Imorse nämnde några kollegor att de har fadderbarn i fattiga länder.
Jag lös upp och mindes att jag själv betalade 200 kronor i månaden i nåt år i slutet av 90-talet till en liten indisk pojke vid namn Gulvinder Singh som bodde i en SOS-barnby.
Dom undrade då om jag inte betalade längre, och jag erkände att när jag flyttade till Stockholm för att studera så hade jag helt enkelt inte råd längre, utan skulle själv ha behövt en personlig insamling till lite bröd och kanske en filt.
Dom blev då tysta och vände bort blicken. Nu pratar ingen med mig, men jag hör hur dom viskar saker som 'Jäkligt hårt att bara sluta betala..' och liknande bakom ryggen på mig, och är övertygade om att han inte klarade sig genom vintern när mina betalningar bara slutade komma.
Så går det när man försöker vara snäll.
//Barnamördaren.
6 kommentarer:
Lite som att försöka lämna tillbaka ett adoptivbarn som man tröttnat på.
Trösta dig med att de faktiskt brukar säga att det inte är så bra med just fadderbarn. Det blir ju bara ett barn som får hjälp och det kan ofta bli väldigt orättvist i en liten by.
Mycket bättre att tex bli världsförälder (som jag TÄNKT bli länge men inte fått arslet ur vagnen och fixa...). Då får fler barn hjälp.
Alltså.
Du är sjukt rolig.
bitesized: Kanske inte så lätt att fortsätta att ge pengar om man börjat studera och inte har råd?! Det är väl bättre att hon betalade några år än om hon inte gjort det alls?
Eller man ska aldrig våga ge pengar till sådant för att man kanske någon gång vill läsa vidare?...
Lina: Vad söt du är! Bitesized retas bara.. Han vet att jag är snäll innerst inne. :)
Vad bra, då slipper jag irritera mig mer :P
Skicka en kommentar