Vi backar bandet lite..

Lia aka bästa ungen enligt mig, fyllde ju nämligen fyra år här för ett par veckor sen, men det blev inte att jag rapporterade om det då av av anledningar som är så ointressanta så dom behöver inte ens nämnas.


Nåväl, kalaset blir först på söndag, men på själva födelsedagen fick hon tre jäkligt bra presenter. Hennes mamma och pappa väckte med sång och presenter tillsammans, en cykel av morfar, och Gröna Lund premiäröppnade!

Nyvaken och nöjd 4-åring.

Väl på Grönan gjorde jag stor affär av att hon skulle få testa sockervadd för första gången, men det avfärdades snart som 'kladdigt', så jag tog över, avfärdade det snart som 'för torrt och sött', så det blev papperskorgen. Nästa gång blir det mini-munkar.

Redan här hade pollenallergin börjat slå klorna i henne, men hon åkte iallafall tappert ett gäng karuseller, och lyckan var stor.

 Hemma blev det testning av nya cykeln, en sån där nymodig utan pedaler. 

Hon var väl ingen Lance Armstrong direkt, men kom iallafall framåt.

Så det blir tummen upp för ett i mitt tycke mycket välfungerande föräldrateam.

(Så då ska bara kalaset på söndag genomlidas. Nu är ju första året när jag inte själv får bjuda in dom som passar mig, utan hon får välja själv vilket kommer leda till minst 10 galna ungar. Tips på mycket enkel lek mottages tacksamt.)

Bra igen.

Ibland får man lite mer vardagsrealism än man liksom önskar, när man svettig släpar matkassar på väg hem till en tvättid i världens äckligaste tvättstuga medan ens barn vrålgråter över svidande ögon på grund av en pollenallergin från helvetet. 

Här får ni lite bilder på det:

 Ledsen och halvtapper unge

 

+Jävligt äcklig tvättstuga.

= Heroine chic-mamma

Men det där var igår. Idag såg livet lite ljusare ut då vi bladade iväg till Vårdcentralen på morgonen och fick lite riktig medicin. Sen hem till Amanda för balkonghäng och skvaller som skulle ha fått en Honey Badger att rodna. Och som ni känner till sen tidigare är ju dom jäkligt badass.

Här kommer lite bilder på det:

Skojfrisk unge (Ja, fatbooth är fan fortfarande roligt)

+ Lika skojfriska vänner (Kolla alltså på Amanda och inte på mig, eftersom jag inte ser klok ut.)

= Nöjd Jempa. Trots trassligare hår än någonsing.

Saker man kan göra sista veckan på jobbet.

• Utnyttja gratisläsken och dricka en Cola Zero om dagen.
  
• Stjäla samtliga syrénlila post-it-lappsblock.
• Äta lunch med bar underkropp.
• Byta ut kaffebönorna i maskinen mot kaninbajs.
• Felhångla med samtliga kollegor som har ett stabilt och lyckligt familjeliv.
• Eller såklart klassikern:
  
  

Än så länge har jag bara gjort ettan. Och pyttelite av tvåan. Men det är ju fyra dagar kvar så vi får se hur många jag betar av.

En massa helg.

 Igår käkade jag middag med den dysfunktionella familjen känd från Rookiemom-bloggen, bestående av Hönspappan, Dr Yang och Det Lilla Gula Barnet.

Dom vill ju dock inte vara med på bild, DLGB ser ut som hon hatar mig och jag var helt enkelt för ful. Därav den vackra paint-skapelsen.

Jag har haft jättetur och fått hänga med Andreas i över en vecka då han följde med hit efter vår hemska Tjörn-vistelse.

DLGB hade aldrig träffat en livs levande Göteborgare förut, var mycket uppspelt över detta och hade tränat ordvitsar hela dagen för att imponera.

Här har hon just dragit en med mycket gott utfall.

För att hämnas förra helgens släkt-invasion lät jag istället vännerna avlösa varandra, här sitter nu plötsligt Amanda.
Andreas blev lite nervös av det nya ansiktet och försökte som vanligt imponera..

Men Amanda gick inte på den, så han fick bli mer sanningsenlig efter en stund.

(Strax efter detta gick jag in i nån slags dimma, men jag minns vagt ett annat ställe, shots, att jag stolpade in i ett restaurangkök där jag inte alls fick vara, och att jag fick avbryta de livliga diskussionerna och uttryckligen be om att få åka hem. Bästa kvällen på länge.)

Idag var vi lite klena, men lyckades ändå väcka viss uppmärksamhet på Södermalm.

Men en glass i solen med en trygg manslabb på knät botar även de värsta baksmällorna.

Sen var det dags för Andreas att åka hem och på hallgolvet hade han lämnat en avskedspresent från Västkusten. Snällt, eftersom jag nu inte saknar det lika mycket längre.

Jag och Amanda bestämde oss sen för att ta en promenad, och fick den briljanta idén att skippa hänga runt Solna Ful-center och istället gå nere vid vattnet. Tyvärr var inte vi ALLS lika vackra som omgivningarna, så tack Camera+ för akuthjälpen.

Sen kom hon äntligen, den där tjejen som jag inte träffat på en vecka. Hon sa att hon älskar mig för att jag har så fina kläder. Bästa ytligaste ungen.

En mardrömshelg i bilder.

Allt började ju jäkligt illa när jag först blev hämtad i fina Göteborg, men fick åka vidare mot ett ställe som kallas Tjörn, för vidare transport till ett hus i ödemarken där sista biten mest påminde om Blå Tåget på Grönan. Ni vet när den där skitläskiga skelettgubben liksom faller över en. 

Plötsligt insåg jag att jag egentligen inte känner han som körde bilen särskilt väl, och att han kanske egentligen hade tänkt mörda mig och gräva ner mig på nån åker.

Men hade han för avsikt att lemlästa mig dolde han det väl med räkor och vin och grejer som jag väl fick erkänna var ganska mysigt. Förutom att jag fick skala själv. Dåligt.

Men redan nästa morgon tvingades jag upp med tuppen för att tjuvstarta majbrasan.

Det var inte bara varmt och stickigt. Det var rentutav livsfarligt.

Men jag vågade inte klaga eftersom jag då hotades med time out. Därinne.

 När det eldats klart var det dags för kalasförberedelser.

I ett gammalt hus hittar man lätt 30 stolar om man bara anstränger sig lite.

Mellan stolbärandet skyndade jag mig att bli småfull för att kunna tackla den stundande inte-min-släkt-invasionen.

Men dom kom, dom såg, dom var trevliga, och mitt och Amandas alter ego Chanandler Bong som ibland dyker upp i pressade situationer och säger jäkligt olämpliga saker vid fel tillfällen, stannade i sina mörka vrår. Tur.

Har man som ibland lätt socialt efterbliven minglat med nästan 30 nya bekantskaper, får man halvdö på mattan med Rosé och Mästarnas Mästare.

Dagen efter var jag tvungen att åka en massa båt igen. Jämt detta båtåkande.

På västkusten skalar man tydligen aldrig räkorna åt gästerna, utan återigen var jag tvungen att nypa av huven med de anklagande korintögonen på mig. Ni börjar förstå nu va? Hur jag har haft det.

På Marstrand greps jag av akut dåligt samvete att jag bara lämnat bloggen vind för våg utan en chans att ens flagga för min paus, så jag kände mig tvungen att bjuda på lite handväske-action.

Men eftersom ni vet att jag passar bättre vid en bardisk än på en sten, slutade äventyret med blåmärken och brutna ben. Eller hade kunnat göra om jag inte landat på mjuk mossa.

Denna fadäs hindrade mig dock inte från att fortsätta utmana ödet och döden, allt för er skull.

På vägen hem mjuknade jag dock lite när solen lös igenom molnen på ett sätt jag inte sett sen fartygstiden. Här syns det dock inte.

Men HÄR syns det!

Väl hemma var det kanske inte balkongtemperatur egentligen, men en äkta vildmarksviking bryr sig inte om såna detaljer.

En Valborgskväll kan spenderas i nån park med vänner, sång och vin. Eller i en soffa med nån man tycker om som just lärt sig wordfeud och som man faktiskt får vinna varje gång över. Det visade sig att alternativ två vann över ettan med hästlängder.

Sista dagen strålade solen och jag smet från gårdssysslorna för efterlängtad pressning.

Lyckan blev dock kortvarig. Ser ni att jag befinner mig i en skog. IGEN! För en som har skogskräck kan man ju tycka att det var ett jäkla rännande där.

Men då skogen ledde till klippor och vatten, förlät jag genast alla skyldiga.

Ibland kollar jag på den här killen och tänker att jag kanske borde kicka Urijah Faber från min Laminerade Lista, och lägga till honom istället.

Win win eftersom jag då faktiskt har betat av en av dom, och hellre smilgrop än hakgrop.

Ja, så gör vi.

 Men allt har ju ett slut och snart var det dags att plocka upp båtar, packa ihop, och åka tillbaka till stan.

Hejdå västkusten, jag hoppas du förstår att jag var ironisk där i början när jag var negativ. Jag gillar dig ju. Som fan.

(Justja, jag lovade en nästan-skogsbrand också. Tyvärr stod jag i duschen medan detta pågick, men jag har fått berättat i efterhand att det var jäkligt dramatiskt. Så ni vet.)

Näe!

Eftersom jag känner ert minimala intresse för stundande bildkavalkad från min sida så blir det ingen. Ni får inte veta hur jag har haft det, ha!

(Ok, sanningen är att jag kom just hem efter en aw och är för trött, men det känns bättre att skylla på er. Imorgon, jag lovar. Om ni bryr er alltså. Jag vet inte.)

Här kommer två bilder från idag istället:

Idag visade det sig att jag är kollega och vän med ett geni. En av de få personer som lyckats få 2,0 på högskoleprovet.

Jag tog genast tillfället i akt att gnugga hans flint i förhoppning att lite intelligens skulle överföras till mig. Så imorgon räknar jag med att vara sjukt smart.

 Här är beviset att jag faktiskt var på aw ikväll och därför är för trött för att blogga om valborg. Som ni ser börjar jag redan se lite smartare ut. 

Och jag har heller inte glömt att jag har ett barn om nån undrar, men hon har dragit till Holland med Simon och lever väl hajlajf på nån coffeshop vid det här laget. Unge.

Så imorgon kommer full valborg-rapport. Kanskeeee....

Ryktet om min död är hyfsat överdrivet.

Ok det här inlägget skrev jag redan i lördagskväll, men då min blogger-app har fått nåt cp och jag just nu i skrivandets stund kom på att jag ju borde ha tagit bort den och ominstallerat den, plus att det är mitt i natten, så får ni nu det inlägget som lite cliffhangerspänning såhär mitt i veckan;

Nån kanske undrar varför jag sitter och skär mig i armen med en slö biljett?

Då ska jag tala om varför. Det är för att jag sitter på tåget på väg mot Göteborg för att fira Andreas som fyller år imorgon. Tillsammans med ca 30 släktingar till honom som jag aldrig har träffat, och alla åker dit för att inspektera mig.

(Ok nån faktiskt åker dit för att fira honom, men jag är inte mottaglig för sånt just nu.)

Nu ska jag karva vidare och överlever jag detta kommer rapport efter Valborg.


Så ni förstår att jag överlevde, men som vanligt när jag är ute på äventyr innebär det minst ett par nära-döden-upplevelser med bland annat halsbrytande fall och en närapå skogsbrand, så imorgon kommer bildkavalkad med rapport. Ni vet hur det funkar.