En mardrömshelg i bilder.

Allt började ju jäkligt illa när jag först blev hämtad i fina Göteborg, men fick åka vidare mot ett ställe som kallas Tjörn, för vidare transport till ett hus i ödemarken där sista biten mest påminde om Blå Tåget på Grönan. Ni vet när den där skitläskiga skelettgubben liksom faller över en. 

Plötsligt insåg jag att jag egentligen inte känner han som körde bilen särskilt väl, och att han kanske egentligen hade tänkt mörda mig och gräva ner mig på nån åker.

Men hade han för avsikt att lemlästa mig dolde han det väl med räkor och vin och grejer som jag väl fick erkänna var ganska mysigt. Förutom att jag fick skala själv. Dåligt.

Men redan nästa morgon tvingades jag upp med tuppen för att tjuvstarta majbrasan.

Det var inte bara varmt och stickigt. Det var rentutav livsfarligt.

Men jag vågade inte klaga eftersom jag då hotades med time out. Därinne.

 När det eldats klart var det dags för kalasförberedelser.

I ett gammalt hus hittar man lätt 30 stolar om man bara anstränger sig lite.

Mellan stolbärandet skyndade jag mig att bli småfull för att kunna tackla den stundande inte-min-släkt-invasionen.

Men dom kom, dom såg, dom var trevliga, och mitt och Amandas alter ego Chanandler Bong som ibland dyker upp i pressade situationer och säger jäkligt olämpliga saker vid fel tillfällen, stannade i sina mörka vrår. Tur.

Har man som ibland lätt socialt efterbliven minglat med nästan 30 nya bekantskaper, får man halvdö på mattan med Rosé och Mästarnas Mästare.

Dagen efter var jag tvungen att åka en massa båt igen. Jämt detta båtåkande.

På västkusten skalar man tydligen aldrig räkorna åt gästerna, utan återigen var jag tvungen att nypa av huven med de anklagande korintögonen på mig. Ni börjar förstå nu va? Hur jag har haft det.

På Marstrand greps jag av akut dåligt samvete att jag bara lämnat bloggen vind för våg utan en chans att ens flagga för min paus, så jag kände mig tvungen att bjuda på lite handväske-action.

Men eftersom ni vet att jag passar bättre vid en bardisk än på en sten, slutade äventyret med blåmärken och brutna ben. Eller hade kunnat göra om jag inte landat på mjuk mossa.

Denna fadäs hindrade mig dock inte från att fortsätta utmana ödet och döden, allt för er skull.

På vägen hem mjuknade jag dock lite när solen lös igenom molnen på ett sätt jag inte sett sen fartygstiden. Här syns det dock inte.

Men HÄR syns det!

Väl hemma var det kanske inte balkongtemperatur egentligen, men en äkta vildmarksviking bryr sig inte om såna detaljer.

En Valborgskväll kan spenderas i nån park med vänner, sång och vin. Eller i en soffa med nån man tycker om som just lärt sig wordfeud och som man faktiskt får vinna varje gång över. Det visade sig att alternativ två vann över ettan med hästlängder.

Sista dagen strålade solen och jag smet från gårdssysslorna för efterlängtad pressning.

Lyckan blev dock kortvarig. Ser ni att jag befinner mig i en skog. IGEN! För en som har skogskräck kan man ju tycka att det var ett jäkla rännande där.

Men då skogen ledde till klippor och vatten, förlät jag genast alla skyldiga.

Ibland kollar jag på den här killen och tänker att jag kanske borde kicka Urijah Faber från min Laminerade Lista, och lägga till honom istället.

Win win eftersom jag då faktiskt har betat av en av dom, och hellre smilgrop än hakgrop.

Ja, så gör vi.

 Men allt har ju ett slut och snart var det dags att plocka upp båtar, packa ihop, och åka tillbaka till stan.

Hejdå västkusten, jag hoppas du förstår att jag var ironisk där i början när jag var negativ. Jag gillar dig ju. Som fan.

(Justja, jag lovade en nästan-skogsbrand också. Tyvärr stod jag i duschen medan detta pågick, men jag har fått berättat i efterhand att det var jäkligt dramatiskt. Så ni vet.)