Att bli normal

Alla har vi ju våra små egenheter och konstigheter. Jag har redan tidigare berättat om mina problem med handdukar, och hur dom absolut inte får vidröra golv eller toalett, för då vill jag inte använda som mer utan dom åker direkt i tvätten.

En annan grej jag har, som visserligen är helt normal för oss kvinnor, är att jag vill ha det extremt välstädat om någon kommer och hälsar på. Särskilt första gången.

Det är ju som sagt inte särskilt konstigt, men jag märkte att sen jag varit mammaledig så har detta förvärrats. Jag har blivit lite besatt av att varje pryl måste stå rätt och allt ska vara skinande, trots att personen ifråga redan varit hemma hos mig flera gånger. Det gick så långt så jag började bli stressad av besök, och kunde fundera flera dagar innan när jag skulle hinna göra min städ-attack strax innan dörrklockan ringde.

Igår när Amanda skulle komma och hälsa på kände jag att det fick vara nog. Hon har varit hos mig flera gånger de senaste veckorna och lägenheten var bara normalrörig. Jag bestämde mig för att sluta cold turkey.

Så jag lät papperen på köksbordet ligga, jeansen över stolen hänga, stolsdynan vi skjutit in under tv-bänken för att inte Lia ska in under och gräva efter sladdar fick också ligga kvar, precis som leksakerna som låg utspridda här och var. Till och med en odiskad kastrull lämnades i diskhon. Jag skakade av städ-abstinens, men vägrade röra mig ur soffan.

När Amanda väl kom var det uppenbart att hon inte märkte nånting. Jag bad om ursäkt för röran. Hon såg sig omkring, ryckte på axlarna och fortsatte prata på som om ingenting hänt.

Jag hade överlevt eldprovet.

Nästa steg till att bli normal borde alltså bli att med flit tappa en handduk i golvet, och sen hänga tillbaka den och ...använda den.

Men en sak i taget känns det som. För mycket chock-terapi kan inte vara nyttigt..