Lia Liddell?

För nån vecka sen berättade jag att jag är en kampsports-groupie och att jag är lite het på Chuck Liddell.

Nu är dock hans fightingkarriär över, och så även min beundran. Sorry Chuck, så ytlig är jag..

Däremot kan jag inte låta bli att undra om jag för ca två år fick en blackout, åkte till LA och fick till det med Chuck på något sätt. Ni ser ju själva vem Lia är mest lik..


Kanske har jag ett fett underhåll att plocka ut? Tjoho, jag är rik!

Trevlig Valborg på er.

Alltså..

..det här med Svininfluensan börjar kännas lite Stephen King roman-läskigt.

Är det tidningarna som blåser upp det eller är det dags att börja oroa sig på riktigt?

Kaos

När vi flyttade till vår trea så såg jag det som en möjlighet att ta kontroll över papperen.

Jag talar naturligtvis om dessa viktiga papper, som man sparar mest för att man tror att man borde, även fast man väldigt sällan får användning för dom.

Så innan vi flyttade köpte jag ett gäng plastfickor, satte små etiketter på dom där jag skrev 'bank', 'försäkringar' och annat. Sen slängde jag alla papper jag inte behövde längre.

Ren i själen kunde jag sen flytta in i den nya lägenheten, och jag lade mina plastfickor ordentligt i skrivbordslådan.

Men det tog inte många dagar innan det började spåra ur igen.. Det kommer ju så många papper hela tiden.. Plastfickorna började bli fulla, och snart hade det bildats en blandad hög ovanpå dem.

När lådan inte längre gick att stänga bestämde jag mig för att göra en ny sortering, men jag kunde ju lägga de nya papperen i en kökslåda så länge.

Behöver jag säga att sorteringen inte blev av och snart var även kökslådan full.

Men så bestämde jag mig för att jag skulle rycka upp mig när jag gick på mammaledighet, innan Lia föddes. Då skulle jag ju ändå bara hasa omkring och boa..

Så jag köpte två ordentliga små plastarkiv som allt skulle sorteras in i.

Men så fick jag havandeskapsförgiftning och hann aldrig bli mammaledig innan jag fick sättas igång en månad i förtid.

Nu ett år senare har sorteringen fortfarande inte blivit av, och två nya högar har bildats i en hylla intill skafferiet. När det blir fullt där får jag väl göra utrymme bredvid toaletten eller liknande.

Jag blir galen.

Jag kan verkligen inte fatta..

..att det gått ett helt år sen jag låg och försökte grina mig till mer bedövning.

Grattis min Lia.

Saker jag har lärt mig till nästa gång jag ordnar kalas.

* Ta bort mattan

* När man erbjuder tvååringar saft. Ge dom bara LITE saft. Fyll alltså inte hela glaset.

* Kakor är ganska ointressanta.

* Köp inte så sjukt mycket smågodis. Det blir bara en massa över som du själv måsta äta upp sen. Inte bra såhär innan sommaren.

* Sätt någon annan som ansvarig för att hålla koll på Lia. Inte Simon.

* Ta - bort - mattan!

Jag överlevde!

För ett tag sen så pratade jag ju om Lias 1-årsdag och hur jag oroade mig för hur vi skulle fira den.

Jag fick många fina förslag och bestämde mig till slut för att fira med familjen dagtid (vilket medförde bonusen att mamma fixade tårta) och sen för vänner på eftermiddagen/kvällen. Hon fyller år först på tisdag, men söndagar passar ju bäst för alla..


För att även göra det så lite plågsamt som möjligt för de inbjudna så bjöd jag bara såna som har barn, väntar barn, eller gillar Lia extremt mycket, så det blev till slut ganska lagom.

Sådär trångt och kaosartat som det ska vara..

Enda gången det höll på att gå illa var när en italiensk lönnmördare bröt sig sig in. Ni ser honom längst till vänster. Vi lyckades dock mota bort honom och festen kunde fortsätta.

Tack så mycket ni som var med. Nu ska det städas och sovas.

Fler det är synd om

Näää.. Gud, stackars stackars Anders Eklund och Hagamannen.

Hoppas verkligen ni mår bättre nu killar..

*styrkekramar*

Bästa.

Dagar som denna måste man nästan skriva lite om vädret, trots att alla andra också gör det. Annars är man lite konstig.

Idag var det den avskydda vårstädningen, som jag (stackars mig) inte kunde vara med på eftersom Simon jobbar och jag har Lia att ta hand om.

Så jag smet iväg och hade lek/fika-date med Aisha och dotter istället. Det absolut bästa var när vi tog en latte på ett av Caféerna vid Pampas Marina. Utomhus, vid vattnet. Och Lia sov sig igenom alltihop.


Jag kunde alltså sitta och fika i solen utan att behöva fylla på med majskrokar och plocka upp teskedar från golvet. Något man inte hade en aning om hur mycket man skulle uppskatta innan man fick barn.

Aisha ler glatt. Lyckligt ovetandes om att hennes dotter har börjat snorta i sig bullen, och att en bestämd Linda Isacsson sitter bakom henne. När som helst kan det bli dags för öråd.

Allt detta medan mina grannar låg och rensade ogräs i rabatterna mellan kl 10-15. Bästa soltimmarna på dagen.

Helt klart värt mina kommande 200 kr i böter.

Money, money, money

Det har nog inte undgått någon att jag gärna vill bli rik.

Jag har tidigare haft några extrema planer som bland annat att flytta till USA, såga av ett ben och adoptera några ungdomar på glid. Sen ansöka om att få nytt hus i Extreme Home Makeover, som jag sen säljer och tjänar några miljoner.

Men det var för många luckor i den planen kändes det som.

Ibland undrar jag om min längtan att bli rik beror på att jag haft det så nära inom räckhåll, men att det glidit ur händerna på mig utan att jag kunnat kontrollera det.

Min farfar var nämligen en framgångsrik affärsman som ägde ett stort antal lägenheter i centrala stockolm.

Min pappa gjorde sig ett namn på sin skola, när dom en dag serverade pölsa, och pappa gick fram till mattanterna och förklarade att han minsann inte åt hundmat.

Gården pappa växte upp på

Tyvärr gjorde olyckliga omständigheter som börskrascher och annat att det mesta av förmögenheten försvann, och det finns därav inga feta arv att invänta.

Även Simons pappa hade stor framgång de år han 'levde i exil' på Irland, och spelade Keyboard i landets då mest populära band, Dickie Rock.


Svärmor har berättat historier om turnéer och groupies som stod och skrek utanför huset. Men det tog inte lång tid innan det irländska vädret fick honom så deprimerad så han tog hela familjen och flyttade tillbaka till Korfu.

Där arbetar han nu som hotellmusiker på somrarna, för pengar att överleva vintern med.

Så det är bara att inse, ska vi bli rika får vi fixa det på egen hand.

Födelsedagspresenter

Städerskan tog idag med sig ett par presenter eftersom Lia fyller ett nästa vecka.

En liten docka och - inte helt oväntat - ett stort äpple.


Så hade någon annan tänkt köpa frukt till henne i födelsedagspresent kan ni stryka det. Hon kommer ha fullt upp med det där äpplet i flera dagar..

Ibland lönar det sig att vara en tråkmåns..

Några gånger om året vill syrran komma till Stockholm över dagen för att shoppa, då utbudet i Gävle kan bli lite begränsat.

Hon vill då gärna ha sällskap av mig i affärerna, men jag brukar protestera lite.

'Jag bor ju här..' gnäller jag 'Och inte har jag några pengar heller. Förstår du hur tråkigt det är att springa i affärer och se på när DU handlar..'

Så idag bestämde hon sig för att muta mig. På äkta storasyster-manér lovade hon att om jag följde med lovade hon att jag skulle få köpa precis vad jag ville för en bestämd summa.

Ibland är det bra att vara minstingen i familjen också. Då kan man alltid acceptera den typen av erbjudanden utan att skämmas.

Tack för topen och skärpet syster!

Äckel-sm

När jag var yngre brukade jag sticka in nageln i äpplen i matbutiken, för att på så sätt avgöra om dom var mjöliga eller inte.

Men sen insåg jag äckligheten i det hela och utvecklade istället ett system där jag har fått för mig att jag kan se mjölighetsgraden på ränderna i skalet.

Tyvärr verkar jag vara ganska ensam om det, utan nageltricket verkar numera jäkligt poppis. Det går fan knappt inte att hitta ett äpple utan ett bågformat litet märke i längre.


Sjukt äckligt. Jag fördömer er nageltryckare lika mycket som nöt-snattarna.

Kampsports-groupien

Egentligen skulle titeln ha varit typ Kampsportar'n, men då mina högsta meriter är grönt bälte i Ju-jutsu och ett besök i en Gracie Dojo i LA, kan jag inte kalla mig annat än en groupie.

Jag gillar helt enkelt killar som kan slåss. På mina 34 år har jag hunnit med några pojkvänner, och majoriteten har helt klart varit kampsportare på olika nivåer.

Till och med Simon var bara killen i rummet bredvid med den snygga kroppen, tills jag några kvällar före nyårsafton satt på träningscykeln i gymet och spanade in honom göra perfekta snurrsparkar mot spegeln.

Innan jag visster ordet av hade jag glidit av sadeln och gått fram och frågat om han ville kyssa mig på tolvslaget. Så var jag på den tiden jag jobbade på fartyg förresten. Jag vågade typ vad som helst och var en helt annan människa än den fegis jag är idag.

Iallafall, vi kysstes på tolvslagen och resten är historia.

Nu håller jag mig mest till att kolla kampsport på tv. Förut var det mest K-1, men sen jag upptäckte UFC har det mesta andra bleknat i jämförelse. Två män stängs in i en bur där nästan allt (utom ögonpetning, pungvridning och ett par andra saker) är tillåtet.

Jag är dock inte så fanatisk så jag sitter uppe mellan 3 och 7 på natten när tv4 Sport har sina livesändningar, utan vi spelar in och kollar kvällen efter.

Så igår var det dags för ufc97, och jag fick tyvärr se min hjälte falla.

Av någon anledning har Chuck Liddell alltid varit min stora favorit, och jag är inte ensam. Han är den populäraste, mest betalda fightern i ufc's historia, trots att han är en ganska oattraktiv, inte särskilt talför redneck. Men något har han tydligen.

Tuff kille som kan slåss

Tyvärr är åldern inte längre en av dom saker han har, nu 39 år. De senaste matcherna han gått har han vunnit varannan och förlorat varannan. Den senaste förlorade han, och förlorar man två matcher i rad när man är nästan 40, är det dags för pension.

Kommentatorn Paulo Roberto förklarade innan matchen riktigt bra att det finns ingen drog som går upp mot att gå upp i ringen och möta publikens jubel, och det är det som får många fighters att gå några matcher för mycket.

Och det var med sorg i själen jag fick se Chuck bli fet-knockad för andra matchen i rad. Publiken gav honom stående ovationer som ett tack för den här tiden, och själv stod han med gråten i halsen och försökte förklara vad som gått snett, utan att kunna säga de sanna orden. Han är för gammal helt enkelt.

Sorgligt.

Väsk-freaks

Ni som har barn kanske nån gång har känt den där skräcken när ni läst om något barn som av misstag blivit bortbytt på bb.

Tänk om det här har hänt mig utan att jag har någon aning om det! Är detta verkligen mitt barn?

Om jag dock skulle få den känslan behöver jag bara titta på Lia och se vad hon sysslar med.


Suck.. Jodå, nog är hon min dotter allt.

Fler farligheter i parken

Ni kanske tror att efter hästattacken för drygt en vecka sen, så skulle jag hålla mig borta från den livsfarliga parkleken ett tag. Men tuff som jag är, var det redan idag dags igen.

Den här gången följde Amanda med, och det bästa med att göra den här typen av utflykter med Amanda är att vi båda är lika besatta av att föreviga varenda upplevelse och minsta rörelse vårt barn gör. Det känns därför aldrig pinsamt att ställa frågan 'Kan du ta ett kort på oss här?'. Det gör nämligen Amanda glatt, och sen tar oftast jag ett kort på henne och Olle på samma plats.

Lia hälsar på stor hund med ett blått och ett brunt öga. Gissa om det finns ett likadant kort på Amande och Olle?

Vägen dit gick bra. Vi höll koll på dom osnela hestarna från säkert avstånd, och dom fnös bara lite hotfullt och skrapade med hovarna i marken. Men dom attackerade inte.

Så när vi trygga - trodde vi - satte oss med vårt fika i solskenet, blev vi mycket förvånade när ett annat djur beslutsamt styrde sina bestämda steg mot oss. En tupp.

Det jag inte visste var att Amanda lider av akut tupp-skräck, och här nedan ser ni hur hon tar skydd bakom sin 8-månader gamla son. Vilket inte var mer än rätt eftersom det var tack vare hans bananspillande som tuppen fick upp ögonen för oss från början.

Banansugen tupp

Vi överlevde dock även fjäderfä-attacken och gick för att gunga.

Men jag kände att jag behövde utmana ödet lite, och prova något som skrämt mig ett tag, men som jag vet måste göras förr eller senare. Åka rutchkana.

Nu himlar ni med ögonen. Men, en rutchkana som ser kort och inte särskilt brant ut från marken, känns alltid som Skara sommarlands Fritt Fall när man väl sitter däruppe, och med ett barn i famnen blir det ännu läskigare.

Men efter lite hejarop från min supporter Amanda lyckades jag ta mig ner. Det gick ganska långsamt och riktigt smärtfritt.

Alltså, jag släppte kanten precis efter att bilden togs..

Sen var det Amandas tur. Hon tvekade.

'Mäh!' skränade jag, styrkt av mitt senaste våghalsiga tilltag 'Kan jag så kan du. Åk bara!'

Vi glömde en viktig detalj bara, och det var att jag hade sträva jeans och läderstövlar, medan amanda hade en mjuk bomullskofta. Detta resulterade i att hon swichade ner för kanan som att någon hade såpat den, och lyckades landa på sidan i sanden. Dock med Olle säkert upplyft mot himlen.

Jag hade gärna bjudit på någon bild från henne i kanan, men jag hann inte ta någon. Det gick för fort helt enkelt.

Ni får istället hålla tillgodo med en bild när hon borstar sanden av sig.


Sen ville hon inte åka mer.

Snusk-tant

Jag har just kommit tillbaka från ica och är riktigt förgrymmad.

När jag stod vid Exotic Snacks hyllan och stoppade nötter i min påse, dök det nämligen upp en kärring intill mig, som stoppade sina små grisfingrar rätt ner i en av behållarna, plockade upp några nötter och LUKTADE på dom.

Som tur var lade hon inte tillbaka dom för då hade jag svimmat av äckel, utan hon gick vidare. Och kvar stod jag och förbannade mig själv för att jag inte kallat henne för hennes rätta namn.

Så jag handlade vidare och försökte glömma det jag just bevittnat. Återigen hade jag missat ett tillfälle att platta till en idiot, det var bara att acceptera.

Men så var turen på min sida. Grisen hamnade före mig i kön.

Jag började genast fumla med kameran för att ta ett kort på förövaren. Som en efterlyst skulle jag lägga upp bilden på bloggen för att varna mina medmänniskor.

Men det var som att skrället kände på sig att hon skulle bli uthängd och bespottad, för innan jag hann få av blixten vände hon sig mot mig och tittade med ett tandlöst leende ner i vagnen.

'Vilken söt bebis!' utbrast hon. De magiska orden för en förälder, och hon blev iallafall till hälften förlåten.

Som tur var för mig har jag sett andra äckel stoppa ner fingrarna bland nötterna, så jag tar alltid på ett speciellt sätt som jag nu vill dela med mig av, för er som fram tills nu har levt i lycklig ovetskap om detta snusk som pågår.

Gräv ALLTID med spaden längst in i behållaren, så det åker ner nya nötter från röret, och där har iallafall inga äckliga kunder varit och tafsat.

Lova det nu.

Andra saker man tänker på när man varit mammaledig lite för länge..

Lysrör, dom man har i köket.. Tar dom någonsin slut? Eller lyser dom liksom för evigt?

Under mitt numera ganska långa liv så har jag bott i ett stort antal lägenheter, och aldrig har ett sånt där lysrör slocknat för gott.

Skulle det hända skulle jag nog få panik. Var köper man såna? Hur får man ens ur den?

Nej, skulle det en dag hända är det nog lika bra jag flyttar..

Presenter från öst

Ni som har hängt med ett tag har nog räknat ut att om jag skulle ta ett 'Vem är du i Desperate Housewives?' - test, så skulle jag inte bli Bree.

Hemmafrusysslor är liksom inte min grej, och även om jag snyggar till det när vi får besök, så ser det oftast annars ut som jag kan tänka mig att det gjorde hos Christer Pettersson, fast med utspridda leksaker istället för ölburkar.

Men tack och lov så har vi en städerska som kommer varannan vecka.

Simon lägger ibland pannan i djupa veck och säger att vi borde sluta med det nu. Iallafall tills jag börjar jobba igen, då vi egentligen verkligen inte har råd med sånt lyx när jag är mammaledig.

Men bara tanken på att jag inte, två gånger i månaden, ska få komma hem till ett skinande rent hem, fyller mig med sån fasa så jag hotar med att hålla andan tills jag svimmar om han tar henne ifrån mig. Så då låter han det vara i några veckor.

Vår städerska heter Theres och är en rejäl kvinna från Litauen. Hon fullkomligt älskar Lia, och så fort hon kommer in hälsar hon glatt 'Labas, min prinsesa!', lyfter upp Lia med ena armen och börjar städa med den andra.

Lia tycker att hon är fantastisk och kan inte sluta titta på henne. Hon tycker väl att jag är rätt trist i jämförelse, som aldrig lyckas göra en docka av ett äpple som man stoppar i en städhandske.

Theres har ibland med sig 'prisenter' till Lia. Lite märkliga såna kan man tycka. Första gången hade hon med sig en flaska med blåbärs-smoothie. Andra gången en apelsin som var större än Lias huvud, och en gång hade hon med sig den där konstiga frukten som ser ut som tomater fast är gulare.

Lia leker förvirrat med sin senaste present. Ett gäng mandariner.

Men men, hon får ha med sig precis vad som helst, bara hon fortsätter städa mitt hem. Och presenterna kan ju jag äta upp när hon gått.

Godnatt.

Men lägg ner.

Ni säger samma sak varje vår..


Vi går inte på det där igen.

Om amning

Ja, som ni förstår av rubriken så kan alla män, och alla som är ointresserade av barn gå och göra något mer spännande. Som att läsa förra veckans tv-tablå eller liknande.

Jag måste nämligen berätta om min operation sluta-amma, som jag beslöt mig för att genomföra nu när Lia fått tänder även i överkäken.

Jag hade redan förväntat mig ett litet helvete, eftersom min dotter är en riktig tuttknarkare som inte tar napp utan använder mig som en istället.

Men så igår morse bestämde jag mig. Det här var sista gången. Nu ska jag bara. säga. nej.

Men redan frampå eftermiddagen började det spåra ur. Vi var på fika hemma hos en kompis till Simon och hans Thailändska fästmö Mei. Eller rättare sagt, vi försökte fika, så gott det gick med en ilsken unge som slet i min tröja och vägrade låta någon annan hålla henne utan att gallskrika.

Jag var nära att ge upp och gå in och amma, när Mei pekade på sitt eget bröst och sa 'put on no liiike!'. Jag förstod att hon menade att jag skulle ta på något som Lia inte tyckte om, och drog mig till minnes en kompis som använt sig av ketchup.

Självklart hade de ketchup i kylen och vi testade. Men tyvärr gillar Lia tydligen redan ketchup så det blev ingen succé. Bara för henne.

Då drog Mei fram en Thailändsk kräm och luktade starkt av liniment och smakade ungefär likadant. Tydligen använde man det vid ont i halsen lurade jag ut av hennes gestrikulerande.

Endast i nödfall, tänkte jag och tog emot den lilla burken.

På väg därifrån började jag må dåligt. Det riktigt kröp i kroppen och jag hackade tänder. Hej mjölkstockning!

Väl hemma grinade Lia oavbrutet och jag var döende i feber, så jag bestämde mig för att använda den där jävla krämen.

Stackars Lia försökte äta, kände smaken och tittade på mig med avsky i blicken. Sen började hon grina ännu mer, så började jag grina för jag kände mig så hemsk, och det var i det stora hela en väldigt mysig hemmakväll.

Krämen var dock en slags mirakelkräm visade det sig. Några minuter senare släppte nämligen mjölkstockningen av sig själv, och det mest otroliga, Lia är numera helt ointresserad av att amma!

Jag har dock några härliga dygn framför mig när mjölken ska sina, och då det redan gjorde det av sig själv i det högra för flera veckor sedan, ser jag i nuläget ut som jag fått bröstimplantat, men att pengarna tog slut halvvägs. Ont så in i h-e gör det också.

Men jag är ändå ganska nöjd med hur enkelt det faktiskt gick. Och nånstans lite besviken också. Betydde dom inte mer liksom..?

Jäkla unge.

Vårvuxen

Ett tydligt tecken på att våren är här, är att det flyger, kryper och hoppar omkring en massa obehagligheter utomhus.

Jag är djurvän, men har alltid gått efter mottot att allt med fler än fyra ben är äckliga och förtjänar att dö.

Förra våren, när Lia var helt nyfödd, insåg jag dock att en sak måste förändras..

Jag och grannen Pia satt och fikade på en uteservering. Lia låg och sov i vagnen och Pias 1,5 åriga dotter satt med oss vid bordet.

Plötsligt fick vi sällskap av en geting som gärna ville ta del av våra sötsaker.

Jag kastade mig självklart upp från bordet, skrek gällt och viftade panikslaget med händerna åt alla håll. Precis som man gör.

Pias reaktion förvånade mig dock. Hon satt lugnt kvar och sa med glad röst till Felicia att 'Oj en geting. Vi viftar lite försiktigt så han inte äter upp din bulle..'

Då förstod jag. Vi är ju mammor nu. Då kan man inte hålla på och föra över en massa fåniga fobier på sina barn, utan måste bete sig som en vuxen, sansad människa. I alla situationer.

Så i fortsättningen måste jag alltså låtsas att jag gillar tandläkaren, att gräshoppor är gulliga och spindlar ofarliga.

Fan vad jobbigt..

Vilse

Ni vet hur det är när man till exempel börjar ett nytt jobb.. En person är utsedd att bli din handledare. Din hjälp att klara sig igenom den första jobbiga tiden. Hon eller han visar hur kaffemaskinen fungerar, var toaletten ligger, berättar vilka man ska passa sig för när dom blir för fulla på firmafesten och även en del om hur jobbet faktiskt fungerar.

När den personens jobb är klart och man ska klara sig på egen hand kan man lätt känna sig lite vilsen ett tag. Det var den personen man tydde sig till och visste att man kunde ställa alla frågor till, men plötsligt vet man inte riktigt på vilket ben man ska stå.

När Amanda började på Tradera var jag den personen för henne, och eftersom hon tydligen var lite rädd för mig på den tiden var hon kanske enbart lättad när den tiden var över.. :)

Men nu är rollerna ombytta. Samma Amanda fick nämligen mig ett par år senare att börja blogga.

Inspirerad av hennes många roliga, smarta och alldeles, alldeles underbara inlägg, tänkte jag att jag kunde ju också prova.

White-trash mammor på stan

Jag har hela tiden vetat att jag aldrig skulle kunna uppnå samma nivå vad gäller språket, så jag satsade istället på kortare, ytligare observationer och hoppades att någon skulle tycka min blogg var lite småkul. Något att fnissa lite åt efter att dom noggrand läst och funderat över Amandas senaste skarpsynta betraktelse eller beskrivning.

Och så plötsligt idag meddelar hon att hon tänker sluta blogga på obestämd tid.

Nu känner jag mig lite vilsen. Ska jag klara mig själv nu? Flyga med egna vingar? Segla förutan vind? Ro utan åror? (Kolla, redan nu börjar det spåra ur..). Jag har ju alltid sett Novellskrivarn som min handledar-blogg. Den som hjälpt mig, inspirerat mig, och som jag alltid strävat lite efter att bli iallafall nästan lika bra som.

Nu är den borta. Det känns lite tomt faktiskt.

Jag går och lägger mig.

Back on track

..på två sätt faktiskt.

Först är jag tillbaka efter påskfirande i Gävle, som bekant bjöd på extremt mycket mat, fika och godis, en hel del solande, en tripp till ockelbo för att fira min guddotters födelsedag, och andra trevligheter.

Men jag är också på väg tillbaka på ett annat sätt. Fysiskt.

Min syster var nämligen lite brydd att hon inte köpt någon födelsedagspresent till mig. Eller rättare sagt, hon hade köpt en, men insett att hon ville ha den själv och behöll den.

Tyngd av samvetskval drog hon alltså ut mig i deras förråd för att istället ge mig en massa barnkläder och lite barnmöbler för att inreda Lias blivande rum.

Men min blick föll genast på något annat..



En LTT! Lateral Thigh Trainer!

Dammig och bortglömd stod den i ett hörn, nästan dold av kartonger och annat bråte. Men för mig skimrade den som skatten vid regnbågens slut.

'Den vill jag ha!' skrek jag förmodligen lite för högt, och syrran hade inga problem att ge bort den förmodliga tv-shopsinköpta dyrgripen.

Nu jäklar! Hejdå flabblår och hängrumpa. Hej detta:


Här ska inte stå och hängas i nån vassdunge i sommar..

Påskpaus

Beklagar dålig uppdatering, men jag är i gävle på gödningsläger, tydligen.

Min mage är så uppsvälld av all mat och godis så jag når knappt fram till tangentbordet, och mina chips-flottiga fingrar halkar nästan av knapparna.

Hälsningar från Gävle

See you in fatcamp.

Orutinerad

Igår, utekväll med bautadrinkar. Amanda beskriver kvällen mycket fint här.

Denna bild är tredje försöket, eftersom Amanda inte kunde sluta se ut som en utmärglad straffånge på bilderna. Här har hon fått klara direktiv att inte suga på sugröret.

Idag, mamma-som-inte-kommer-ut-så-mycket-och-har-nu-huvudvärk.

Lite mer födelsedagssnack..

Det är nämligen en till antågande. Min dotter fyller ett år om några veckor, vilket oroar mig lite.

Dels för att det får mig att förvandlas till en sån där tönt-förälder som hela tiden går och säger 'Herregud, jag förstår inte var tiden tagit vägen! Helt otroooligt vad fort det går!'

Men också för att nu bör det ju organiseras något. Jag är ingen organisatör.

Sen ansvaret att fira min egen födelsedag lämpades över från mamma till mig har jag aldrig ordnat nån fest för mig själv. Jo, kanske när jag fyllde 20, men det var tillsammans med några andra kompisar, och bestod av ett stort gäng gävlebor som satt och drack öl i en källarlokal. Så det var inte så svårt att ordna.

Annars har jag bara gått ut och festat med några kompisar, käkat middag med partnern eller liknande. Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att ordna fester. Har varken intresset eller talangen.

Men nu är jag själv mamma. Min dotter fyller ett år. Öl i en källarlokal duger inte.



Frågan är då vad som borde göras. Hon själv har ju ingen större koll och skulle nog inte uppskatta en fest särskilt mycket, men samtidigt är det ju stort. Vi måste ju göra nånting.

Men tanken på att samla ihop vänner och familj en söndageftermiddag, nyktra, i dagsljus, är något som både känns trevligt, men också fyller mig med namnlös fasa.

Räcker det kanske med familjen på 1-årsdagen? Eller bör det vara barn där? Bara dom närmaste eller alla vi känner?

Jag brukar inte ställa frågor i min blogg särskilt ofta, men nu gör jag det, så då förstår ni att det är allvar..

Hur tycker ni man ska fira en 1-åring?

Ingen snel hest

Stor dramatik utspelades idag när jag och grannen Pia tänkte ta barnen till en parklek vid Pampas Marina.

Där finns lekplats, café, kaniner, getter och annat trevligt och barnvänligt. Perfekt tänkte vi, mysiga i sinnet, och gav oss iväg.

Det började dock illa. På vägen dit passerade vi även en hästhage, och tänkte att barnen redan innan parken skulle få påbörja sin resa inom djur och naturlivet.

Vi svängde alltså av och gick närmare hagen för att titta. 'Vilka fina hästar!' utropade vi lyriskt. 'Titta, har ni sett!'

Vi tystnade dock snabbt när den ena av hästarna spände ögonen i oss, backade, stegrade och sen satte av i full galopp mot stängslet. Med siktet inställt på att mörda oss.

Panikslaget svängde vi vagnarna åt andra hållet och sprang med gråten i halsen tillbaka upp mot vägen. Som om vi hade lyckats springa ifrån den om hästen faktiskt hade kunnat hoppa över.. Nu kunde han ju som tur var inte det, och vi fortsatte skakiga mot vårt ursprungliga mål.

Jeteleskig mördarhest. Bilden tagen på tillbakavägen, från säkert avstånd.

Resten av dagen förflöt utan större drama. Vi tittade på några mindre hästar som inte försökte attackera oss.


Det gick även bra med getterna, fram tills att en bräkte och Lia började gråta hysteriskt. Hon är uppenbarligen ett barn av staden.



Vi avslutar med en bild som visar hur sjukt kul det är att gunga.


Ikväll, födelsedagsmiddag på Grekisk restaurang. Där lurar förhoppningsvis inga faror.

Födelsedag

Imorgon fyller jag 34 år.

Det betyder absolut ingenting förutom att det är på dagen fyra år sedan jag hade min 30-års kris, och det är exakt sex år kvar tills nästa ålderskris.

Min 30-årskris var som tur var ganska mild.. Det var som sagt dagen innan, jag satt med Simon, min spoling till pojkvän, då 25 år, och smakade på ordet.

Trettio... Jag fyller för fan TRETTIO! Sen grinade jag lite. Sen var det klart.

Hoppas 40-årskrisen blir lika sansad.

Nytt cv

Skulle jag av någon anledning förlora jobbet efter min mammaledighet behöver jag nog inte oroa mig särskilt mycket. Jag har nämligen snappat upp ett helt gäng nya färdigheter som enkelt skulle leda in mig på nya yrkesbanor.

Jag kan vara vaken flera dygn i sträck och ändå fungera - Läkare

Jag är van att ha bajs upp till armbågarna - Bonde

Jag kan smyga helt ljudlöst in och ut i ett rum - Ninja

Jag kan tala i viskande men ändå mycket tydlig ton - Bibliotekarie

I övrigt så har jag lärt mig att duscha på 30 sekunder, äta på 1 minut och har nog ökat min tangentbordshastighet med 20 tecken i minuten, vilket tyder på stresstålighet och effektivitet.

Min talang att amma, blogga och titta på en Top-Model repris samtidigt tyder också på att jag klarar att ha många bollar i luften.

Finanskris my ass, vem skulle inte vilja anställa mig?

Tjejmiddag

Tjejmiddag är ett ord jag avskyr, men då vi var totalt åtta stycken där den enda manliga medlemmen var en Rottweiler vid namn Boss, kunde det inte kallas något annat.

Egentligen ska man sluta umgås med kompisar som får en att känna sig värdelös. Ankie är ett sånt exempel. Kolla in dukningen här nedan.


Lägg märke till de små guldhjärtanen och blommorna.

När jag själv bjuder på middag ser det väl inte riktigt ut såhär..


..men nästan.

När jag dock kommit över min värsta avundsjuka så hade vi en fantastiskt trevlig kväll, som innehöll allt en riktig tjejmiddag bör.

1. Livliga diskussioner om kvinnokroppen och dess funktioner.

'Men lyssna nu.. Äggstockarna sitter ju här..'

2. Avslöjanden om personliga egenskaper och galenskaper, som yttrade sig i att vi inte kunde komma överens om hur ljusen skulle stå utplacerade. En ville ha raka linjer, en annan ojämnt antal och en tredje lite huller om buller för att kunna må bra. Stämningen blev riktigt orolig ett tag, men snart kom vi fram till en kompromiss, alla kunde andas ut och dricka vidare.



3. Kuddkrig i underkläderna. Här ser ni mig, Ankie och Sabina i full action.



Idag mer familjära aktiviteter. Med Olle och Amanda i Hagaparken.


Tack så jättemycket alla inblandade, både för igår och idag.

Fy fan alltså..

Jag brukade älska skräckfilmer. Jag har aldrig riktigt förstått varför eftersom jag egentligen hatar att vara rädd, men ändå har jag aldrig kunnat låta bli dem.

Det började med Terror på Elm Street och Fredagen den 13e, till att nu på senare tid gått över till de från början asiatiska filmerna som The Ring och Grudge, de 'psykoligiska med en tvist' som Saw och rena tortyrfilmer som Hostel.

Som jag tidigare nämnt så har detta ändrats lite sen jag skaffade barn. Plötsligt har jag blivit en riktig mjukis, som grinade till Barnhemmet och inte vågade se mig i spegeln i en vecka efter Mirrors.

Men jag har inte gett upp, och igår var det dags för Eden Lake.

Det var längesedan jag såg en så sjukt obehaglig film, och mycket för att detta var inga monster eller spöken, utan handlade om något som mycket väl skulle kunna hända vem som helst.

Såhär kan det gå om man gör något så idiotiskt som att campa..

Jag mådde så dåligt när jag gick och lade mig så jag klarade inte ens av att prata om den, utan ville bara dra täcket över huvudet och somna. Somna djupt så jag kunde få de hemska bilderna ur huvudet.

Campa aldrig.

Jag repeterar. Campa ALDRIG!

Slutit fred med Aspudden

Under flera år hade jag en supermysig liten vindsvåning i Aspudden. En av Stockholms finaste och mest populära förorter. Med promenadväg till vackra Vinterviken och omgiven av alla dessa fina, gamla hus, borde jag ha trivts förträffligt.

Men det gjorde jag aldrig.

Anledningen till att jag överhuvudtaget fick flytta dit, var för att jag var dumpad och alltså svårt deppad. Eftersom jag egentligen skulle ha bott vid Gärdet (om jag inte dumpats), så hatade jag Aspudden ända tills jag åkte iväg och jobbade på kryssningsfartyg ett halvår senare.

När jag efter 8 månader återvände så trodde jag att allt skulle vara annorlunda, men det visade sig att så var det inte. Allt och alla var precis likadana, och jag fick ångest bara av att vistas en timme ensam på den där vinden.

Jag bestämde mig för att åka iväg igen den hösten, så jag skaffade inget jobb över sommaren utan stämplade istället och tänkte ha en fantastisk sommar hemma.

Det blev dock inte riktigt så. Kvällarna var bra, men det visade sig att jag var den enda som var ledig över sommaren, så jag hade ingen att åka till stranden eller promenera i parken med, utan fick ligga och sola ensam runt grönområdena i Aspudden.

När jag var klar med mitt andra fartygskontrakt hade jag träffat Simon. Vi bodde några månader på Korfu och sen flyttade vi till Dublin ett tag. Jag kände mig fri och obunden, inga ansvar utan allt var bara roligt och tillfälligt.

Snart bestämde vi oss dock för att flytta till Sverige. Där fanns jobben, tryggheten och jag hade ju lägenheten.

Det tog inte många veckor i Aspudden innan jag befann mig i depression igen. Den här gången på grund av att jag faktiskt hade landat. Det var slut på omkringflackandet och nu skulle vi faktiskt bo här. Det visade sig att det inte alls var lika lätt att få jobb som det hade varit för några år sedan. Jag var tvungen att betala skatt igen, teckna försäkringar, ha fem veckors semester och bli en vanlig Svensson. Återigen hatade jag stället.

I det där fina bruna huset satt jag och vantrivdes och hatade..

Men sakta men säkert kom jag in i vardagen. Vi köpte lägenhet i Solna så jag skulle komma långt bort därifrån, jag fick ett bra jobb och vi skaffade barn ett par år senare.

Idag var Simon ledig och föreslog att vi skulle åka till Aspudden och ta en promenad runt Vinterviken i vår-vädret.

Så det gjorde vi. Och först nu insåg jag hur jäkla fint det faktiskt är där. Villor och gulliga fyravåningshus avlöser varandra mellan kullar och småskogar. Det finns fina promenadstråk åt alla håll och stämningen är glad och avslappnad.

Här hatas ingenting.. Kolla vad glada vi är. Iallafall jag.

Jag kände hur mycket jag saknade stället och kom på mig själv att tänka att vi borde ha köpt något större där istället.

Menmen, nu är det försent, och det ligger ju bara 15 minuter bort med bil..

Är detta ett hot?

Saknar dig Swedbank

Det är första dagen på månaden, och med mammapenning betyder det att det redan är på god väg att bli ekande tomt i plånboken.

När jag hade Swedbank hade jag dock alltid en hundralapp extra. Hade jag nämligen under hundra kronor på kontot, om det var 2 eller 92 kronor, så kunde jag ändå alltid ta ut en hundring och hamna lite på minus till nästa löning.

Den där hundralappen var magisk. På något sätt räckte den alltid hur länge som helst och det kändes som jag kunde leva flera dagar bara på den.

Nu har jag dock Handelsbanken, och dom är stenhårda. Även om jag har 99,50 på kontot, kan jag inte ta ut den där sista hundringen, och jag saknar den. Det känns nu som att den var grundstenen i hela min ekonomi.

Bu.