akut tandläkarskräck, tandfobi och är livrädd för allt som har med lösa och trasiga tänder att göra.

Men nu får jag acceptera faktum, att den högra håller på att ge upp och släppa taget. Den lite ilande smärtan i tandköttet, den klickande känslan när jag trycker lite med tungan. En känsla ingen vuxen människa ska behöve uppleva.

Och i vuxen ålder kommer detta att behandlas på samma sätt som det gjordes när jag var 6 år. Jag gör ingenting, utan låter naturen ha sin gång och kommer endast supa mig asfull och försöka dra ut den när den hänger på en tråd.

Till dess tunggar jag på andra sidan och försöker intala mig själv att jag faktiskt fött barn och att det här inte är någonting i jämförelse. Det hjälper dock föga.. Om det inte finns någon tandkötts-epidural villl säga.

 Ska man hitta något positivt i det här dramat så sitter dom iallafall placerade så jag inte kommer att få några synliga gluggar. Men STACKARS mig ändå!