Vårvuxen

Ett tydligt tecken på att våren är här, är att det flyger, kryper och hoppar omkring en massa obehagligheter utomhus.

Jag är djurvän, men har alltid gått efter mottot att allt med fler än fyra ben är äckliga och förtjänar att dö.

Förra våren, när Lia var helt nyfödd, insåg jag dock att en sak måste förändras..

Jag och grannen Pia satt och fikade på en uteservering. Lia låg och sov i vagnen och Pias 1,5 åriga dotter satt med oss vid bordet.

Plötsligt fick vi sällskap av en geting som gärna ville ta del av våra sötsaker.

Jag kastade mig självklart upp från bordet, skrek gällt och viftade panikslaget med händerna åt alla håll. Precis som man gör.

Pias reaktion förvånade mig dock. Hon satt lugnt kvar och sa med glad röst till Felicia att 'Oj en geting. Vi viftar lite försiktigt så han inte äter upp din bulle..'

Då förstod jag. Vi är ju mammor nu. Då kan man inte hålla på och föra över en massa fåniga fobier på sina barn, utan måste bete sig som en vuxen, sansad människa. I alla situationer.

Så i fortsättningen måste jag alltså låtsas att jag gillar tandläkaren, att gräshoppor är gulliga och spindlar ofarliga.

Fan vad jobbigt..