Idag fick jag en så fantastiskt fin komplimang på lunchen.
En viss person berättade nämligen för mig att hon beundrar mig så otroligt mycket för hur stark jag varit genom allt jag gått igenom på sistone. Hur jag sett så rationellt på allting och tagit mig igenom den långdragna pärsen utan att krisa eller bryta ihop.
Men som vanligt när någon säger något snällt till mig så börjar jag skruva besvärat på mig, säger nåt avfärdande och byter samtalsämne.
Så eftersom jag är en skrivare mer än en pratare, svarar jag här istället:
Hörrudu. Du har inte tänkt på att det kanske är på grund av att du har oroat dig, blivit arg där jag ryckt på axlarna, fått ångest när allt gått för fort och till och med gråtit för mig, som jag klarat mig så bra?
Kanske är det du som hela tiden burit min smärta och sorg? Kanske är det du som gjort mig så stark och kanske är det till stor del din förtjänst att jag tagit mig igenom detta med hedern i behåll?
Sug på den du.
3 kommentarer:
Älskade älskade vän! Du är så stark och jag beundrar dig så mycket för hur du hanterat den här jobbiga tiden. Om jag haft minsta lilla inverkan till det så är jag jättenöjd.
Och nu sitter jag här och storgrinar
Åmäh.
Jennie, du minns att jag sa att jag kanske skulle behöva grina lite innan denna fredag?
Tack för hjälpen.
Fan så fina ni är.
Skrivare är minst lika bra som pratare! Jättefina ord!
Kram
Skicka en kommentar