One giant hand.

Jag blir ju som bekant alltid lite stött när jag själv tycker att någon är väldigt anmärkningsvärt, och ni bara rycker på axlarna.

Som hela grejen med min pyttelilla hand, men den försvann ju i en gigantisk bildkavalkad så jag antar att jag har viss förståelse.

Men nu gör vi såhär: Gå in och kolla här en liten stund.

Sen när ni skrattat klart (vi som inte hade det alltför lätt i skolan tycker iallafall det är fantastiskt roligt) så kollar ni den här bilden igen:

Ser ni!? Jag har en Tiny Hand helt naturligt!

När jag slutat vara skrytig och mallig över detta faktum fick jag istället komplex och övervägde att börja stoppa servetter i vantarna för att iallafall skapa en illusion om vuxenhänder.

Sen spårade det såklart ur och jag vägrade systematiskt att röra något i normalstorlek..

Kolla vilka stora händer man får med en liten penna..

En My Little Pony blev extremt little i min jättelabb.

Med jättenävar är det ibland svårt att manövrera en liten mus, men man lär sig.

 Här är vår receptionistvikarie. Hon är ganska liten så jag brukar hjälpa henne att ta sig från A till B. 

Har man stora händer måste man hjälpa de mindre.

Så, nu känns det bättre.

Frånvarande

Jag är upptagen med sånt här..

Spännande va?

//Dejtarn75

Caught on camera?

Ibland händer det att nån kompis vill utnyttja min blogg för att framföra något slags budskap, och just detta hände idag.

En kompis och hennes kompis, låt oss kalla dom Apmej och Aras, gick nämligen till ett känt varuhus idag på lunchen (ett varuhus vi dock ej behöver nämna vid namn, eftersom dom inte är säkra på hur det ligger till och inte vill hängas ut som mobbare.)

Iallafall, de noterade snabbt att på detta varuhus jobbade det plötsligt en transa på parfymavdelningen.

Dessa personer är mycket vana vid bögar, flator och transor och fann det inte på något sätt märkligt - bara lite smålustigt - att se en sån uppenbar transa ge råd om krämer och dofter till äldre damer från de öfvre ställena i stan.

Däremot tyckte dom att hen kunde ha ansträngt sig lite mer, för nu såg hen mest ut som en kille som tagit på sig en för trång klänning med fyrkantiga bröst och billig peruk, så vi, förlåt dom, gjorde en del menande miner bakom ryggen om detta.

Sen slog det min kompis och hennes kompis att detta ju även kunde vara ett filmat test som kommer att visas i nåt slags Dolda Kameran-program om fördomar på Sjuan!

Så vad min kompis och hennes kompis alltså vill hälsa genom detta forum är att ifall dom  skulle synas på tv och göra lite dömande grimaser mot varandra så har dom ingenting emot transor, dom tyckte bara att det i det här fallet kunde ha stylats lite bättre.

 (Ok, det var inte riktigt så illa, men nästan. 

Damn it, min kompis och hennes kompis kommer att bli kändisar, for all the wrong reasons.)

 

Så det så.
 

En mycket ynklig dag.

Min kräkbonanza gick över barmhärtigt fort, men magsmärtorna och illamåendet gjorde det inte, så i två dagar har jag nu rört mig mycket långsamt och tyckt väldigt synd om mig själv.

Då finns det ju bara en sak att göra. Shoppa vårkläder i lugnt tempo.

Som färdproviant tog jag med mig vitt bröd och sånt där som ska vara bra för magen.

Sen tänkte jag att det kanske är mer i förebyggande syfte, och att det inte är optimalt att skicka ner en miljard bakterier i ett redan sargat system.

Oh well, vardagsedge när den är som bäst.

Som alltid när jag vårshoppar lovar jag mig själv att inte köpa ett enda svart plagg till.

Den här gången lyckades jag riktigt bra och det blev bara hälften svart, där ett är fräscht vårprickigt. Jag lär mig.

 

En innan-nära-döden-sjukdomen redan inbokad träff stod sen på schemat, och är inte det här det fetaste vårtecknet! Uteserveringarna snyggas till.. *Torkar en tår*

 

 Jag försökte där beställa avslagen cola, men blev så utdömd så jag tog Rosé i blotta förskräckelsen. Och tror ni inte, att efter det endaste lilla glaset så mår jag äntligen mycket bättre.

Rosé alltså, din kortisonspray i höstacken. (Om du är allergisk vill säga.)

Unhappy ending.

Ok, här kommer bilder från en av de mer uppbokade helgerna på ett tag..

 Fredagen inleddes med en aw med de finaste kollegorna i världen. Vissa drack vin och vissa hade fussball-turnering. Gissa vad jag gjorde.

Eftersom vi dock har aw så galet ofta så gick jag vidare till en annan aw. Där festade jag bland annat med en tjej som i flera år har jobbat för och är nära vän med Lorenzo Fertitta.

Ni som vet vem han är blev ju jäkligt imponerade, och ni som inte vet kommer ändå inte att bli imponerade, så det är inget som behöver förklaras närmare.

 Roligt också, att min hand plötsligt förtjänar en hedersplats på One Tiny Hand, och det utan photoshop.

Saker som man ibland hittar i en toakö och finner otroligt roligt efter några glas vin och en halv drink.

Smilgropstävling med några killar jag gillar.

På lördagen drog jag och Lia tillsammans med Jenny och Sofia till Stora Skuggans 4H-gård för lite ponnyridning. Peppen var enorm.

Två jäkligt gulliga ungar.

Den väntan.

Och sen, den lyckan. Hoppas hon inte fick alltförmycket mersmak bara. Ridning kan hon glömma.

Det klappades även angorakanin och var allmänt präktigt.

Men, tack vare översovning av det grövre slaget stod jag där med rufsigt hår och samma kläder som kvällen innan, vilket gjorde att mina nyintjänade mammapoäng reducerades till en ganska svag slutsumma. Min oskyldiga min till trots.

Första utomhusfikat. Check.

På lördagkvällen hade jag finbesök av Jessica och det skvallrades och kollades lite ufc på golvet. Som vanligt.

Sunday. Taekwondo-day.

 Sen hade jag lovat Simon att hans enda födelsedagspresent till mig behövde vara att han skjutsade mig till två butiker och körde hem mig igen. Resultatet blev en ny matta eftersom jag aldrig riktigt känt att trasmatta funkar ihop med True Blood-soffa.

Och eftersom ingen nappade på mitt generösa erbjudande om ligga mot upphängningshjälp så köpte jag en lutspegel som man inte ens hänger upp, och trädbilderna är nu förpassade ut till hallen. Där jag visserligen kommer behöva upphängningshjälp så erbjudandet står faktiskt fortfarande kvar.

Ni kommer inte ångra er, promise.

På söndagseftermiddagen tog jag och Amanda en skvallerfika i kvällssolen och där hade ni velat vara en skalbagge under bänken alltså. Ujujuj.

Sen vidare till jättehajpade Hunger Games som jag helt missat tills för typ nån vecka sen då jag hörde talas om både böcker och film för första gången och håller alltså på att tappa greppet.

Nåväl, jag gillade skarpt.

Men. Vid tretiden imorse vaknade jag och kände att något var fruktansvärt fel, och nån timme senare stod jag mycket riktigt med huvudet i toaletten och önskade att någon kunde hugga ihjäl mig med en trubbig kökskniv, allt för att slippa plågan.

Så idag dricker jag resorb och läser om omskärningar för att påminna mig om att vissa har det värre.

Men hej!

Nån omtänksam själ kanske undrar var jag har tagit vägen, vilket isåfall är förståeligt eftersom jag börjar undra själv.

Så det ska jag tala om, jag är bara så jäkla bissy den här helgen så jag knappt hinner säga 'vårväder'.


Snart dags för skvallerfika och sena bion, men vi hörs imorgon juh!

Cybertorsdag

Shit vad kul det kan bli ibland, när en bloggkompis man aldrig träffat irl bara föreslår ett glas vin då man ändå för tillfället befinner sig i samma stad.

Och när ryktet spred sig att det var Potatishäxan jag skulle träffa, visade det sig att några av mina irl-vänner känner henne genom Twitter, så vi blev ett jäkla gäng.

Jag, potatishäxan, Rookiemom och Binonino. Jag håller ju fortfarande inte på med sånadär nymodigheter som Twitter. Jag fattar det bara inte, hur mycket dom än förklarar.

Potatishäxan visade sig såklart vara precis så trevlig som hon verkar vara, det är så galet roligt att man aldrig träffats förut men ändå känner varandra utan och innan iallafall, och det blev en astrevlig kväll med rosé, bakom bloggkulisserna-skvaller och diverse hemligheter.

Det får vi göra om hörni.

Finbesök på kontoret

Idag skulle vi sitta kvar ett tag på kvällen för att försöka avsluta en grej vi aldrig hinner på dagarna. Men som single working mom får man då helt enkelt ta med sig ungen.

Jag önskar jag kunde säga att hon satt tyst och snällt och ritade under mötet och inte kände ett behov av att högljutt diskutera varje teckning och dess motiv, men så var inte fallet.

Jag önskar även att jag kunde säga att hon inte brydde sig om att brödet på hamburgaren var aningens mörkare än när vi gör dom hemma, och skulle äta den ändå. Men så var inte fallet heller.

Sen blev lyckan bara så jävla total.

 

 Slut som kontorsråtta.

Icke pk.

Jaja, jag vet att hon är söt ändå, att det inte spelar nån roll att de flesta tror att hon är en pojke, att hon klär i kort hår och att det växer ut igen..

..men jag saknar hennes långa hår!!

Hur långsamt kan ett hårhelvete växa egentligen?

Helg-Highlights

 Så, nu är jag normal igen. Här kommer lite bilder från helgen.

Fredagkvällen spenderades hemma hos Sara där det lekbrottades..

 ..åts chips direkt från golvet...

..testades det där gamla barndomstricket när man står i en dörröppning och trycker handryggarna så hårt man kan mot sidokarmarna i 10 sekunder och sen när man släpper så känns det som att man ska flyga iväg.

Chris kände dock ingenting så honom måste det vara något fel på.

Ja jäkligt mysigt var det.

På lördagmorgonen fick jag egenkomponerad musik till frukost. Det var inte särskilt fint.

Under lördagen märkte jag att trots mina respektabla 36 år så började det växa en finne i min panna så stor att man lätt hade kunnat tro att jag firade St Patricks med att låta ett unicorn-horn växa ut.

För att dölja detta tog jag en enorm push up-bh som funkar nästan lite bättre än nödvändigt, för att flytta fokus liksom.

Här försöker jag fånga både finnen och och fokusflytten på bild samtidigt, men tyvärr syns inget av dem.

Amanda hade flyttat till ny lägenhet och detta firade vi genom att äta plocksaker tills vi på riktigt ville kräkas och dö. Samtidigt.

 Jag förstår att ni tror att jag överdriver nu, men vi var på riktigt så mätta så det gick inte att sitta.

 Sen somnade jag fint med något i mungipan. (Ok, nu överdrev jag lite.)

Det här med söndagsvin uppfann jag för nåt halvår sen, och sen dess har det bara praktiserats kanske 2-3 gånger. Men när det väl händer, då är det jäkligt fint.

Så med det hoppas jag att även ni har haft en finfin helg. Godnatt.

Ånej.

Nu blev jag plötsligt lite paranoid över mitt förra inlägg, och tror att ni tror att jag menar allvar när jag säger att ni hatar mig?

Självklart tror jag inte att ni hatar mig, men jag tycker det är roligt att säga så för då får man alltid nån slags reaktion.

Men inte tror jag att ni hatar mig inte, jag ville bara ha uppmärksamhet.

Så. Bra. Själv känner jag mig lite intrasslad, hoppas ni mår bra?

Eh ok..

Jag är medveten om att det blev ganska såsigt i förra inlägget och att ni kanske inte tror att jag menar allvar eftersom jag sällan gör det..

Men här FISKADE jag faktiskt efter lite klappar på axeln och hejarop.

Jag ser bara en förklaring. Ni hatar mig.

När man inser att det värsta är över.

Även om jag kanske har verkat hyfsat stark och obrydd genom hela separationen och tiden som följt, så har jag såklart gått igenom en massa stadier av mer eller mindre obehagliga slag.

Ni har ju såklart märkt att jag inte mått helt bra, men riktigt hur långt ner på botten jag ibland har krälat omkring och vältrat mig i min egen sorg och självömkan har det inte riktigt känts passande att skriva om helt enkelt, ni fattar säkert varför.

Det där stadiet när man faller fritt och famlar desperat efter fasta punkter, men det finns inget att hålla fast vid, och man känner sig mest som Spiderman som liksom har lost his powers och snart kommer att slå i backen med handleden patetiskt riktad mot en vägg. Där har jag befunnit mig ibland. Och det har varit jäkligt sugigt.

Som tur var har jag de finaste av vänner som funnits där hela tiden, och även om jag inte är nån axelutgråtare så har det inte behövts. Det har räckt med att veta att jag skulle kunna om jag ville.

Jag brukar själv säga till mina nyseparerade vänner att det kommer ett ögonblick när ni inser att ni kommer att överleva. Att det kommer att bli bra, och även om jag nog haft flera såna tillfällen, kändes det extra starkt ikväll, när jag och Amanda blev så exalterade att vi båda överlevt våra separationer så vi gjorde en fullt synlig high five in public, och brydde oss inte.

 Rosé och en snygg tjej. Klart man blir glad då.

Vi gjorde det för att vi slogs av en plötsligt stolthet att vi vågat ta tag i något som vi var missnöjda med och förändra det, trots att vi visste att det skulle bli ett helvete. Vi gjorde det för att vi vågade ta steget, kasta oss utför stupet och nu få känna pirret igen. Pirret över att inte riktigt veta hur livet kommer att bli, att vi har något nytt och spännande framför oss och att vi faktiskt ser fram emot det. Det känns faktiskt ok.

(Och alltid när jag varit sådär djup måste jag dra till med nåt jäkligt omoget för att väga upp dravlet. )

Det kom ett brev till kontoret..

 Alltså hahahaha. Tänk er hur det ser ut därhemma.

I brist på något annat spännande att skriva om..

...måste jag bara retas lite med Reinfeldtarna och deras separation, då Aftonbladet för några dagar sen räknade upp allt hemskt som hänt dom på sistone och som ledde till detta ödesdigra beslut:

 'I april 2011 tvingades familjen flytta ut ur Sagerska ­huset, då bostaden behövde renoveras. Familjen fick i stället tillbringa sju månader i en lägenhet på Östermalm i Stockholm.'

Så jag förstår verkligen att det gick som det gick. Det måste ha varit hemskt.

(Fast dumt av mig att retas nu eftersom jag egentligen borde försöka bli ihop med Fredrik då det vore ett ypperligt tillfälle för mig att bli ihop med en riking, ta lite ledigt och plugga eller skriva nåt. Så Fredrik, om du läser det här så hoppas jag du tycker jag är lite charmigt rolig bara? Ring mig. Jag bryr mig inte så mycket om politik, men jag är snäll och kommer inte ha något emot att du reser mycket och sådär.)

Jempa tar ut våren i förskott.

 (Jag vill dock börja med att förtydliga apropå förra inlägget att jag inte har Saw-belysning hemma, men Iphone tar verkligen inte bra inomhusbilder.)

Ja det snackades ju om värmerekord så jag drog på Lia vårkläderna. När jag sen skulle hämta henne var hon ljusblå om läpparna och personalen lite nervösa och berättade att dom inte hittat några varmare ytterklädet för utomhusleken. 

Jag mumlade något om att det kanske skett en förväxling, himlade med ögonen och smet skamset iväg. Imorgon blir det overall igen.

Efter den dålig-förälder-hämtningen skulle jag ut och käka middag med några på jobbet. Då råkade jag och en kollega nästan i gräl eftersom han inte alls tyckte det var ok att dricka Rosé när det bara är mars. 

Äh förresten, vi grälade nästan inte alls, vi diskuterade bara. Allt kom liksom i skymunan av den där obcena pojkstatyn i bakgrunden, vars kön jag tvingades glo på hela middagen.

Nåväl, det är ju ändå vår.