A war is a loss, a war can't be won.

Sen jag flyttade in i min nya lägenhet har jag häpnats över hur trevliga grannar jag har.

Vi hejar glatt i hissen, håller upp dörrar och erbjuder varandra hjälp i alla möjliga situationer, och jag har nånstans känt att avskyn mot hyresvärden har bundit oss samman till en enad front som stöttar varandra i vått och torrt.

Fram tills nu.

Igår morse glömde jag nämligen bort min tvättid en aning, vilket ju inte är så konstigt eftersom den kör igång 7 på morgonen och det var söndag.

Så jag släpade ner min Ikea-kasse vid halv nio och blev mycket bestört när jag insåg att något klampat in och lagt i egen tvätt i maskinerna.


Så jag lommade upp igen, men behövde ju min tvättid så 10 min senare när tvättidsknyckarens tvätt skulle vara klar var jag där igen, plockade ur den och slängde i min egen.


När jag återigen kom tillbaka för att hämta, väntade en arg lapp på bänken. Min första arga lapp någonsin:

Ser ni? Ser ni hur arg hon är och hur hårt hon tryckt med pennan? Jag kan inte tyda signaturen men antar att det är en surkärring eftersom ingen annan skulle komma på att stryka under ordet MIN!

Mitt dilemma här var att jag ju visste att jag hade fel, men ville ändå inte ge upp eftersom jag tycker man kan boka sin egen tvättid och inte sitta och lurpassa runt hörnet med ett tidtagarur, redo att kasta sig in och ta över maskinerna så fort det gått 70 minuter..

Så jag fattade pennan och skrev en lapp tillbaka, där jag började med att spela ut mitt ensamstående-mamma-kort, och sen påpekade att det ju alltid är bättre att boka sin egen tid istället för att sno andras, och ja, jag lät nog lite otrevlig.

Så nu är kriget i full gång antar jag. Hon vet mitt efternamn, vet var jag bor, vet att jag bor ensam (hur tänkte jag där?), så skulle jag försvinna spårlöst kan ni tipsa polisen om detta inlägg så dom kan göra stora handstilstestet på mina grannar.

Eller så får jag bara göra en Lars Vilks.

 

Han lever ju än. Tror jag.