lördag 31 oktober 2009

I gävle över helgen

..där jag bara äter och chillar, så det mest spännande jag har att rapportera är att jag åt våfflor till lunch. Det gör man ju inte så ofta liksom..

Jag går alltså istället tillbaka några dagar. Närmare bestämt till i onsdags kväll, och en tanke som slog mig då.

Fan va värdelöst Grey's Anatomy har blivit!

För nåt år sen var Grey's min tv-höjdpunkt på veckan. Jag laddade upp med vindruvor och näsdukar. Alltid redo för en rejäl gråtfest blandad med lyckliga fånflin.

Nu sitter jag där som en sten, vecka efter vecka. Helt oberörd.

Dom försöker och försöker, men sina känsloladdade utbrott (som man räknat ut ca 12 minuter tidigare att det kommer att komma), sina dramatiska monologer och tårfyllda farväl.

Inget rör mig ryggen längre. Jag skiter i vilka som blir ihop, vilka som gör slut, vilka som dör och vilka som får sparken.


Tappat stinget

Så frågan är, har det blivit sämre eller är det bara jag som är helt känslokall?

fredag 30 oktober 2009

I want to thank the academy..

Alltså sånt här händer ju inte.. Nu måste jag vara med i en film.

Mina nostalgiska vågor jag sände ut igår visade sig nå ända till andra sidan jordklotet.

Låt mig förklara närmare.

Vi flyttar fram tiden lite. Närmare bestämt tre år till sommaren 1990. Jag och bästisen Anna är 15 år och ska åka på språkresa till Bournemough, England. Det är första gånger vi åker nånstans utan föräldrar och det hela är förstås mycket spännande.

Det tog inte många dagar innan vi började prata med två långhåriga surfarkompisar på stranden, och blir 'ihop' med varsin.

Sen följde några mycket romantiska tonårsförälskelseveckor som 'Endless summer nights' faktiskt passade perfekt till. Scott med Liam Norberg-pagen och jag gillade varann som fan, innan vi tog ett tårdrypande farväl när det var dags för oss att åka hem, och tappade kontakten.

Förmodligen är det anledningen till att den lilla flirten alltid stannat som ett extrafint gulligull-minne. Det hann aldrig bli några gräl eller andra tråkigheter, utan det bestod bara av strandhäng, hålla handen och lite hångel under piren i månskenet.

Sen var det hejdå och vi hördes aldrig av mer.

Förrän imorse.

Plötsligt ligger det ett meddelande i min facebook-inkorg från Scott.

Han undrar mest om jag är rätt person och om jag minns honom? Jag svarade omedelbart att jag självklart gjorde det, och hur otroligt roligt det var att höra ifrån honom.

Från hans bilder förstår jag att han nu bor i Australien och har tre barn, och det ska bli mycket intressant att höra hur han hittade mig. Mindes han alltså mitt namn nästan 20 år senare, för vi har ju inga gemensamma vänner på facebook.

Jahaja, tydligen gjorde man ett visst intryck.. (Ni kan inte se mitt ansikte, men ni kan tänka er att jag ser rätt mallig och nöjd ut just nu.)


Något som slår mig när jag tittar på den här gamla bilden är att Scott och jag är sjukt lika varandra. Vi skulle fan kunna vara syskon. Är detta en Skilda Världar-historia? Är det därför han kontaktar mig trots att det gått 20 år och han bor i Australien?? Herregud, tur att vi aldrig kom längre än till first base..

Nu till det tråkigaste i den här Richard Marx följetongen. Videon! Vafan!

Jag hade inte sett videon till 'Endless summer nights' förut, då MTV inte riktigt nått gävle när jag var 12, men jag hade ju förväntat mig något i stil med Robins i 'How i met your mother', alltså videon till 'Sandcastles in the sand', hennes ännu pinsammare uppföljning till 'Lets go to the mall' (Ni som kollar serien hajar, ni som inte gör det är det bara att beklaga och ställa sig frågan vad ni väntar på??!!)

Dvs lite slowmotion-spring på stranden och liknande, men Mr Marx hänger i en sunkig bar med fula hillbillys och minns en tjej han brukade köra runt, runt med i en bil på ett dammigt fält.

Vädelöst Richard. Nu har både DU och Staffan Westerberg förstört min barndom! Hoppas du är nöjd.

Nej, såhär skulle det ha sett ut..

torsdag 29 oktober 2009

Livsåskådning på Clas Ohlsson

Igår efter jobbet gick jag en sväng till Clas Ohlsson för att hitta hörlurar för barn. (Ok, det är lika bra jag kör försvarstalet direkt. Hörlurar är säkert inte lämpliga på en 1,5 åring, men vi ska åka tåg till gävle imorgon, över en och en halv timme på tåg. Jag kommer ha ljudet på superlågt, för annars är alternativet en grinande unge eller så får alla i närheten också lyssna på Dora. Det kanske är DU som sitter i samma vagn..)

Så, jag gick alltså omkring där bland duschmunstycken och stekpannor, när en bekant låt plötsligt ljöd ur högtalarna.

Det var 'Endless summer nights' med Richard Marx, och då jag inte hört den på åratal, slängde den mig tillbaka till 1987 så våldsamt att jag var tvungen att ta stöd mot en hylla.

Plötsligt var jag tillbaka i Öregrund, där vi hade sommarstuga under en stor del av min ungdom. Jag och min bästa sommarkompis Carina var 12 år och satt solbrända i flickrummet med snedtak där vi ljög om pojkvänner vi hade i stan. Vi gick ner till Öregrunds hamn där vi köpte mjukglass med päronströssel, fnissade hysteriskt när grabbgängen som lade till sina motorbåtar frågade vägen till hotellet, och hängde runt kiosken i timmar i hopp om att Katja Blomqvist, som spelade Sara i Varuhuset och också hade sommarhus i området, skulle komma förbi och vilja bli kompis med oss ( och skulle hon gjort det hade det ändå gått åt helsike eftersom både jag och Carina hade dött starstruck-döden direkt).

Där hängde vi kväll efter kväll, i väntan på killar och Katja.

Sen gick vi hem igen, det var fortfarande ljust, och vi stannade uppe till sent och pratade om livet. Vi undrade hur det kändes att vara full, vem vi skulle gifta oss med och var vi skulle bada dagen efter. Vi längtade efter att bli vuxna och få göra allt det där som fortfarande var strängt förbjudet.

Och den där låten. Om och om igen. 'Endless summer nights'. Hela sommaren 1987.

När jag sen igår hörde den igen, gick det upp för mig att det gått svindlande 22 år sen dess.

Jag har pluggat, arbetat, rest nästan halva världen runt, har en familj som fortfarande håller ihop, ingen kontakt med Carina längre, men sju stycken andra jag kan kalla mina närmsta vänner. Jag har testat det mesta jag var nyfiken på , blev under en period arbetskamrat med samma Katja Blomqvist på Sturebadet, kämpat mig igenom åtta mer eller mindre seriösa förhållanden innan jag till slut gifte mig med en man som är besatt av kampsport och hatar att ha tröja på sig, och tillsammans fick vi en dotter som är besatt av Dora the Explorer och också börjar visa en del naturist-tendenser.

Hobby-nudisterna jag gillar allra bäst.

Jag menar inte att livet är slut nu, men att det var såhär.. det blev.

Och det känner jag mig faktiskt jäkligt nöjd med.

Vi avslutar såklart med han som ansvarar för detta djupaste av dom alla-inlägg. Mannen som gav pudelhockeyfrillan ett ansikte. Enjoy



onsdag 28 oktober 2009

Hoppsan.


Alltså, jag hade inget med det där att göra.

Tror jag iallafall.

I am Jack's heavy eyelid..

Min en-timme-extra sovmorgon imorse byttes ut mot en timme mindre, då Lia bestämde sig för att vakna vid fyra, och istället för att somna om hellre ville ligga och gräva mig i armhålorna, lagom tills klockan blev sex, min klocka ringde och hon somnade om som på beställning.

Herregud, får jag inte sova snart kommer jag väl utveckla personlighetsklyvning och starta en fight club.


Nåväl, betyder det att jag får hänga med Brad Pitt anno -99, så överlever jag nog det också.

tisdag 27 oktober 2009

Delar av dagen med dåliga bilder


Idag var det dags för en tripp till Linköping för att hälsa på våra partners. Tack vare att min sepe-mammahjärna aldrig fungerar som den ska, glömde jag bort att ta hem den där externa internet-mojängen jag behöver för att kunna jobba på tåget, så jag fick gå upp fem på morgonen för att hinna åka in till kontoret och hämta upp den innan jag hoppade på tåget.

Jag tog då till ett gammalt ungdomstrick. En RedBull.


När jag jobbade på fartyg var RedBull min livräddare. Då schemat var att gå upp sju på morgonen, jobba tolv timmar med att massera enorma amerikaner, sova en stund, festa till ca två på natten, och sen upp sju nästa morgon varje dag. Så det blev en RedBull på morgonen och en till efter lunch, för att överleva dagen och orka festa igen på kvällen.

Min lever måste ha sett ut som en Tandoori kyckling.


När jag inte jobbade tittade jag ibland ut lite genom fönstret. Ibland dök det upp ett par hus sådär bara mitt i skogen. Där folk bor. Jag kan då inte låta bli att tänka på hur det skulle vara. Vad gör dessa människor på kvällar och helger? Dom bor ju mitt i skogen. Det finns ingenting runtomkring. Är dom inte mörkrädda? Eller iallafall uttråkade? Konstigt.

När jag skulle ta bussen till Linköpingscentralstation blev allt jobbigt. Såhär lät det h e l a tiden. I 15 minuter.

video

Jag vet inte vad det berodde på, chauffören knappade och donade för att få bort ljudet, och jag var rädd att han skulle tappa förståndet till slut och köra oss rakt in i en bergvägg för att få tyst på eländet. Vi klarade oss dock helskinnade.



Väl på stationen sken till och med solen en stund. Men svenskar står ändå under tak. För säkerhetsskull.



Väl hemma frågade Lia om vi skulle gå några ronder, men jag avböjde. Så trött så till och med en vin- och ost kväll med Amanda och Sara (dom fortfarande mammalediga jävlarna..) fick stryka på foten för soffan och Desperate Housewives.

Så här är vi nu, och jag tänker ägna resten av kvällen åt dödssynd nr 4, nr 7, och kanske lite nr 5 om jag hittar nåt onyttigt i skåpen.

Men på den positiva sidan kommer det tack vare att jag fick gå upp fem imorse, kännas som värsta sovmorgonen när klockan ringer kl 6.

Förtydligande

Eftersom mitt tidigare inlägg verkade skapa en del förvirring, vill jag bara förtydliga att det alltså inte kommit någon Mariah Carey-Barbie vad jag känner till.

Jag tyckte bara retuscherarna tagit i till den milda grad att hon inte längre såg mänsklig ut.

På riktigt


måndag 26 oktober 2009

Retusch Overdose

Två mycket bra saker har hänt idag.

Först och främst har världens bästa Amanda börjat blogga igen.

Och sen såg jag att det äntligen finns en Mariah Carey-Barbie på marknaden! Ja! Årets julklapp for sure..

Mariah goes natural

söndag 25 oktober 2009

Hej. Vi är vuxna.

Simon var på konsert på söder i helgen.

En death-metal konsert, som väl inte direkt är hans musiksmak, men en bekant spelar bas i bandet så han hade länge lovat att gå och se dom vid tillfälle.

På söndagmorgonen var han mycket oroad och upprörd. Lite fejkblod hade nämligen stänkt från scenen ner på hans favorit t-shirt.

Lyckligtvis fick vi bort det i tvätten och söndagen var räddad.

Tur.

Apropå Dora..


..och musiktortyr det snackats en del om på sistone, så har jag här ett förträffligt exempel på lite vardagstortyr.

Lia hårddrillas ju nämligen på att lära sig tre språk från början. Svenska, engelska och grekiska.

Svenskan oroar vi oss inte för, då hon får den från mig och dagis. Men grekiskan är ju bara Simon större delen av året, och engelskan pratar vi bara emellan oss, så vi har beslutat att alla filmer och tv-program iallfall så länge vi kan bestämma, ska vara på dessa två språk.

Så, ni som klagar över Dora och hur jobbigt det är att lyssna på, här får ni ett smakprov på vad jag får genomlida.


video


Efter några minuter av detta är jag redo att avslöja allt.

Var majskrokarna är gömda. Att Simon i början hoppades lite på att vi skulle få en pojke. Att chokladen inte alls är 'sluut!'. Hur skönt jag tycker det är när hon somnat och jag får lite egentid.

Allt!

Nä, i jämförelse med detta vore 'Born in the usa' en promenad i parken.

lördag 24 oktober 2009

Bästa morsan

Jag fick lite dåligt samvete att vi kollat för mycket 'Dora the explorer' under dagen i tråkvädret, så jag bestämde mig för att spela lite inomhusfotboll med Lia istället.

Det slutade med platt fall på ansiktet och begynnande fläskläpp.

Nu kollar vi Dora igen.

Fler varma komedier med hjärta, tack..

Nu till något lättsammare. Film.

Ordet bio-stress kom in i mitt liv när jag fått barn. Och insåg att vi inte har särskilt mycket hjälp med barnvakt.

Simons familj bor i Grekland, Irland och Holland, medan min egen bor i Gävle. Ok bara två timmar bort, men det är ju inte så att man kan ringa och bara 'Kommer ni över så vi kan gå på bio?' typ.

Och jag vågar inte lämna till vänner än. Hon är lite för liten känns det som, och de flesta av mina vänner har själva nyligen fått barn som dom har fullt upp med, så det känns inte riktigt som rätt läge att lämpa över en till.

Så därav bio-stressen.

Vissa filmer måste ses på bio, och den här hösten verkar det inte ta slut. Jag har fortfarande inte sett 'Inglorious basterds', snart kommer 'Zombieland', 'New Moon', '2012', och såklart 'Paranormal Activity'.

Den sistnämnda borde jag inte se. Jag vet att jag bara kommer att må sjukt dåligt och inte våga sova ensam på flera månader. Men jag måste.

Ja. Måste.

Så problemet är nu att mamma kommer och sitter barnvakt ca en gång i månaden, sist lyckades ju Lia få magsjuka så det finns ju aldrig några garantier, och det jag försöker säga är, så många måste-se-på-bio-filmer, så lite jäkla tid.

Vi kan ju visserligen gå var och en för sig med någon annan, men då vi båda vill se samtliga filmer skulle detta leda till tjuthakor. Och som ni förstår av mitt förrförra inlägg så är alternativet att gå ensam uteslutet.

Det är därför jag efterlyser lite fler 'varma komedier med hjärta', för sånt skit kan man vänta med tills dom kommer på dvd.


fredag 23 oktober 2009

Om DS


Ni som läst min blogg ett tag vet att jag inte särskilt ofta ger mig på de tyngre ämnena, utan jag håller mig till det som bloggnamnet redan skvallrar om. Ytligheter.

Men jag måste bara ge min åskit i det Aftonbladet skriver om idag. Att de flesta väljer att göra abort när de får beskedet att barnet har Downs Syndrom.

Själv tycker jag inte det finns något rätt eller fel. Jag förstår dem som behåller och jag förstår dem som gör abort. En kollega menade på att det finns ju många saker man aldrig behöver oroa sig för med ett barn som har DS. De kommer till exempel aldrig ge en hjärtfel genom att dra iväg till Spanien för att jobba i bar en sommar när de är 16.

Men samtidigt känns det ju som att en av de största anledningarna att skaffa barn är för att de ska växa upp, vara friska och bilda en egen familj. Och av alla er som skaffat barn, vem av er har ärligt aldrig sagt orden 'Det spelar ingen roll om det blir en pojke eller flicka, bara barnet är friskt..'

Men det är nog inte därför jag själv skulle välja abort.

Jag skulle välja abort för att jag vet att det skulle komma tillfällen - förmodligen dagligen - när vissa barn, ungdomar och även en del vuxna, skulle glo på mitt barn. Glo och kanske skratta, eller skaka medlidsamt på huvudet.

Det skulle jag aldrig klara av.

Jag skulle sluta i finkan, dömd för misshandel med brännbollsträ och olaga vapeninnehav (på grund av tårgasen jag sprayat i deras gloende ögon), Simon skulle lämnas ensam med två barn, och det skulle alltså sluta i katastrof för alla inblandade parter.

Ja. Så tycker jag.

Trevlig fredagskväll!

torsdag 22 oktober 2009

Freaks


Idag på lunchen behandlades ett mycket brännande ämne.

Eller rättare sagt, jag tyckte det, medan de andra ryckte på axlarna åt detta oerhörda.

Att gå på bio ensam.

En kollega berättade sådär i förbifarten att hon gått på bio ensam kvällen innan, och hur skönt det hade varit.

'Vad modigt!' utbrast jag. 'Det skulle jag aldrig våga', och förväntade mig medhåll från resten av bordet.

Istället blev jag ifrågasatt. Ingen förstod det läskiga i att gå på bio ensam.

'Men' försökte jag tafatt 'Det känns ju som alla tittar på en, och tror att man är ensam liksom. Att man inte har några vänner..'

Alla såg fortfarande oförstående ut. Höll med om att det var jätteskönt, bara komma bort från allt och kolla en film bland en massa andra. Ensam.

Jag fick se mig besegrad vad gällde bion, men ville inte riktigt ge upp..

'Men gå på middag på en restaurang ensam, det måste ni väl hålla med om!'

Till min fasa möttes jag dock även här av lite medlidsamma blickar. Ungefär som att dom tyckte så synd om mig som var så osäker och vantrivdes så mycket i mitt eget sällskap.

Fel

Resten av lunchen satt jag tyst och surade. Missförstådd och utstött. Osäker på om det hela handlade om att jag i grund och botten är en småstadsperson. Eller var det kanske en komplott? Drev dom med mig hela bunten?

Så måste det vara.

Gå på bio ensam... pah!


onsdag 21 oktober 2009

Om tänder. Igen.

I ett gammalt inlägg sa jag att mina tre allvarligaste fobier är disktrasor, gräshoppor och elektriska stötar.

I efterhand har jag insett att jag underdrev ganska rejält.

Jag har ju fobier för allt möjligt. Det är nästan så man kan säga att jag är lite sjuk i huvudet.

Ballonger till exempel. Dessa jävulens påfund. När dom smäller så måste jag stå framåtlutad i 2-4 minuter och hålla mig om bröstet för att lugna mitt galopperande hjärta. Detsamma gäller alltså smällare och fyrverkerihelveten.

Stackars Lia kommer inte få ha några ballonger på sina kalas. Hon kan få ha studsbollar istället.

Och gräshoppor i all ära, men dom hoppar inte fram så ofta i Sverige, så här är jag istället rädd för alla flygande fän, som i praktiken kan bita mig precis när dom har lust och känner för det. Jag kan ju inte direkt springa ifrån dom. Dom har makten över mig totalt.

Jag är även rädd för spyor, men det är väl de flesta, så det räknas inte.

Men, och det här känner ni till sen tidigare, min värsta fobi är ju tänder. Inte normala tänder, men de lösa, utslagna och trasiga får mig att vilja dö stora tandskräckdöden.

Fortfarande anser jag att trottoarskantscenen i American History X, är den värsta filmscenen. Någonsin. Och då har jag sett Antichrist.

Innan jag skaffade barn måste jag ha förträngt detta faktum. Att barn tappar tänder. Allihopa. Jag menar, hur många snackar vi? 20? 30?

Det bryska uppvaknandet kom för några veckor sedan när min systerdotter vid middagsbordet stolt deklarerade att hon hade en lös tand, och jag nästan svimmade.

Jag hade inte ens sett den. Det räckte med tanken på att hon tuggade kyckling med den där lösa tanden. Den där ilande känslan och klickande ljudet. Döden flåsade mig i nacken.

Jo, jag är medveten om att det skulle ha varit mer passande med en bild på en lös tand, eller iallafall en glugg. Men som ni förstår kan jag inte sitta och leta upp såna tortyrbilder, utan bjuder istället på en lugnande strand. Som balsam för själen.

Så frågan är vad som kommer hända om en 4-5 år när Lias tänder börjar vicka.

Jag kommer inte kunna springa skrikande från rummet varje gång hon visar sig. Jag måste hålla mig lugn. Låtsas vara lite stolt över stora tjejen som tappar tänderna. Hon kanske till och med kommer vilja ha hjälp med att dra ut dom.

Det är ute med mig.

måndag 19 oktober 2009

På väg till Örebro..

..och jag har min fönsterplats. Ha!

Styrkt av era kommentarer hade jag tänkt att vänligt men bestämt be eventuell fönsterplatsknyckare flytta sin tjyvrumpa utåt, men då jag hann dit först blev detta inte nödvändigt.

Igårkväll blev det skräckfilm, The Ruins, och jag kom på en bra idé för att klara av skräckfilmer trots att man har blivit så harig på senare år.

Se en skräckis som handlar om något som garanterat inte kommer att kunna hända hemma hos dig.

I det här fallet så föreföll risken att köttätande växter från Mexicos djungel skulle klättra in i min bostadsrätt i Solna ganska minimal, och alltså kunde jag sova gott hela natten.

Lugnt så.

söndag 18 oktober 2009

Bloggbomb

Det är söndag, jag har lite tid över, jag har tänkt en massa, jag har saknat bloggen.

Så.. Detta har hänt.

1.Jag har insett att jag lever med en psykopat.


Han lämnar alltid, ALLTID, ett par sekunder kvar på micro-tiden! Ibland en sekund, ibland sju. Det finns inget mönster. Han måste vara galen. Är han kanske farlig?


2.Jag har börjat resa mer med jobbet. Varannan tisdag till Linköping och varannan till Örebro för att hälsa på våra partners.

Varje gång får jag fönsterplats, men lika många gånger har personen bredvid mig, som fått gång, klivit på tåget vid en tidigare station och alltså snott åt sig fönsterplatsen. Jag säger inget, eftersom jag inte vill framstå som en tönt, men man skulle väl iallafall kunna begära att dom sa nånting!? Erbjuda sig att sätta sig på sin värdelösa gångplats?

Jag har tidigare mest åkt tåg mellan Stockholm och gävle, vilket är sveriges tråkigaste sträcka. Nu susar vi plötsligt förbi sjöar, kullar och slott. Som jag inte kan se ordentligt på grund av dessa fönsterplatstjuvar. Usch.


3. Jag sprang på Zlatan igen. Den här gången på Östermalm. Undrar om han förföljer mig.


4. Nu finns det en fortsättning på 'Mitt stora feta grekiska bröllop'.. Tydligen har hon nu gett upp hoppet om kärleken och drar till Grekland. Så det betyder alltså att allt det gulliga i första filmen är förstört.


Varför gör dom så?

5. Jag har upptäckt en av världens bäst dolda hemligheter. Gilettes 10-pack rakhyvlar har en sån där zip-stängning på ena sidan.



Ni behöver inte tacka mig, sånt här bara kommer till mig.


6. Jag kan inte sluta tänka på klippet med kvinnan som släpper barnvagnen som rullar ner på tunnelbanespåret lagom tills tåget kommer och kör över vagnen. Barnet klarade sig utan skador, men mitt liv hade ändå varit förstört. Jag hade drömt mardrömmar varje natt och förmodligen hamnat i ett madrasserat rum till slut.

Måste sluta tänka på det där jävla klippet.


7. Jag har ångest över att jag inte köpt ett enda Rosa Band trots att jag ligger extremt mycket i riskzonen. Är inte oktober slut snart så jag kan fortsätta låtsas att bröstcancer inte finns?


8. Min dotter är besatt av foppatofflor. Hon fick ett par av bästa E, och vill nu ha dom på sig hela tiden, dygnet runt.

Så jag antar att vi kan stryka 'framgångsrik modebloggare' från karriärslistan.


9. Jag har funderat en del på vaselinburkar. Hur länge dom egentligen räcker. Min har jag haft i säkert fem år, den har följt med mig i flera flyttar, och tittar man på den här bilden ser det ut som att den sjunger på sista versen..


Men jag tror den kommer hålla ett år till, minst. Oktober 2010, det ska jag komma ihåg.

10. Apropå 2010 så är det ju faktiskt decennieskifte om bara ett par månader. Men det är det väldigt tyst om känner jag.. Men efter millennie-hysterin är det väl ingen som orkar. Jesus kommer nog inte att återuppstå då heller.


11. Jag avslutar med ett gammalt minne som slog mig..

Samtal med mamma för ca 30 år sedan.

Jag: Mamma, jag vill aldrig bli vuxen.

Mamma: Nähä, varför då?

Jag: För ni vuxna är så tråkiga..

Mamma: Tycker du?

Jag: Jaa, ni pratar om så tråkiga saker. Bara om vädret hela tiden.

Mamma: Jo, men det blir ju så att när man blir äldre så är det andra saker som är intressanta att prata om.

Jag: Nä, det kommer jag ALDRIG tycka!

Igår i hissen..

Jag: Hej, hej..

Granne: Nämen tjena!

Jag: Roligt väder vi har.

Granne: Ja, fy fan. Hemskt.

Jag: Men vi får väl vara tacksamma att sommaren höll i sig så länge.

Granne: Jo, det har du rätt i.

Jag: Ha det så bra.



Puh.. Nu kan jag sova gott inatt.