Mamma har nämligen en 'det är lika bra jag gör det själv så det blir rätt gjort' - mentalitet vad gäller hushållssysslor, medan pappa tog hand om allt annat.
Så jag åt maten som ställdes fram på bordet, och slängde tvätten i tvättkorgen och hittade den igen struken och vikt på min säng, utan att egentligen tänka på vad som hände där emellan.
När jag sen var 19 var det dags att flytta hemifrån. I Gävle har aldrig bostadsfrågan varit ett problem, så jag hittade snart en liten etta jag kunde hyra, med ungefär 15 minuters bussfärd från mamma och pappa.
De första dagarna gick det bra. Jag gick omkring och kände mig vuxen, åt frusen mat som mamma skickat med mig och diskade duktigt för hand när jag orkade.
Men efter en vecka började jag få panik. Det var dammråttor i hörnen, jag hade inga kläder kvar och visste inte hur man bokade tvättid, disken stod i travar i diskhon, och i en hög låg räkningar som jag inte förstod hur man skulle betala.
Kort sagt, jag hade inte ett enda streetsmartpoäng, och såg bara en lösning. Jag ringde till mamma och grinade i panik.
'Jag hinner ju ingening!' skrek jag. 'Allt handlar ju bara om tvätt och städ och att handla och diska och jag klarar inte där hääär...uääää...'
Mamma fick nog lite dåligt samvete att hon släppt ut mig i världen, cold turkey, helt utan några hushållskunskaper, så hon fick komma över med mer frusen mat, lite handskrivna recept, och tillsammans bokade vi tvättid, gick igenom hur räkningar betalades, så med babysteps lärde jag mig sakta sakta hur man klarar sig i livet.
Idag insåg jag att jag förbrukat två tredjedelar av min mammaledighet. Om fem månader börjar jag jobba igen, och jag har på känn att samma panik kommer att infinna sig. För trots att Simon hjälper till, så har jag ingen aning om hur jag ska kunna ta hand om familj och jobb samtidigt.
Frågan är bara vem jag ska ringa och grina till då..?
6 kommentarer:
Nisse på Manpower har jag hört ska ta hand om det mesta... ;-)
Ska för övrigt tillägga att jag var ensambarn fram till 8 års ålder. Så ja, jag var också bortskämd (både på "ditt" vis OCH att jag fick allt jag pekade på). Har märkt att det inte funkar med sambon. Ha ha!
Bered dig på en svacka i början när man bara känner att livet består av stress att lämna-stress att hämta-laga middag-lägga unge & that's it. Då kan du ringa så ska jag lära dig allt jag kan om att behålla nästippen ovanför ytan i svennebanaträsket :)
Tack, det ska jag göra.. :)
Du kan alltid ringa mig och grina och spy ur dig! :-)
Det låter bra Aisha och Susan. Tack! :)
Skicka en kommentar