En evig skuld

En incident som hände när jag var i 16-årsåldern, kommer föralltid att dra en mörk skugga över mitt och mammas förhållande. Det finns alltid där, outtalat, vasst, ofrånkomligt.

Bandet Slaughter hade nått viss framgång, och jag var egentligen kär i trummisen Blas Elias, men på något sätt var jag bekant med tjejen som drev Slaughters fanclub i Sverigen, och hon hade lovat mig att sångaren, Mark Slaughter skulle ringa mig efter spelningen i Stockholm. I själva verket skulle han ringa upp några fans, men hon lovade alltså att jag skulle vara en av dom.

Och att ha pratat i telefon med sångaren, skulle ju nästan vara som att hångla med trummisen, så jag var mycket exalterad.

Då dom bara var förband åt ett större band, skulle han ringa redan vid nio lovade hon.

Klockan halv tio hade han fortfarande inte ringt, och klockan tio gav jag med en 16-årings tålamod upp och åkte hem till min kille, som av någon anledning accepterade denna galenskap.

Vid elva ringde mamma upp mig, kvittrande som en nyförälskad tonåring. Den skatan. 'Jag har just pratat med Mark Slaughter!' fnissade hon. 'Han var så treeevlig!'

Men, undrade jag. Varför gav du honom inte numret hit. Du visste ju var jag var?

Mamma slutade kvittra och fick fram någon ursäkt att hon blev så till sig så hon helt glömde bort vad hon borde ha gjort.

Jag började grina, och försäkrade henne att hon var den sämsta mamman på jorden innan jag lade på.


Fortfarande händer det att jag straffar henne i smyg. Igår fick hon till exempel sova med Lia hela natten. Eller ja, tills 05:40 när hon gav upp och stapplade in i mitt rum med min grinande dotter på armen.

'Jag har inte sovit en blund!' utbrast hon och såg halvt medvetslös ut.

Mmm, där fick du för Mark Slaughter, tänkte jag.