A night at the akuten

Eller en natt i helvetet passar nästan bättre.

Efter oavbrutna kräkningar hela kvällen och natten ringde jag till Vårdguiden vid tre på morgonen, och de tyckte att eftersom hon inte kissat eller kunde behålla någon vätska, var det läge att åka in.

Lia i väntrummet till akuten. En snäll sköterska förbarmade sig över oss och hämtade lite såpbubblor, som roade i flera minuter..

Väl där fick vi först vänta i det äckliga väntrummet med de pissgula väggarna i drygt en timme, därstackars Lia grät oavbrutet av törst och jag bara kunde ge henne några droppar i taget som hon snart kräktes upp, innan vi fick ett eget rum, med ett handfat och sterila kompresser som bästa leksaker.

Där fick vi stanna i ytterligare två timmar utan att något hände, så det var tur att hon somnade.

På en av mina 'jag måste ta en promenad i korridoren annars blir jag galen'-promenader, hittade jag det här jeteleskiga dockskåpet..

..I ett av rummen satt nån slags sköterska och hade tappat ett barn i golvet. Då detta var runt vargtimmen kändes det mycket obehagligt.

Läkaren kom till slut och klämde lite, och vi fick order att stanna kvar tills Lia hade kissat. Sen försvann hon igen.

Att i ett upplyst sjukhusrum sex på morgonen, vänta på att ett sovande barn ska kissa, är snäppet värre än att vänta på att telefonen ska ringa, eller att vattnet ska koka.

Så först vid niotiden imorse stapplade vi ut igen, galet trötta, men huvudsaken var att Lia slutat kräkas och mådde bättre.

Då började såklart vår egen oro.

Blir det till att ligga med huvudet i toaletten snart?

Hon har alltså inte kräkts sen fem på morgonen, natten till lördagen.

Nu är det lördagkväll. Har vi klarat oss, eller kommer jag ligga sömnlös ännu en natt och vänta på den berömda 'åneeej' känslan? Nån som vet?