Revanschen

Kommer ni ihåg för ett år sen när Lia var på 3-årskontroll?

Det gick ju lite sådär, men jag tog ju det hela med ro eftersom det ganska snart stod klart att vi hade att göra med en sköterska som inte riktigt mådde bra. Ja, psykisk sjuk och borde spärras in var nog den rätta benämningen.

Nåväl, igår var det dags för 4-årskontrollen, och nu jäklar var det kickass på både snacket, fysiken och den allmänna smartheten:

Sköterskan var så imponerad så hon tog oss åt sidan efteråt och frågade med dämpad röst om vi var säkra på att hon inte i själva verket var 9 år, och det tog ju inte lång tid förrän både Mensa ville ge henne hedersmedlemskap och NASA hörde av sig för att säkra en framtida anställning. Så det kändes ju bra.



(Nej, jag vet aldrig när jag ska sluta..)

Men alltså..

De senaste dagarna har jag verkligen blivit påmind om varför jag bloggar.

(Ja förutom hela grejen med att jag vill kunna sitta i en gungstol på en veranda nånstans när jag är 80 och läsa om min typ ungdom förstås. Om internet finns kvar då.)

Men det där andra också. Det där när människor som jag både känner väl, men även många som jag aldrig ens har träffat, hänger med i mitt liv och är så galet stöttande och uppmuntrande i alla svängar och förändringar.

Ni har hjälpt mig genom den värsta krisen i mitt liv, och får detta med nya förhållanden och nya jobb att verka så mycket mindre läskigt och osäkert. Går nåt åt helvete, vet jag att ni finns där med tröstande ord, tips eller råd.

Ni är så jäkla fina. Jag ville bara säga det. Nu fick jag nåt i ögat, jäkla damm..

Hemlighet nr 2 (Den vi faktiskt firade lite)

Ok tanken var att detta inlägg skulle publiceras redan för en massa veckor sen när jag hade min Emo-week, för jag trodde då att det hela skulle gå lite snabbare.

Så förmodligen jinxade jag allting genom att faktiskt skriva inlägget innan allt var klart, vilket gav mig två Instant Karma-månader direkt. 

Nåväl, here it goes:

För ungefär sex år sedan var jag på gränsen att bli riktigt deprimerad. Jag hade flyttat till Sverige efter flera år utomlands, och just insett hur fort det gick att glömma bort hur man betalade skatt och räkningar, hur försäkringar fungerade och hur trist det var med vinter och fem veckors semester.

Jag kunde omöjligt anpassa mig, och till råga på allt så hade jag dragit med mig en grek som skulle försöka finna sig tillrätta, men knappt hittade till tunnelbanan och snabbt blev frustrerad över alla regler och de tysta svenskarnas slutna sätt.

Efter åratal av sol och sorglöshet var jag nu en vanlig Svensson som var tvungen att hanka mig fram som alla andra. Jag var inte den där spännande tjejen som reste jorden runt hela tiden, utan jag var bara hon som jobbade i en trist support på ett trist kontor och retade sig på att en kollega hade samma tröja varje dag.


Jag ska inte säga att jag var självmordsbenägen, men jag skickade på kvällarna ibland en tanke till gud som löd typ 'Ok, inte så att jag VILL dö, men skulle jag somna in och inte vakna imorgon bitti, så vore det helt ok. Bara så du vet.'

Så illa var det faktiskt.


Till slut tog jag tag i saken och bokade tid hos psykolog, fick en tid nån vecka senare, men  bara nån dag efter att jag bokat tiden ringde en kvinna från ett företag som hette Tradera och ville att jag skulle komma på arbetsintervju.

Det gjorde jag gärna, jag fick jobbet, och trivdes från dag ett. Kollegorna var roliga, arbetsuppgifterna stimulerande och plötsligt stod jag med telefonen i handen och ursäktade mig till psykologen, som satt och väntade på mig, men jag hade helt glömt bort vår tidsbokning.

Plötsligt kändes det inte nödvändigt längre. Det gick lätt att gå upp på mornarna, jag skrattade flera gånger om dagen, och jag började se ljuset i tunneln. Jag trivdes, och Tradera blev inte bara ett jobb, utan en stor del av mitt liv.

Och åren har gått snabbt. Det har varit kämpiga perioder där några av oss har svetsats samman och blivit vänner för livet.

 

Det har även varit galet roliga fester, resor till ställen jag aldrig annars skulle besöka, oförglömliga samtal och gråtskrattanfall som nästan gjort ont.

När jag var ledig en månad i september tänkte jag dock att jag skulle se mig om efter lite andra jobb, mest på kul. Jag sökte ett och fick det, men insåg att jag skulle börja det nya jobbet i nästan exakt samma veva som jag skulle separera rent praktiskt, och insåg att jag inte orkade.

Jag behövde vara bland vänner, bland folk som fick mig att skratta och som skulle förstå om jag var ledsen.

Så återigen räddade dom mig när jag behövde dom som bäst.

Men ändå.. Jag har ändå känt ett tag att det är dags för mig att gå vidare. Jag har inte känt den där glöden på ett tag. Viljan att jobba över, lusten att rycka in överallt där det behövs, ny information har inte riktigt gått in utan jag stannade nånstans på vägen.

De senaste festerna har jag inte ens varit sist kvar, utan i Åre gick jag faktiskt och la mig långt före många andra, och då visste jag att det var dags att göra något.


Plötsligt gick allt väldigt snabbt, jag skickade ut några spontanansökningar, fick komma på intervju, och idag sa jag upp mig från stället jag nästan inte kan tänka mig att vara utan..

Jag vill nästan inte tänka på att vissa av alla dessa människor som jag tagit för vana vid att prata med vid kaffemaskinen varje dag, kommer jag kanske aldrig att träffa igen.

Att jag inte längre kommer att få skämmas över att åka hiss bara en våning eftersom trappuppgången är så kall och jobbig. Att jag inte kommer att få sitta på ett bord och fyllesjunga Rocket Man klockan tre på morgonen igen. Att jag inte kommer att få hitta på nya gömställen för den där AIK-nyckelringen som jag terroriserar min Djurgårdskollega med. Att jag inte längre kommer att få dagliga samtal och skratt med några av mina absolut närmaste kompisar, och särskilt då Sara som snabbt gick från mentor till bästa vän, och alltid har haft tid för en håruppsättning eller gnällfika i ett dammigt förråd när det än skulle behövas.

Men det är dags, och det kommer att bli bra. Hoppas jag.

Hänt i påsk.

Ok håll i er, nu kommer en JÄVLA massa bilder.

Påsken inleddes på vanligt sätt. På lokal, drickandes vin tillsammans med Dr Yang och Dexter.

Andreas och jag kom då på att vi har iallafall en sak gemensamt. Ingen internetintegritet.

Sen blev allt plötsligt väldigt ovanligt, när jag tog med Lia till Saras familjs sommarstuga nånstans utanför Sundsvall, fast typ vildmarken på riktigt, och där fick jag bland annat uppleva osannolika saker som att vara utan mobiltäckning en halv vecka, ha myskläder på påskmiddan, kolla Karatefylla med ett par föräldrar och inte duscha på en hel dag. Ni fattar.

 

 Japp, Hit åkte vi.

Den nästan 4-timmars tågresan dit gick över förväntan, som vanligt tack vare Apple.

Väl på plats kände sig Lia direkt som hemma i det gamla köket med den finfina utsikten.

Det har letats påskägg.

Jag har läst sagor för en extremt entusiastisk publik.

Eftersom jag fyllde år fick jag av Saras fantastiska föräldrar världens färggladaste påsktårta.

Trots att vädret var skit mest hela tiden lyckades vi ändå plocka lite tussilago..

..på vägen ut i skogen. Där jag som bekant alltid känner mig lite svag och nervös, medan Boden-dottern Sara klev omkring på säker fot.

Dom hittade även nån slags brant där det såklart skulle klättras och hållas på.

Sara önskade en Daredevil-bild, klart man ställer upp.

 Denna bild togs ungefär en minut senare, när hon iallafall satt upp efter det våldsamma fallet, hållandes snö mot skrapsåren i pannan och av mamma fastställt att höften inte var bruten.

Naturen ibland alltså. Djävulens kyrka, som Lars Von Trier så korrekt uttryckte det.

Som alltid när jag befinner mig i en skog känner jag ett behov av att bevisa det.

Här är beviset.

Vi har även hängt vid vatten..

 ..där vi kämpade mot naturens krafter.

Lia lärde sig the art of grillning.

Barnen visade inte någon som helst respekt för Saras skador utan brottade skoningslöst ner henne i tid och otid.

Vi har vaknat till fantastiska utsikter.

Lia har haft the time of her short life.

Och eftersom hennes egna morföräldrar är två svikare som drar till Spanien så fort vädret blir lite skakigt, tog hon sig an Sigges istället. 

Vi försökte mata änder. Men till skillnad från stadsänderna som glatt äter ur händerna, förstod  lantisänderna inte riktigt grejen med att några människor ställer sig på en brygga och svingar med armarna.

Lek på Tundran. Typ.

Ja, mysfaktorn har varit sjukt hög hela tiden.

Sen blev allt plötsligt jäkligt spännande, när Sara berättade om ett övergivet hus nån kilometer bort och jag blev genast på Urban explorigt humör.

Den märkliga bredbenta posen är alltså för att dölja min skräck för detta SJUKT obehagliga ställe i skymningen.

På väg till det oerhört äckliga uthuset.

Notera Fantaburken modell 'Svunnen Tid'.

Och just när man trodde att det inte kunde bli värre hittade vi en skjorta upphängd i ett träd, med kulhål och blodfläckar i nacken.

Då fick vi nog och drog därifrån, livrädda men ändå nöjda att vi hittat en ny hobby i Urban Exploring som vi förvisso är osäkra på hur vi ska utveckla. Men ändå, en ny hobby!

På väg hem jobbade jag hårt för att skapa lite fler fina barndomsminnen. Tåg och nötcremepremiär. Stort.

Väl på Centralen kände jag mig lite skrämd av alla människor som gick så fort, och blev plötsligt väldigt medveten om att jag var osminkad.

Men en galet fin påsk har jag haft, tack igen Sara, och imorgon.. Då kommer hemlighet nummer två!

(Jag vill dock sänka era förväntningar. Ni kommer inte tycka det här är lika spännande som nummer ett. Men det är stort för mig.)

Nämen glad påsk då!

Idag fyller jag år också. Det firar jag genom att ta med mig Lia och dra till en stuga i skogen med våra bästisar.

Ha det finfint så hörs vi snart!

Hemlighet nr 1

(Men för att förtydliga, det var inte detta vi firade i förrgår. Jag är inte konstig i huvudet.)


Ok, ser ni killen till höger där:

Han heter Andreas och vi har träffats i några veckor.

Andreas är både pilot och sjöman, och när han inte flyger omkring i flygplan eller åker jorden runt för att lära folk att köra båt, så rustar han upp ett hus i stort sett ensam med allt från takläggning till rörmokning och nu har han börjat plantera i växthus också.

Själv är jag en jäkel på att dricka vin och är också ganska vass på att kolla film.

Jag ger oss tre månader.

Bad Barbie

Kommer ni ihåg Barbiehuset? Och kommer ni ihåg den där kvällen strax innan jag skulle flytta in och jag och Sara tog en Barbiehusbyggarkväll?

Flera timmar tog det, men vi lade ner så mycket kärlek i detta husbyggande, möblerade aktningsfullt, fyllde skåpen med plastporslin, klädde om en docka som såg för slampig ut och såg till så varenda detalj var perfekt.


Well, så ser det inte ut längre om vi säger så:

Det ser helt enkelt ut som en kvart.

Som att Barbie har ringt in alla Kens, Sindys och Skippers så har dom haft 18 röjarfester i rad med orgies, sprit, knark och en häst på takterrassen.

Fy fan alltså. Och hon ska vara nån slags förebild.