Inte helt oväntat kanske.

Men jag lägger ner. Iallafall tillfälligt. Först tänkte jag sluta helt, men jag kallar det en paus, för jag hoppas ju att skrivlusten kommer tillbaka.

Men som det är nu har jag inget att säga, jag har ingen tid, ingen ork, ingen inspiration och jag orkar nästan inte få till det här inlägget ens.

Jag borde ju såklart avsluta med en enorm bildkavalkad från sommaren som gått, men som ni förstår blir det övermäktigt i det här skrivkrampstillståndet, så jag väljer ut det viktigaste helt enkelt:

Det undgick väl ingen att den här sommaren var en riktigt skitochpissig sådan, så jag flydde utomlands inte mindre än två gånger. Först till mina föräldrars ställe i Spanien, där en gammal vän blev mer än en vän, och av olika anledningar väljer jag att inte nämna mer om det just nu. Men det är bra.

Jag fick även återförenas med min unge i Grekland efter tre veckor isär.

 ..tillsammans med en av mina och Lias absoluta favoritfamiljer.

Fint hotell, fin pool, fin strand, fin mat och fint sällskap. Ja, allt var fint.

 Och trots att jag fick besök av flera gamla vänner som ville visa sitt stöd till mig och förklara att de inte trodde det minsta på det som Simons familj i början spred ut - dvs att separationen helt och hållet var mitt fel och andra otrevligheter - så träffade jag dom och det gick bra. Dom har accepterat vårt val, och vi har förlåtit varandra.

 

Väl hemma igen har det festats intensivt tillsammans med mitt ex tillika en av mina bästa vänner, på den husbåt han införskaffat.

 

 Här har jag hängt med både gamla och nya vänner, och väldigt tydligt är det att dom till vänster har varit med ett tag och ledsnat lite på mina skämt, medan dom nya till höger fortfarande tycker jag är rätt festlig. Score.

 

 Ett blast from the past hann jag med, i form av min gamla chef från tiden jag jobbade på fartyg, som plötsligt dockade i Sverige sisådär 8 år senare.

Hon är den enda människa jag har stått instängd på ett kontor och gråtskrikit av ilska åt, och sen kunnat gå ner och ta en drink i baren med samma kväll.

Sen vi skiljdes åt har jag hunnit gifta mig, haft tre olika jobb, fått barn och separerat. Hon har fortsatt jobbat på fartyg år ut och år in, sett ännu fler länder men ingenting annat.

Det var lite sorgligt när jag klev av men hon fick stanna kvar ombord på grund av för en oinsatt obegripliga regler, och samtidigt en lättnad. Att man gick vidare och inte blev kvar.

 Fast så värst mycket mer kommer nog inte förändras med mig heller. Jag kommer nog fortsätta sitta där, på en balkong i Solna, med ett glas rosé i handen, skvallrandes om saker man kanske borde ha slutat skvallra om när man var 23..

 ..och barnen tillhörande oss på balkongen kanske inte alltid är precis så änglalika mot varandra som det ser ut på den här bilden, men tamejfan, nästan.

Så det var såhär det blev. Jag bor i min lägenhet med den där soffan jag tyckte var så snygg men nu har insett kanske inte är så jättebekväm. Jag har börjat kolla The Walking Dead och tycker det är bästa serien nånsin. Simon och jag har krisat men är nu trevliga mot varandra igen även om det mest blir snack om praktiska saker kring Lia. För även om det gick som det gick, så tycker vi ändå om varandra, vi är inga elaka personer, och vi är tacksamma att vi bröt i tid, innan vi började hata varandra.

Jag trivs på nya jobbet och mina arbetskamrater, jag har en bra familj som ställer upp när dom behövs, fantastiska vänner och världens bästa unge.

Man skulle nog kunna säga att jag haft en fantastisk tur.

(Och ni som inte känner mig privat men vill fortsätta hänga med lite i vad som händer, får gärna följa mig på Instagram där jag ska försöka bli lite duktigare på att uppdatera. Jag heter Jempakill.)

Tack och hej.