Festarn

Jag har festat ganska mycket i mitt liv. Eller snarare jättemycket.
Det började väl i 13-14 årsåldern. Under hela min ungdom i gävle gick vi på krogen varje fredag och lördag varje vecka och på somrarna blev det 3-4 kvällar i veckan.

När jag flyttade till Stockholm hade jag både söderperioder och Stureplansperioder där jag skamlöst ljög om att jag var Tomas Brolins kusin för att komma in på de rätta ställena. (Där ljög jag nog igen förresten, för riktigt så sa jag aldrig. Men ni förstår vad jag menar.)

Ung party-hest som orkade vara uppe hela natten.

Höjdpunkten av mitt festarliv kom dock när jag började jobba på fartyg, och räknade en morgon ut att jag varit full varje kväll, fem månader i sträck. Då lugnade jag ner mig lite ett tag.

När jag sen kom hem från resorna och flyttade in med Simon i Aspudden var det som att jag tappade helt intresset för att gå ut och festa.

Eller förresten, correction. Jag går gärna på privata fester, och älskar att ta en After Work på nån bar eller uteservering.

Men att faktiskt sent på kvällen gå till en krog eller dansställe, det känner jag nästan lite namnlös fasa inför.

Jag föreställer mig liksom att jag ska gå in på lokalen och alla människor ska vända sig om, syna mig uppifrån och ner, och tänka 'Men titta, lilla småbarnsmamman. Har klätt upp sig för att gå ut och ha lite roligt.. Va gulligt..'

Igår skulle jag dock gå ut och dricka vin med bästa Jessica, och då det passade bättre att ta det lite senare istället för direkt efter jobbet, bestämde vi så.

Jessicas sambo är min arbetskamrat, och när vi pratade om den stundande utgången på kvällen frågade han 'Ni skulle gå ut ganska sent va?'

'Jo, vi ska träffas runt 21..' svarade jag, sen skrattade vi lite åt vilka nördar vi blivit.

Men efter några glas vin på trevliga Musslan vid Odenplan kändes allt nästan som förr igen, och vi sprang omkring som små fnissande fjortisar på bakgatorna för att leta efter nästa ställe att dricka vidare på.

Imponerad bar-hest som på fyllan ville göra ett likadant tak i sitt eget badrum.

Vid tolv tog dock småbarns-sömnbristen ut sin rätt och vi tog oss gäspande hemåt, där jag möttes av följande syn..

Ok, jag vet inte om ni faktiskt ser vad det här är, men det är alltså Lia och Simon sovandes i sängen.

Då kändes det plötsligt helt ok att numera vara en nörd.


Ok. Detta är alltså mitt bidrag till Årets Präktigaste Blogg-inlägg. Hoppas jag vinner.