måndag 31 oktober 2011

Omogen och stolt.


En intressant grej med att separera är att man får reda på vad vissa folk egentligen tycker om en. Särskilt om man separerar från en person som aldrig kan hålla något hemligt för en längre än tre minuter.

Som tur var har jag mest hört positiva saker (om man räknar bort 'lite avståndstagande' och 'väldigt privat') om mig själv, men det var en annan beskrivning som jag fastnade vid och kände att jag behövde belysa ytterligare. 'Jättetrevlig, men lite omogen.'


Omogen.


Simon ursäktade det med att den här personen ju inte känner mig eftersom jag bara på riktigt släpper in mina närmaste, men jag viftade bort det. Jag blir inte ledsen av att kallas omogen, jag har hört det förr.

Det viktiga är att dom som känner mig på riktigt vet att det är min grej. Jag är 36 år, men älskar att bete mig som en riktig fjortis, och jag ser ingen anledning att bara ägna mig åt friluftsaktiviteter och par-middagar för att jag blivit mamma.


Alltså blir det väl så att mina vänner är lite på samma sätt. Vi är alla mammor, de flesta är över 30, nån är över 40, och även om det inte blir lika ofta som förr, så festar vi fortfarande som fjortisar, pratar som fjortisar och beter oss alltsomoftast som fjortisar, med fredagkvällens Twilight Fan event som senaste exempel.


Men vi gör det ju med glimten i ögat.


 Jag och några fellow-omogna kompisar på väg att se 'Eclipse' förra sommaren.

Vi är väl medvetna om att vi passerat Bäst-före-datum vad gäller ungdomlighet och bröstfasthet, men skitsamma.


 Tafsandes på en oskyldig mässingsstaty. Med väldigt fasta bröst I might add.


Jag är ju inte på riktigt kär i Edward eller Leo. Jag är inte helt allvarlig när jag skriver och säger 'typ'. Jag är fullt medveten om att såna jag kallar 'tönt' egentligen är jättebra och trevliga männsikor. Jag vet att jag borde vara med på bostadsrättsföreningens städdagar. Jag vet att man borde dricka varannan vatten och inte driva med såna som har IKEA Family-kort.



Jag vet också att jag är för gammal för det här tecknet. Jag vet inte ens vad det betyder. Men jag vill ju så gärna vara cool liksom.


För det är ju så kul att driva med sig själv, sin ålder, och det är ju så kul att få vara lite omogen, trots att man är 'vuxen'. Och det är tur att man bor i en stad som är full av likasinnade.


'Jag är inte bara mamma, jag frotterar mig också med yngre män som ger mig vin och visar mig ännu fler tecken jag inte förstår.'



Och ni som känner mig, ni vet ju att jag kan vara lite mogen ibland också. Jag har ju för fan börjat kolla på Bonde Söker Fru.



Så även om det kanske kommer ta ett tag, så finns det även hopp för mig att en dag växa upp. Typ.


söndag 30 oktober 2011

Fler bilder från helgen. Typ bara på Lia.


 Det har tagits finfina höstpromenader. Iallafall en.


 Det har lekts en del inne också, men Lias nya och lite aggressiva vän Nacho Libre.


Det har åkts buss.

På Taekwondon kikade jag in genom fönstret och såg att Lia stod vid spegeln och gjorde märkliga frisyrer på sig själv när de andra tränade.
Just då kändes 349 kr i månaden jäkligt ovärt.


 En lekdejt med musikalisk inriktning har också hunnits med.


 Och hemma håller Simon som bäst på att förvandla vår lägenhet till en ungkarlslya, och med denna Imac är jag så gott som redan bortglömd. 
Men den är ju jäkligt snygg, så jag förstår.

fredag 28 oktober 2011

Edward, äntligen möts vi.


Alltså, ni vet ju sen tidigare att jag gillar Twilight-filmerna och speciellt då Edward som jag gärna skulle bamsekramas lite extra länge med.

Nåväl, när Sabine säger att hon kan fixa biljetter till ett fan event som självaste Robert Pattionson ska deltaga i och som förmodligen mest är för tjejer under 20, så säger man ju inte nej, utan man låtsas helt enkelt att man är mamma till Sabines dotters kusin, och går dit ändå.

 Det är alltså mitt barn där till höger. Ingen som skulle ifrågasätta det, vi liknar ju till och med varandra.


Sen att vi inte råkade ha platser tillsammans som våra barn gjorde inte så mycket. 
Dom tycker nog det är häftigare att sitta själva, och vi bryr oss ju inte så mycket om Robert ändå, resonerade vi.


Efter många liveuppträdanden och lite klipp från nya filmen som verkar väldigt lovande med mer Edward-hud än tidigare kom han äntligen. Robert.


Och jäklar vad det skrevs autografer och fotades. Det tog typ trekvart att gå de 20 metrarna fram till scenen.


Och hela tiden skreks det. Det skreks redan långt innan dom visade sig, det skreks bara hans bild visades på storskärm. Men när dom väl klev upp på scenen, då skreks det såhär mycket (tryck ej på play om du har sovande barn i närheten):

video


Sen fortsatte det skrikas genom hela intervjun och vi hörde typ ingenting av vad han sa. Menmen, det är ju inte så att vi bryr oss ändå liksom..


 Robert blev lite nervös av allt skrikande och bad mig göra honom sällskap på scenen som lite stöd. Och det är ju klart man ställer upp på det.


Jaha, här har vi Robert/Edward igen, bara sådär.


Så min slutsats av kvällen är att Robert är fan assnygg irl, jag kommer definitivt att få tinnitus och jag behöver inte vara ledsen för att jag aldrig fick uppleva Beatles eller Elvis. Nu vet jag precis hur det var.



torsdag 27 oktober 2011

Jag, min soffa och Eric.


Ja er blev jag tyvärr inte klokare av eftersom alla tyckte olika, men det som slutligen slog sista spiken i kistan till soffa nr 1 var när en kollega sa att hon fick True Blood-vibbar av soffa nr 2.

Så jag skyndade mig till Stalands efter jobbet (Jo det känns också bra att ha något i hemmet som inte är från ikea) och där i skyltfönstret stod den i all sin prakt..


Eftersom den stod just där och tronade, cool som den är, kunde jag inte provsitta, men jag testade fåtöljen och den var bekväm nog. Jag var såld, och snart var soffan det också.

 

 Jag och min nyinköpta ägodel, levereras innan jul lovade säljaren.



 Men kolla där sitter ju en amputerad Eric Northman och Wordfeudar, och min kollega hade rätt, den ÄR fan ganska True Blood.



onsdag 26 oktober 2011

Mitt i allt elände..


..så måste jag erkänna att det är sjukt kul att köpa möbler till en ny lägenhet igen.. Däremot är jag kluven mellan två soffor.

Jag vill ha skinnsoffa, inte nödvändigtvis för att jag tycker det är snyggast, men jag vill att Lia ska kunna sitta där och äta och rita utan att jag ska behöva oroa mig, plus att jag tycker tyg lätt blir så solkigt..

Så nu har jag två kandidater och behöver hjälp att välja. Så, vilken är snyggast?

1. 
2.


tisdag 25 oktober 2011

En blick in i framtiden och lite annat.


Jahapp, här sitter jag på väg till Dorotea och läser ut Martin Svenssons bok. Det gick snabbt.
Men jäklar vad jag gillade den, nu vill jag ju också skriva en bok igen.


Och här är alltså blicken in i framtiden jag snackade om i rubriken. Vita träd, nästan snö. Snart i en stad nära dig.

Utsikten från taxifönstret. Finhemskt liksom.

Alltså allvarligt, jag tappar så mycket hår så jag håller på att bli galen. Särskilt uppenbart blir det när jag har svarta långkavajer med sånt där ulligt tyg så varenda blont hårstrå fastar och hänger kvar i ojämna klumpar så kavajen mer liknar en illa klippt pälsjacka. Så jäkla ohett.


Men såhär såg det ut när jag jobbat klart och åkte hem. Sverige alltså, det är bra fint det.


måndag 24 oktober 2011

Apropå böcker.


Om ni kollar på min 'Läser just nu' - ruta tänker ni kanske 'mäh' just nu och undrar vad i helvete det är för märklig bok jag skyltar med.

En bok skriven av Martin Svensson, upphovsmannen till den ytterst tveksamma låten 'Du är så yeah yeah, wow wow.' 



Den kom ju ut för några år sen men först nu hittade jag den lite undangömd i en hylla, och döm av min förvåning när jag insåg att att killen ju faktiskt kan skriva!

Så håna inte, läs istället.

söndag 23 oktober 2011

Happy, happy.


Jag fick ju den där fantastiska boken Happy, Happy av en fin vän, och det var aldrig någon idé att jag smällde upp den som bild här på sidan eftersom jag läste ut den på ett par dagar.



För den är inte så tjock, utan består mest av ett gäng skilsmässohistorier från 10 kända kvinnor, bland annat Mia Skäringer och Gudrun Skyman, och den får en verkligen - särskilt just när man läser den, men även överhuvudtaget - att både känna sig så mycket starkare i sitt beslut att separera, och hjälper även till att dämpa skuldkänslorna som bara tsunamisköljer över en dagarna i ända.

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till att INTE rekommendera den till såna som inte har tänkt skilja sig, eftersom den här boken får det att låta så fint så man typ vill separera varje vecka. Fatta va dyrt.

Men, jag måste ändå dela med mig av några finfina och kloka citat:


- Det vi upplevde som en spännande förändring och utveckling möttes med affekterande reaktioner. Tonfallet från bekanta vi stötte ihop med på gatan var alltid spontant ömkande och beklagande, när det lika gärna hade kunnat vara spontant uppmuntrande.
Och den oro som många ogenerat gav uttryck för - olyckskorpar som kraxade 'mengudhurskadetgåmedeknonminbarnenflyttenensamheten' var knappast till någon hjälp. Tvärtom.



- ..Men vi lovar ändå varandra evig trohet, utan att tänka på att när människor för hundra år sen gav samma löften var medellivslängden 50-60 år. Den hotfulla meningen 'Tills döden skiljer er åt' får onekligen en annan innebörd när man tänker att vi ska leva tills vi är 80-90.



- Hela vokabulären king separationen är dessutom färgad av tragik. Förhållandet 'sprack', 'gick sönder', 'tog slut', 'krashade'. Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.



- Relationen till mina barn förvandlades till det bättre. Tidigare handlade en stor del av min längtan och mina dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden vill prata och ställa frågor, något som brukade störa mig innan.



- Ibland hör man människor, förmodat gifta tills döden skiljer dem åt, hävda att 'folk separerar för lätt'. Att vi kämpar för lite, ger upp för fort. Det måste vara en av världens mest seglivade myter. Sanningen är den motsatta.
Människor slår sina pannor blodiga för att hålla ihop även de mest omöjliga och havererade relationer. Och det gör det, inte bara under krisperioder, utan år efter år, med en häpnandsväckande uthållighet och ofta till ett väldigt högt pris.



- Inget är värre än att säga att man stannar 'för barnens skull' om du frågar mig.. Inget ansvar är tyngre att lägga på sitt barns axlar än att mamma eller pappa stannade, för 'din skull'.
"Jag var inte lycklig. Jag hade hellre velat något annat, men den möjligheten förvägrade jag mig själv och det gjorde jag för Dig.."



- Jag ligger i min dotters rum. Hon är åtta år, har två hem och inte alltid så välkammat hår. Jag vet att jag också orsakat henne tårar, men att perfekta mammor inte finns, att jag alltid gör så gott jag kan. Och jag viskar till henne innan hon somnar: 'Men vet du vad det bästa och fiffigaste är? Även om kärleken kan ta slut mellan mammor och pappor, så kan mammor och pappor aldrig sluta älska sina barn. Den kärleken är beständig och kan aldrig dö. Den är levande genom allt.'


Och sådär kan jag fortsätta i evigheter men jag hinner inte just nu, och om inte det framgick tidigare, så rekommenderar jag boken till alla som går i tankar, har, ska eller håller på att separera.



fredag 21 oktober 2011

18 nyanser av rosa.


Ni vet ju att jag står utanför hela genusdebatten.

Jag tycker såklart att genusförespråkarna har flest poänger, men samtidigt så tycker jag många av dom är så otrevliga, osympatiska och aggressiva mot de stackare som inte ens är motståndare, utan mest tycker det är ok att vi är olika.

Så jag tar avstånd från det sjukt onödiga bråkandet och ger Lia leksaker och kläder av alla möjliga modeller och färger, skiter i hur andra uppfostrar sina barn och koncentrerar mig istället på att lära henne rätt och fel samt ger henne en jäkla massa kärlek, och är övertygad om att det löser sig ändå.


Men när Simon och Lia igår kom hem från Grekland (där dom aldrig har hört talas om genus. Kan det till och med vara så att ordet genus är ett av få ord som inte kommer från grekiskan?) så fick jag nästan lite yrsel när dom visade mig presenterna Lia hade fått därborta. Lite som att få sockervadd intryckt bakom ögonen, eller som att äta gräddtårta till frukost..


Ok, jag älskar Barbien på vespan med sin rosa hjälm, men resten ger mig synnervskväljningar.


Men allt är såklart förlåtet eftersom hon ju även fick en ny fleece-pyjamas med fötter.


Nu kollar jag slutet på Idol och reflekterar över hur rolig juryn ser ut när Laila inte är där. Som tre jättesnoppar med en massa åsikter.

torsdag 20 oktober 2011

Två viktiga saker.


1. Idag var jag på min andra hypnos-session, och jag berättade för terapeuten om misshandeln eftersom minnet av den har förföljt mig sen första behandlingen.

Hon blev eld och lågor. Först arg för att vi inte fick någon hjälp eller stöd då, men även övertygad om att jag fortfarande lider av någon slags post-traumatisk stress, särskilt eftersom jag bara minns korta fragment av någon som pågick under flera minuter. Och det har ingenting med att det gått lång tid sen det hände att göra, så har det varit hela tiden.

Andra tydliga tecken hon noterade var att jag mindes att mina signalement jag lämnade till polisen visade sig vara helt åt helvete, trots att jag sett alla fyra mycket tydligt, och precis som jag trodde så är detta med att jag får en hjärtattack över minsta oväntade ljud, samt genuint avskyr allt som har med bråk och gräl att göra, klara tecken på att jag fortfarande lider av saker som aldrig bearbetades som det borde, utan jag lade bara locket på.

Så nästa gång ska vi prova att göra en så kallad traumautrensning under hypnos vilket förmodligen kommer att framkalla en del mycket otrevliga minnen som mitt undermedvetna har valt att tränga bort. Jag ser inte fram emot det, men det måste väl göras. Rapport om två veckor.


2. Hon är tillbaka.



onsdag 19 oktober 2011

Ett jobbigt minne.


Alltså ni får ursäkta allt djupsnack, men jag har börjat gå på hypnos (för Simon gick till henne i vintras för att få hjälp med sin vinterdeppighet, och han tyckte hon var så jäkla bra så han ville att jag skulle testa också.)

Själv går jag för komma över min mörkerrädsla och att överhuvudtaget må bättre, och hon lyckades faktiskt hypnotisera mig. Jag blev helt viktös, simmade som en delfin under vatten och allt det där, men det mest intressandra kom ändå efteråt.

Plötsligt är jag så jävla connectad med mig själv. Jag minns saker jag glömt, förstår plötsligt hur tidigare händelser påverkar mig nuförtiden, drar slutsatser och förlåter mig själv.

Ett speciellt minne kom tillbaka för att jag återberättade det för Sara, men plötsligt såg jag händelsen på ett annat sätt, och alltså skriver jag ner det nu medan det känns färskt, för även om det var hemskt, så vill jag inte glömma.


Jag var 20 år, bodde fortfarande i Gävle, det var sent på kvällen och jag och min pojkvän var på väg ner på stan av någon anledning.

Vi bodde ganska nära och kunde alltså promenera dit. Till höger om oss var en hyfsat trafikerad väg, till vänster om oss var en grässlänt och framför oss var en viadukt.

Plötsligt kom en ganska ung kille gående rakt emot oss och stötte till min pojkvän, mycket hårt och mycket med flit, med armbågen.

Vi stannade upp och frågade vad han sysslade med, då frågade han var vi hade plånböckerna och vi började spontanskratta åt den här lilla killen som helt ensam tydligen försökte råna oss.

Men han tittade bara kallt på oss, och plötsligt från ingenstans hade det dykt upp tre killar till, dessa mer i vår ålder och storlek.

Jag minns inte om dom sa något, men min pojkvän förstod direkt vad det var frågan om och bad dom att iallafall komma en och en, inte alla på en gång.

Den första killen gick emot honom medan han fumlade i fickan på sin munkjacka, så min pojkvän som tränade kampsport tog tag i hans huvud och vred snabbt bort det så han ramlade.

Sen minns jag bara korta fragment.


Jag minns hur jag ser min pojkvän ligga på marken medan de fyra killarna sparkar honom överallt. Jag minns hur jag skriker åt dom att sluta. Plötsligt är jag ensam med ett par av killarna, men jag minns inte om vi säger något till varandra. De andra två och min pojkvän är under bron och jag hör hur han skriker. 

Bilar kör förbi i en strid ström. Många tutar men ingen stannar. Plötsligt är alla tillbaka på gräset. Dom misshandlar fortfarande min pojkvän, jag får tag i den enes jacka och försöker dra bort honom. Han vänder sig om och ger mig två hårda knytnävsslag över tinningarna. Jag minns att jag tänkte att man faktiskt ser stjärnor, men jag ska inte ramla. Jag ska inte ge honom den tillfredsställelsen.


Men jag ger ändå upp. Jag kan inte göra något. Jag ställer mig bara och gråter med händerna om huvudet, allt snurrar, och plötsligt är dom borta.

Några sekunder senare kommer polisen. Nån av bilarna som inte stannade har iallafall ringt efter hjälp. Vi visar åt vilket håll misshandlarna sprang så några av dom satte av dit medan de andra skjutsade oss till sjukhuset.


Väl på sjukhuset meddelade en trött sjuksköterska att läkaren var på operation och att vi såklart kunde vänta om vi ville, men det kunde nog ta några timmar..

Så med min pojkvän mörbultad och blödande ur mun och näsa valde vi att åka hem och återkomma imorgon eftersom vi ändå inte var särskilt välkomna.


Någon vänlig själ hämtade oss, och resten av natten spenderades i telefon med chockade föräldrar och skakandes i sängen i lägenheten på markplan. Jag tror inte någon av oss lyckades somna.

Dagen efter fick vi träffa en läkare. Tack vare att min pojkvän tränat kampsport ganska länge visste han hur man skulle skydda sig och klarade sig med bruten näsa, några lösa tänder som skulle stabiliseras igen, ett brutet revben och några skrubbsår, medan jag fick diagnosen hjärnskakning.


Så vi skickades hem med värktabletter och order att vila. Ingen frågade om vi behövde prata med någon psykolog eller om vi ville ha någon annan slags hjälp att ta oss igenom detta. Vi skickades bara hem.

På radion på väg hem hörde vi plötsligt hur dom pratade om oss. Hur en grov misshandel ägt rum och att förövarna fortfarande var på fri fot. Ingen hade meddelat oss detta.


På måndagen skrev tidningarna om det. Det rubricerades som årets grövsta misshandel i Gävle och journalisten var vänlig nog att skriva ut vilken gata vi gått ifrån och alltså bodde på, vilket ledde till ännu en sömnlös natt med oroligt lyssnande efter steg utanför altandörren.

Sen åkte dom ändå fast på något sätt, och rättegång väntade.


Väl där separerades vi inte på något sätt utan fick vänta i samma rum som våra misshandlare, men kanske tyckte dom att det räckte med att det var en massa annat folk där.

Väl inne i rättssalen påstod killarna att min pojkvän hotat dom genom att säga att han skulle ta dom en och en, och att dom bara agerat i självförsvar. Deras advokat tyckte att domaren skulle ta hänsyn till att de faktiskt använt mjuka skor när de sparkade. Jag grät så mycket så vi fick pausa ibland, min syster grät nästan ännu mer, fick ett bryt och ropade rätt ut att dom var fega jävla svin. Allt var mycket dramatiskt.

Det slutade med ungdomsfängelse för två av dom och riktigt fängelse för dom andra, än en gång fick vi bara gå hem, trots att jag knappt orkade gå av traumat att behöva träffa dom igen och lyssna på deras lögner, men fortfarande var det aldrig aktuellt att fråga om vi behövde någon hjälp.




Så livet gick vidare. Försäkringskassan ville inte ge oss våra försäkringspengar eftersom vi inte varit skrivna på rätt adress när domen föll, så det blev en lång och jobbig kamp innan vi äntligen fick pengarna vi blivit tilldömda.

Jag utvecklade en väldigt hoppig och nervös personlighet, såg mig ständigt över axeln och nu inser jag att det var här jag utvecklade min ballongskräck, och allt annat som kan framkalla ett högt plötsligt ljud. En åkomma jag som bekant fortfarande lider av.


Min pojkvän kunde inte se mig i ögonen på länge. Han skämdes för att han inte lyckats försvara mig, och jag visste inte hur jag skulle hantera det utan blev istället irriterad och tyckte han var löjlig som tyckte att han skulle ha klarat sig ensam mot fyra.

Detta låg sen emellan oss som ett stinkande råttlik, tills jag inte orkade mer och gjorde slut ett par år senare.

Kanske skulle vi såklart själva ha sökt hjälp, men vi var unga, vi bodde i en mindre stad och detta att gå till en terapeut var inte nån självklarhet. Och ingen frågade eller föreslog, vi skickades bara hem med vår rädsla, vår skam och vår ilska.

Var inte det lite konsigt.

tisdag 18 oktober 2011

Nä nu slutar vi grina och kollar på lite bilder från de senaste dagarna istället.


Den lyckan när man kommer på att man ju fick sju kassar barnkläder från sin syrra för typ två år sen när Lia fortfarande var bebis och det kändes som en hel evighet innan nåt skulle passa, nu plötsligt passar.
Iallafall ungefär hälften medan hälften får vänta, och jag kommer typ inte behöva köpa några nya kläder till Lia på sisådär en 3 år om jag inte vill.

Det har hängts på sunkiga ställen med billig öl (den som känner igen inredningen och alltså platsen, är wt!!) med heta tjejor där det diskuterats spökbesök och julkorvssnoppar.


Jag har träffat några killar som tar vardagsedge till en helt ny level.

Och en gammal blek vän har kommit på besök.

 Jag har även fått lite bilder från Lia och Simons resa till Grekland. Där sovs det siesta såklart, i en ny sån där overall med fötter som man kan köpa till lite större barn där och fortsätta få låtsas att dom är bebisar. Hurra för det.


 Schysst väder har dom också.


Men det har ju vi också. Om man gillar grått kallt duggregn med vind som vänder paraplyet ut och in. Härligt.


måndag 17 oktober 2011

Amatörpsykologen.


För ungefär en miljon år sen satt jag och grinade i en lägenhet på Gärdet.

Även då gällde det en separation och jag hade blivit fet-dumpad. Men det var inte riktigt det jag lipade över, utan jag var helt knäckt över det praktiska.

Var skulle jag bo? Hur skulle jag få pengar till möbler? Ja var fan skulle jag få möbler ifrån!?

Killen ifråga blev till slut lite stött och påpekade att fantastiska han faktiskt hade gjort slut, och allt jag grinade över var soffor och bord.

Jag hade inte vetat innan varför det var så, men i samma stund som han började klaga förstod jag varför. Det var för att de praktiska problemen förstod jag. Det var något som gick att förklara. 

Det där andra, att han inte ville leva med mig längre, kunde jag omöjligt greppa, och därför kunde jag inte heller gråta över det.


Lite samma sak hände nu.

Klart jag har gråtit, men mest av frustration eller trötthet. Jag har haft ångest, fått andnöd. Tjatat och ältat. Men inte gråtit ut på riktigt.

Först när jag fick veta att lilla Paddy var försvunnen, brast det på riktigt.

I somras, redan anandes vart alltihop barkade smög jag strax innan jag åkte hem nämligen ut i garaget hos mina svärföräldrar där han bodde, för ett allvarligt samtal. Man to cat.

Jag förklarade för honom att jag var medveten om att oddsen för en katts överlevnad på Korfu inte är som hemma i Sverige, men att han faktiskt var Lias katt och att han fan skulle se till att hålla sig vid liv.

Han sa inget, men jag tror han förstod allvaret.

Nånstans i min filmskadade hjärna trodde jag att det där skulle räcka, så därför var det en sån chock när jag fick meddelandet att han var borta, och först då kunde jag gråta ut på riktigt.


Jag tänkte på hur han kanske var vilse och ensam innan han åt råttgift, blev överkörd, ormbiten eller vad han nu kan ha råkat ut för. Jag tänkte på att Lia redan förlorat sitt första och enda husdjur, för trots att han klöste henne i tid och otid var hon helt galen i honom. Och jag grät så jag trodde jag skulle behöva åka till Karolinska och få dropp.

För det där förstod jag. 

Men allt det andra, hur känslor kan försvinna, hur två personer som älskat varandra så mycket plötsligt kallar varandra så hemska saker, hur något så fint bara kan ta slut. Det förstår jag inte.

Så jag antar att jag borde tacka Paddy för att han gav mig en sorg jag kan förklara, även om det innebar att han bröt sitt tysta löfte.




Älskade kattskrälle.

söndag 16 oktober 2011

Till min fina dotter. (Som jag med tjuthaka kommer att försöka visa detta för när hon är äldre, och hon kommer att tycka jag är sjukt pinsam.)


Det var bara för ett par dagar sen jag förstod det.

När den där killen satte sig mittemot oss på tunnelbanan med en godispåse i handen. Du påpekade detta högt och killen sträckte genast fram påsen så du skulle få smaka.

Du tycker ju bara om choklad, men det råkade bli en kolafudge istället, och redan efter första tuggan tårades dina ögon lite av besvikelse för att du valt fel.

Men nånstans förstod du att killen varit snäll mot dig så du ville inte säga att du tyckte det var äckligt. Istället bad du mig om vatten mellan de minimala tuggorna, och bjöd mig ofta medan du uppmuntrade mig att jag skulle ta stora bitar så det inte skulle bli så mycket kvar.

Som tur var räckte han över påsen en gång till innan vi skulle gå av, och då fick du tag i center-biten du riktat in dig på från början.

Det var då jag förstod vilken otroligt fin liten människa du börjar bli.


Jag ville aldrig att du skulle behöva uppleva något jobbigt eller negativt. Jag ville att du skulle få ett perfekt liv, men tyvärr har du redan stött på svårigheter, även om du inte vet om det än.


Jag är så glad att du har en så fin pappa som har berättat en lång historia om hur din lilla katt i grekland har gått och fikat med sin svarta kattkompis, och dom har så trevligt så han kanske inte hinner komma tillbaka innan dom ska åka hem igen.


När du är gammal nog och tittar på gamla bilder, får vi nog berätta att han bara sprungit bort, och förmodligen inte lever längre.



Snart kommer dina föräldrar inte att bo ihop längre, men även det kommer vi försöka göra till något positivt. Du kommer ha två rum, du kommer ha fler leksaker, jag och din pappa kommer att vara gladare och vi kommer fortfarande göra saker tillsammans alla tre. Jag lovar.

Det var för din skull vi bestämde oss. Du blev så ledsen när vi bråkade, och det enda som betyder något för oss på riktigt, även om det kanske inte alltid kommer att kännas så, är ditt bästa  Jag lovar.


Jag ville ge dig ett perfekt liv, och även om inte allt blev som jag hade tänkt från början, så kan det fortfarande bli så. Du har fortfarande dina föräldrar, mor- och farföräldrar, en moster, två fastrar, tre kusiner, egna kompisar och mina kompisar. Alla älskar dig.




Så trots allt kommer ditt liv ändå att bli perfekt.

Jag lovar.

lördag 15 oktober 2011

Bästa terapin.


Jo jag har faktiskt gått lite terapi under den här tiden, vilket har varit jättenyttigt.

Men den bästa terapin en vanlig fredagkväll är ändå som följer:

Att träffa finfina människor för en aw, och att av den finaste få en passande bok som jag faktiskt hade tänkt införskaffa ändå.


Sen sitta på ett ställe som med sin musik och inredning fick en att känna sig som om man satt på Jack Rabbit Slim's i Pulp Fiction. Rookiemom var till och med klädd som Mia.
Min terapi fick dock en liten törn när en föredetta styvdotter(!) gjorde oss sällskap vid bordet, och det visade sig att hon nu är 21 år!
Men jag andades djupt, och tog mig igenom den ålderskrisen med hedern i behåll.


Sen vidare till Södra Teatern för lite Burlesque-show, och det är fan få som kan få en på så gott humör som dessa Knickerkittens..


..och såklart med Amandas fantastiska syster Magdalena, aka Madame Magdushka i spetsen. 


 När showen var över spelades låtar som 'Anything for love', 'Total eclipse of the heart' och 'Dont stop believing'.
Jag och Amanda sjöng högre än högtalarsystemet och dansade intensivare än Christer Sandelin. Allt var mycket fint och roligt och idag betalar jag priset. Men det var det värt.

 

torsdag 13 oktober 2011

Solarn


Jag har börjat reta mig på att alla alltid säger att jag ser yngre ut än mina respektabla 36 år, så efter jobbet lade jag mig faktiskt i ett solarium för att fördjupa rynkorna lite.

Närå, jag retar mig inte på det egentligen. Däremot stör jag mig på höstgråvitheten som börjar inta mitt anlete, och när jag väl låg där i värmen tänkte jag ju borde ha tagit en för- och efter bild och göra ett inlägg, eftersom ingenting tydligen är för ointressant att skriva om.

Sen kom jag på att jag ju har Camera+, så då är det ju bara att fejka loss:




PS: Jag fick även just tjuthaka när losern i Lyxfällan sa hejdå till sin motorcykel. Jag behöver nog hjälp.

 

onsdag 12 oktober 2011

Lite mer självömkan i bilder.


Idag drog Simon och Lia på sin traditionella höst-trip till Grekland. I vanliga fall tycker jag ju detta är jätteskönt och älskar lite ensamtid, men inte helt oväntat var det nu bara jäkligt ångestfyllt.


Som tur var skulle syster med man på RedHotChilliPeppers, så jag fick sällskap av min finfina systerdotter och vi åt middag på Max, så som man gör när man tycker synd om sig själv. 


Och såklart deras nya lyx-chokladmousse till efterrätt. Tycker man synd om sig själv så gör man.


Att slökolla på Bonde Söker Fru och köra lite gammal hederlig Face Swapping lättar också alltid upp stämningen.


Nu, systerdotter sover och jag kollar E! Entertaintment. Anledningen till att jag ser så fundersam ut är nog för att jag undrar varför Kim Kardashian får all uppmärksamhet när hennes syster Kourtney är mycket snyggare.


Ok det blir nog bra det här.