Martyren

En riktig skitdag.

Jag vill inte dra det gamla talesättet 'allt som kunde gå fel gjorde det', eftersom jag både lyckades klä på mig och äta lunch utan några fadäser.

Men det känns som att det mesta utöver det lyckades gå snett.

Så när man då står där, trött och ledsen, med en skrikande unge på armen, och portkoden magiskt nog har slutat fungera så man med sin lediga hand måste gräva i handväskan efter nycklar som gömt sig i en ohittbar vrå, så tror man för ett ögonblick att man är med i en film.

För i filmer så händer alltid nåt bra när man liksom fått nog.

Antingen så hittar personen ifråga ett brev på golvet som informerar om en mångmiljonvinst, eller så står någon iallafall redo med ett varmt bad, med rosenblad strödda över skummet.

Men nu är ju det här ingen film, så allt jag kom hem till var ett internet som segar värre än nånsin, ett barn som gjort det till en sport att gå nr 2 så fort man just bytt blöja och en hög papper som borde gås igenom, men istället bara växer.

Inte ens det faktum att Anna Anka verkar ha ljugit om sina skönhetsmiss-meriter kunde muntra upp mig.

Då är det fan illa.