En massa helg.

 Igår käkade jag middag med den dysfunktionella familjen känd från Rookiemom-bloggen, bestående av Hönspappan, Dr Yang och Det Lilla Gula Barnet.

Dom vill ju dock inte vara med på bild, DLGB ser ut som hon hatar mig och jag var helt enkelt för ful. Därav den vackra paint-skapelsen.

Jag har haft jättetur och fått hänga med Andreas i över en vecka då han följde med hit efter vår hemska Tjörn-vistelse.

DLGB hade aldrig träffat en livs levande Göteborgare förut, var mycket uppspelt över detta och hade tränat ordvitsar hela dagen för att imponera.

Här har hon just dragit en med mycket gott utfall.

För att hämnas förra helgens släkt-invasion lät jag istället vännerna avlösa varandra, här sitter nu plötsligt Amanda.
Andreas blev lite nervös av det nya ansiktet och försökte som vanligt imponera..

Men Amanda gick inte på den, så han fick bli mer sanningsenlig efter en stund.

(Strax efter detta gick jag in i nån slags dimma, men jag minns vagt ett annat ställe, shots, att jag stolpade in i ett restaurangkök där jag inte alls fick vara, och att jag fick avbryta de livliga diskussionerna och uttryckligen be om att få åka hem. Bästa kvällen på länge.)

Idag var vi lite klena, men lyckades ändå väcka viss uppmärksamhet på Södermalm.

Men en glass i solen med en trygg manslabb på knät botar även de värsta baksmällorna.

Sen var det dags för Andreas att åka hem och på hallgolvet hade han lämnat en avskedspresent från Västkusten. Snällt, eftersom jag nu inte saknar det lika mycket längre.

Jag och Amanda bestämde oss sen för att ta en promenad, och fick den briljanta idén att skippa hänga runt Solna Ful-center och istället gå nere vid vattnet. Tyvärr var inte vi ALLS lika vackra som omgivningarna, så tack Camera+ för akuthjälpen.

Sen kom hon äntligen, den där tjejen som jag inte träffat på en vecka. Hon sa att hon älskar mig för att jag har så fina kläder. Bästa ytligaste ungen.