Solskenshistoria

När jag gick i skolan i Gävle så fick jag gå i min första skola fram till och med mellanstadiet, sen fick jag byta till en större skola närmare stan när det var dags för högstadiet.

Det var bara ett problem med det. På den skolan jobbade den fruktade Kjell R.

Kjell R. var en superläskig, butter och sträng lärare som skällde ut elever efter noter för minsta grej.

Han dök alltid upp runt ett hörn så fort någon gjorde minsta hyss, högröd i ansiktet men en blodådra i pannan som var redo att brista av ilska. Sen skällde och skrek på den stammande eleven som ändå ville försöka vara cool inför klasskompisarna, men förmodligen låste in sig på toa och grinade av skräck efter.

Kjell R. var mattelärare, men specialiserade sig på de som hade lite svårt för matte, och behövde sitta i mindre grupper för att få extra hjälp.

Det året jag skulle börja på Solängsskolan, så kom dom dock på en ny pedagogisk idé. Varje klass fick inledningsvis göra ett matteprov, och den övre halvan fick vara med ordinarie lärare, medan den undre halvan fick sitta med Kjell R.

Jag var livrädd för Kjell R, och trots att jag inte egentligen låg i den undre halvan i klassen vad gällde matte, så var jag så skräckslagen att hamna i hans grupp så jag blev helt tom i huvudet, och misslyckades alltså fatalt på provet. Så varje måndag, onsdag och fredag var jag alltså tvungen att sitta på Matte två (som snabbt döptes om till obs-matte av den andra gruppen) med Kjell R, och darra av skräck varje gång.

Lektionerna var precis lika hemska som jag föreställt mig. Kjell R marcherade mellan bänkarna och såg sneglade med sur blick ner i våra skrivböcker. Ingen vågade knysta ett ljud, och behövde man fråga om hjälp så gällde det att man förstod direkt när han förklarade, för att inte mötas av en irriterad suck och en ny otåligt fräsande förklaring.

I åttan lyckades jag dock ta mig upp i den övre gruppen, och eftersom jag var en ganska snäll elev behövde jag aldrig råka ut för hans vrede, utan behövde bara se på när andra blev tillplattade i korridorerna för att dom slängt ett suddigummi eller skrivit ett blyertsmeddelande på något skåp.

Solängsskolan

Flera år senare fick jag för mig att jag ville bli lärare, och sökte ett jobb som lärarassistent på just Solängsskolan, för att prova på lite.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Kjell R och rysa lite. Men han jobbade nog inte kvar, han var ju gammal redan när jag gick där och det var ju 6-7 år tidigar.

Men när jag kommit över den surrealistiska känslan av att få gå in i lärarrummet och ta en fika i samma skola där jag själv varit elev, såg jag honom sitta där ensam vid ett bord och dricka kaffe.

Lite senare kom han fram och skakade hand, och jag fick fram ett hej och kände mig genast som 13 igen. Men han log och jag fick ingen utskällning för att jag var därinne. Jag kunde andas ut.

Så kom jag igång med arbetsuppgifterna och hjälpte lite olika lärare med vad dom nu behövde hjälp med. Men där de flesta bad mig sortera kartor i kartrummet eller färgsortera kritor, så bad Kjell en dag mig honom att hjälpa honom med några elever.

Det var nämligen en liten grupp på tre pojkar som hade extra svårt för matte, och han hade inte tid att ge dem den uppmärksamhet de behövde. 'Men behöver jag ingen utbildning för det..?' Frågade jag, men Kjell tyckte att jag kunde ju försöka.

Så jag försökte, och genom olika lekar och roliga uppgifter började småkillarna förstå matte bättre och bättre, och detta blev snart min huvudsakliga uppgift på jobbet.

Till min förvåning märkte jag även att jag och Kjell började bli vänner. Vi fikade alltid tillsammans, och han berättade att hans dröm var att vinna på lotto så han kunde flytta utomlands och komma bort från 'alla kärringar', dvs de andra lärarna på skolan.

Jobbet var bara ett vikariat, och vid slutet av terminen var det min sista dag. Jag fick blommor av lärarna och handgjorda kort av eleverna, men Kjell var den enda av lärarna som kom fram, tog min hand, bockade och sa 'Tack för ett gediget arbete! Jag kommer sakna dig.'

Jag blev aldrig lärare, och jag vet inte riktigt vad jag ville säga med den här berättelsen, men jag tycker den är ganska fin, så jag berättar den för de som orkar läsa :)

Ha en bra vecka!