onsdag 19 oktober 2011

Ett jobbigt minne.


Alltså ni får ursäkta allt djupsnack, men jag har börjat gå på hypnos (för Simon gick till henne i vintras för att få hjälp med sin vinterdeppighet, och han tyckte hon var så jäkla bra så han ville att jag skulle testa också.)

Själv går jag för komma över min mörkerrädsla och att överhuvudtaget må bättre, och hon lyckades faktiskt hypnotisera mig. Jag blev helt viktös, simmade som en delfin under vatten och allt det där, men det mest intressandra kom ändå efteråt.

Plötsligt är jag så jävla connectad med mig själv. Jag minns saker jag glömt, förstår plötsligt hur tidigare händelser påverkar mig nuförtiden, drar slutsatser och förlåter mig själv.

Ett speciellt minne kom tillbaka för att jag återberättade det för Sara, men plötsligt såg jag händelsen på ett annat sätt, och alltså skriver jag ner det nu medan det känns färskt, för även om det var hemskt, så vill jag inte glömma.


Jag var 20 år, bodde fortfarande i Gävle, det var sent på kvällen och jag och min pojkvän var på väg ner på stan av någon anledning.

Vi bodde ganska nära och kunde alltså promenera dit. Till höger om oss var en hyfsat trafikerad väg, till vänster om oss var en grässlänt och framför oss var en viadukt.

Plötsligt kom en ganska ung kille gående rakt emot oss och stötte till min pojkvän, mycket hårt och mycket med flit, med armbågen.

Vi stannade upp och frågade vad han sysslade med, då frågade han var vi hade plånböckerna och vi började spontanskratta åt den här lilla killen som helt ensam tydligen försökte råna oss.

Men han tittade bara kallt på oss, och plötsligt från ingenstans hade det dykt upp tre killar till, dessa mer i vår ålder och storlek.

Jag minns inte om dom sa något, men min pojkvän förstod direkt vad det var frågan om och bad dom att iallafall komma en och en, inte alla på en gång.

Den första killen gick emot honom medan han fumlade i fickan på sin munkjacka, så min pojkvän som tränade kampsport tog tag i hans huvud och vred snabbt bort det så han ramlade.

Sen minns jag bara korta fragment.


Jag minns hur jag ser min pojkvän ligga på marken medan de fyra killarna sparkar honom överallt. Jag minns hur jag skriker åt dom att sluta. Plötsligt är jag ensam med ett par av killarna, men jag minns inte om vi säger något till varandra. De andra två och min pojkvän är under bron och jag hör hur han skriker. 

Bilar kör förbi i en strid ström. Många tutar men ingen stannar. Plötsligt är alla tillbaka på gräset. Dom misshandlar fortfarande min pojkvän, jag får tag i den enes jacka och försöker dra bort honom. Han vänder sig om och ger mig två hårda knytnävsslag över tinningarna. Jag minns att jag tänkte att man faktiskt ser stjärnor, men jag ska inte ramla. Jag ska inte ge honom den tillfredsställelsen.


Men jag ger ändå upp. Jag kan inte göra något. Jag ställer mig bara och gråter med händerna om huvudet, allt snurrar, och plötsligt är dom borta.

Några sekunder senare kommer polisen. Nån av bilarna som inte stannade har iallafall ringt efter hjälp. Vi visar åt vilket håll misshandlarna sprang så några av dom satte av dit medan de andra skjutsade oss till sjukhuset.


Väl på sjukhuset meddelade en trött sjuksköterska att läkaren var på operation och att vi såklart kunde vänta om vi ville, men det kunde nog ta några timmar..

Så med min pojkvän mörbultad och blödande ur mun och näsa valde vi att åka hem och återkomma imorgon eftersom vi ändå inte var särskilt välkomna.


Någon vänlig själ hämtade oss, och resten av natten spenderades i telefon med chockade föräldrar och skakandes i sängen i lägenheten på markplan. Jag tror inte någon av oss lyckades somna.

Dagen efter fick vi träffa en läkare. Tack vare att min pojkvän tränat kampsport ganska länge visste han hur man skulle skydda sig och klarade sig med bruten näsa, några lösa tänder som skulle stabiliseras igen, ett brutet revben och några skrubbsår, medan jag fick diagnosen hjärnskakning.


Så vi skickades hem med värktabletter och order att vila. Ingen frågade om vi behövde prata med någon psykolog eller om vi ville ha någon annan slags hjälp att ta oss igenom detta. Vi skickades bara hem.

På radion på väg hem hörde vi plötsligt hur dom pratade om oss. Hur en grov misshandel ägt rum och att förövarna fortfarande var på fri fot. Ingen hade meddelat oss detta.


På måndagen skrev tidningarna om det. Det rubricerades som årets grövsta misshandel i Gävle och journalisten var vänlig nog att skriva ut vilken gata vi gått ifrån och alltså bodde på, vilket ledde till ännu en sömnlös natt med oroligt lyssnande efter steg utanför altandörren.

Sen åkte dom ändå fast på något sätt, och rättegång väntade.


Väl där separerades vi inte på något sätt utan fick vänta i samma rum som våra misshandlare, men kanske tyckte dom att det räckte med att det var en massa annat folk där.

Väl inne i rättssalen påstod killarna att min pojkvän hotat dom genom att säga att han skulle ta dom en och en, och att dom bara agerat i självförsvar. Deras advokat tyckte att domaren skulle ta hänsyn till att de faktiskt använt mjuka skor när de sparkade. Jag grät så mycket så vi fick pausa ibland, min syster grät nästan ännu mer, fick ett bryt och ropade rätt ut att dom var fega jävla svin. Allt var mycket dramatiskt.

Det slutade med ungdomsfängelse för två av dom och riktigt fängelse för dom andra, än en gång fick vi bara gå hem, trots att jag knappt orkade gå av traumat att behöva träffa dom igen och lyssna på deras lögner, men fortfarande var det aldrig aktuellt att fråga om vi behövde någon hjälp.




Så livet gick vidare. Försäkringskassan ville inte ge oss våra försäkringspengar eftersom vi inte varit skrivna på rätt adress när domen föll, så det blev en lång och jobbig kamp innan vi äntligen fick pengarna vi blivit tilldömda.

Jag utvecklade en väldigt hoppig och nervös personlighet, såg mig ständigt över axeln och nu inser jag att det var här jag utvecklade min ballongskräck, och allt annat som kan framkalla ett högt plötsligt ljud. En åkomma jag som bekant fortfarande lider av.


Min pojkvän kunde inte se mig i ögonen på länge. Han skämdes för att han inte lyckats försvara mig, och jag visste inte hur jag skulle hantera det utan blev istället irriterad och tyckte han var löjlig som tyckte att han skulle ha klarat sig ensam mot fyra.

Detta låg sen emellan oss som ett stinkande råttlik, tills jag inte orkade mer och gjorde slut ett par år senare.

Kanske skulle vi såklart själva ha sökt hjälp, men vi var unga, vi bodde i en mindre stad och detta att gå till en terapeut var inte nån självklarhet. Och ingen frågade eller föreslog, vi skickades bara hem med vår rädsla, vår skam och vår ilska.

Var inte det lite konsigt.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Ja fy fan för den där händelsen! Grina så mycket på den där jävla rättegången så jag hade kramp i ryggen i 2 dygn! Kommer du ihåg advokatens kommentar? Men vi måste ju ta hänsyn till att dom hade mjuka skor!!!! Ja annars kanske pojkvännen hade varit död idag! Så hemskt när man fick ta paus alla på samma ställe, och dom satt och snacka skit om oss. Tills jag bad honom att titta mig i ögonen om han ville mig något. Då blev det tvärtyst! Har faktiskt inte tänkt på att ni inte gick iväg och prata med någon! Sjukt att ingen tänkte på det! Häftigt att så mycket kan komma ur hypnos! Bara man inte fastnar i jobbiga tankar! Kram/P

Jempa sa...

Jamen justja! Det var så idiotiskt så nu var jag tvungen att lägga till det i texten. Tack för att du påminde mig! Tydligen kommer inte precis allt tillbaka. ;)

Och nej, man fastnar som tur var inte i jobbiga tankar, men man ser dom som sagt från en annan vinkel, man får förklaringar och man kan gå vidare.

A sa...

Men gud vad hemskt! Och att ni bara blev hemskickade från sjukhuset när det hade hänt. Det låter ju inte klokt. Och inget erbjudande om psykologhjälp eller liknande!
Nä, fy fan! Blir så upprörd när jag hör sånt här.

Men det låter intressant med hypnos, och bra att det funkar positivt.

Potatishäxan sa...

Vilken historia. Jag ryser. Tack för att du delar med dig.

Västgötskan sa...

Fy, vad hemskt!

Det där med mjuka skor är ju bara helt jävla sjukt?!
Det är ungefär som att säga till någon som blivit våldtagen att: "Jo, men du hade faktiskt kort kjol på dig".
Eller ja just det, det säger det ju ibland till våldtäktsoffer. :-P

Tur att det inte blev värre än vad det blev i alla fall. Jag som inte varit med om något liknande, har nog svårt att greppa det. Men får ändå ont i magen när jag läser det... :-(

Anonym sa...

Jag var tvungen att lägga in det om pausen så folk inte tror att jag skrek jävlasvin inne på rättegången!

JohaN sa...

Jag minns när det hände och det är fortfarande så jävla otäckt.

Visst ska kriminella få hjälp med att hantera sina sjuka beteenden, men varför glöms hela tiden offren bort?

Hanky sa...

FY FAN!

Amanda sa...

Kära du, jag finner inga ord. Tack för att du delade med dig, det känns värdefullt att på något sätt få fler nycklar till den du är, få lära känna dig ännu mer och bättre.

Fan. Blir så arg att jag vill ha ihjäl dom.

Sabine sa...

Åh Jennie! <3
Tack för att du delar med dig av dig!