Ett oförglömligt födelsedagskalas. But not for the right reasons.

Ja jäklar vad vi hade längtat, planerat och förberett inför gårdagens födelsedagskalas.

Lia hade själv fått välja vilka som skulle få komma, och min smartiga plan att bjuda in folk så sent som möjligt för att få så många Nej Tack som möjligt, funkade inte utan 16 barn med föräldrar hade köpt presenter, klätt sig fina och stod redo.

Då började Lia hosta. Och hon slutade inte.

Jag bet dock ihop och försökte att inte få panik, eftersom jag tänkte att gud hatar mig väl ändå inte så mycket så jag skulle behöva säga till min dotter att hon inte får vara med på sitt eget kalas?

Men det blev värre och värre, och en halvtimme innan det var dags hostade hon så illa så hon fick andnöd, så det blev barnakuten för henne och Simon medan jag fick bege mig till lokalen, förklara den lite speciella situationen, och helt enkelt ha kalaset ändå.

Barnen blev lite deppiga ett tag, tills dom såg tårtorna och chokladbollarna.

Nöjda fika-ungar.

Mamma visade sig vara en natural som café-personal.

 

 Och bevisade att hon lätt blir 10 nyanser brunare än en Mexikanare.

Simon ringde och lämnade sjukhusrapport med jämna mellanrum, tydligen hade han fått ett 'Bra att ni kom in', vilket ju händer ungefär en gång på miljonen. 

Som tur var hade jag mina trygghetspersoner där som jag kunde titta på och samla ny kraft dom gånger jag helst ville sätta mig i ett hörn och grina.

Barnen glömde snart bort att huvudpersonen inte var där och körde sockerhögsdisco.

 

Lekpaus.

 Jag var för lat för att fixa fram ett metspö, så det blev Snel Hest-fiskedamm istället.

Jag är även medveten om att tanken nog är att barnen inte ska se hur godispåsarna kommer dit, men jag hittade inga häftstift så det fick bli sådär.

 Discot fortsatte sen med oförminskad energi, och trots att jag helst ville dö mest hela tiden, var det ändå ett lyckat kalas.

 

Lia kom hem strax efter att allt var klart, lite piggare efter adrenalin och lite andra mediciner för att öppna luftvägarna, och fick öppna en hög finfina presenter som plåster på själssåren.

 Hur mina egna sår efter att vi tittat på bilder från kalaset tillsammans och hon glatt ropat upp namnen på dom som var där och kalasade utan henne är mycket oklart. Förmodligen är jag märkt för livet.

Menmen, hon verkade som vanligt inte nämnvärt berörd utan fick hänga med mormor och prova presenter resten av dagen. Nytt försök nästa år.