Mer jämmer och elände

Som att inte livet var tillräckligt svårt som det är, så bär jag på ännu en sorg.

Kaffet.

Jag tycker av nån anledning inte om kaffe längre.

Kanske beror det på allt fikande under mammaledigheten, jag vet inte, men plötsligt känns kaffe som en besk sörja jag inte förstår hur jag kunde föra till min mun.

Kaffe, du fattas mig..

Det är en katastrof.

Jag menar, vad är poängen med att ha ett jobb när man sitter framför datorn större delen av tiden, när man inte kan mysa till det med en kopp kaffe ett par gånger om dan?

Kanske läge att bli dramatisk massör ändå? Då finns det nog inte tid för några kafferaster.

Och en parentes. Ser inte Andreas Carlsson lite rolig ut i sina solglasögon? Jag börjar fnissa varje gång han syns i rutan.