Vad man borde ha sagt

Detta hände faktiskt för flera veckor sedan, när svärföräldrarna var här. Då hann jag inte skriva om det och tänkte att jag skulle släppa det. Men jag går fortfarande omkring och smyghatar gubben jag ska skriva om, så det är lika bra jag gör det nu, så kanske det känns bättre sen.

Jag var och handlade med svärföräldrarna och Lia på ICA. Redan därinne såg jag att gubben ifråga stod och läxade upp en stackars flicka som sålde färska semlor vid en disk, förmodligen för att hon frågat honom om han ville köpa just en semla. Detta hade inte hon med att göra, tyckte han.

Detta är såklart inte han, men likheten är slående...

I hissen på vägen upp lyckades han förstås klämma in sig med sin rullator efter att vi hade gått in. Vi hade ju även vagnen med oss, en Urban Jungle som är för lång för att kunna ställas helt åt sidan mot den inre väggen, så jag fick ställa den på snedden.

Gubben tog dock för givet att jag skulle ställa den åt sidan och började uppmuntra ännu en rullatortant att komma in, men hon avböjde då hon inte fick plats.

Gubben tittade föraktfullt på vagnen och muttrade hela vägen upp saker om att det berodde ju på hur man parkerade, men att jag kanske inte hade körkort och inte förstod såna här saker.

Kanske var det för att svärföräldrarna var med (de talar ju som tur var inte svenska..), eller så ville jag inte börja bråka i en hiss, men jag sa inget, utan stod bara där tyst och lät honom klaga på hur jag ställt vagnen, trots att jag kunnat förklara att jag inte hade något annat val.

Efter detta har jag legat vaken många nätter och funderat ut bra saker jag skulle ha sagt till honom. Plattat till den där bittra gubbjäveln så han aldrig vågat öppna sin otrevliga trut igen.

Men det gjorde jag alltså inte, så för allt jag vet går han fortfarande omkring och sprider obehagligheter omkring sig, och jag kommer förmodligen aldrig träffa honom igen, och säga allt jag borde ha sagt.

Livet är orättvist.