torsdag 30 september 2010

Nu förstår jag.

Herregud alltså.

Lia och jag hade ju alltså nostalgikväll igårkväll. Eller ja, jag var nostalgisk och hon petade näsan.

Vi började lite lätt med 'Farbrorn som inte vill và stor' och när jag kommit över chocken att jag är en cougar även bredvid honom, så insåg jag vilken sorglig figur Ragnar faktiskt är.

Han ogillar sitt jobb och har inga vänner.

Sorglig kille, trots att han är ung.

Jag deppade lite i soffan och Lia käkade ekologiska mariekex.



Sen bytte jag dvd. Jag hade nämligen hittat en med fyra kortare filmer, även dessa från min barndom.


Det började lite mysigt med Bella och Gustav (ni vet, hon som är lite uttråkad, går omkring med ett spöke på handen och börjar till slut att busringa folk), och Lena Nymans berättarröst vaggade in mig i en falsk trygghet.


För sen blev det värre. Det var dags för Kattresan.

Jag kände ett visst obehag när jag såg bilden.. Jag visste att jag sett denna lilla konstiga film, men kunde för mitt liv inte komma på vad den gick ut på.

Den var fruktansvärd.

Ett läskigt barn med piska rider omkring på en läskig katt och dom möter en massa läskigheter på vägen. Ett tag stannade dom och åt så mycket mat så katten sprack och inälvorna rann ut. Då kom en skräddare och sydde ihop den skrikande katten medan barnet höll fast den.

En mycket obehaglig duo

Jag försökte blunda och hålla för ögonen för Lia samtidigt, men hon slog bort min hand och tuggade vidare.

Snart mötte dom en krokodil som ville äta upp barnet, och då blev man lite rädd, men katten sprang ifrån krokodilen som då började gråta av hunger, så då tyckte man genast synd om den istället.

Dessa känslostormar, och allt ackompanjerat av obehagliga nödrim och otäck musik.


Nästa film på tur var Bill och Hemliga Bolla. Av bilden och namnet blev jag genast lite mjuk i själen.. Inte heller nu mindes jag helt och hållet varför, jag kände bara att det var mycket sorgligt.

Och den sorgen! Den lilla flickan som inte visade sig vara som andra barn och föräldrarna och storebror som var så ledsna.

Ok, här ser dom ganska glada ut. Men det är bara för att dom inte förstått att Bolla inte är som andra än. Sen blir det jättesorgligt.

Jag försökte dölja min fulgråt för Lia som sneglade misstänksamt på mig, fortfarande helt oberörd av de draman som utspelade sig framför henne.

När sen den sista filmen kom, Mumintrollen, gav jag upp och gick för att laga mat istället. Jag var inte redo för Skräck-Mårran och Fasa-Isfrun, det gick bara inte. Tur att inte Vilse i pannkakan var med, för då hade jag nog hoppat från balkongen.

Jag lät dock Lia kolla klart men är osäker på om hon nånsin kommer få kolla på detta igen, eller om hon får fortsätta med de ljusa, oskyldiga och glada Dora, Räddningsbåten Elias och My little ponys som ungarna kollar nuförtiden.

Inte konstigt att vi 70-talister är så deppiga och cyniska, när det var sånadär hemskheter vi fick inpräntat i våra oskyldiga små barnhjärnor. Hit med lite antidepressiva.


Och ps: Till er som legat sömnlösa och undrat hur det gått för mig och rockringen, kan jag avslöja att jag kör lite dagligen och nu ibland lyckas hålla den uppe ca 10-15 sekunder i taget. Så nu har även jag blåmärken runt midjan, precis som mina rockringsövermän. Great success.
Men ett tips på vägen bara, när den är på väg att falla i golvet, försök inte att stoppa den över ett kilo tunga, ganska snabbt roterande ringen med insidan av knät.

/Lite handikappad, men snart smal och snygg.

onsdag 29 september 2010

Gammal. På riktigt.

För några dagar sen köpte jag ultraklassikern 'Farbrorn som inte ville va stor' på dvd till Lia.

Först idag fick vi tillfälle att kolla och jag ville filma detta tillfälle. Jag vet inte riktigt varför men jag hoppades väl på att hon skulle reagera på nåt roligt sätt.

Det gjorde hon inte, istället var det jag som fick en chock...




Jag är ÄLDRE än Ragnar!! Äldre än Farbrorn som inte vill va stor!! Han var ju hur gammal som helst!

/Griiiin

tisdag 28 september 2010

Lugnet efter stormen..

I våras när jag hade mitt första utvecklingssamtal för Lia på förskolan sa fröken efter en stund: 'Tänk om alla föräldrar kunde vara som du..'

Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag trodde i min enfald att alla föräldrar hämtade och lämnade sina barn, småpratade en stund med lärarna, skrattade åt något tokigt deras barn hade gjort under dagen och däremellan litar på att de gör sitt jobb.

Jag har också gått omkring och trott att vi svenskar är ganska tysta och försynta, som mest lyssnar på vad de som leder möten har att säga, kanske för lite anteckningar medan de nickar och ler medhållande.


Men nu, när jag kommit tillbaka från mitt första föräldramöte, har jag förstått att så inte är fallet.

Den ilskan. Den aggressionen. Jag satt först rakryggad och uppmärksam, men allteftersom föräldrarna - inte sällan med svordomar - attackerade de stackars lärarna och snart även varandra (glass eller inte glass en gång i månaden - en fråga på liv och död) mer och mer, kröp jag ihop där på studsmattan och satt snart och nästan darrade med mitt konflikträdda huvud parkerat mellan knäna.
Nu sitter jag och äter och kollar Idol, fortfarande lite rädd, men glad att vara hemma i tryggheten.


Jempas Topp 3 lista på jobb hon INTE vill ha:

1. Förskollärare (respect!!)
2. Sopgubbe
3. Avlopps..arbetare

Gillar olika

Herregud alltså. Valkaos, SD, omröstningar, demonstrationer.

Och nu det här...


Herregud alltså, hur ska det bli nu? Ska Fredrik bli röd? Eller ska Mona bli blå? Och vad ska Filippa säga? Och Bosse?

Nåväl, dom lär ju aldrig få slut på samtalsämnen iallafall. Jag önskar dem all lycka.

måndag 27 september 2010

Den kärleken

En till nämnvärd grej i helgen var att Lia blev kär för första gången. Alltså riktigt kär.

Olämpligt nog var det min systers man (Lias..gammelsvåger?) som bodde hos oss en natt då han var i stan för en skateboard reunion, som blev offer för hennes ömma känslor.

Hon skötte dock inte det hela särskilt snyggt.


 Hon ville genast att de skulle börja klä sig likadant. Men inte i overaller, utan som araber. Tur det iallafall.
För att få uppmärksamhet hojtade hon hans namn, om och om igen, 'Tooooonnnyyyyy' timme ut och timme in, och så fort han tittade på henne visste hon inte vad hon skulle göra, utan fortsatte bara gasta, eller fnittrade förtjust.

När han skulle åka hem erbjöd hon sig genast att dra hans väska till bilen. Oroande dörrmattatendenser.

Vi får hoppas att hon blir lite mer cool och svårfångad när hon blir äldre. Som sin mamma.

söndag 26 september 2010

Snart skitsnygg

Lördagen spenderades hemma hos en gammal kompis, Marlene, som jag lärde känna under mycket otrevliga former.

Jag hade just blivit lämnad av min pojkvän sen två år tillbaka och ville bara dö, men istället var jag tvungen att börja en ny utbildning eftersom jag anmält mig och betalat, så det fanns liksom ingen återvändo..

Det var hemskt. Jag var tvunget att sitta i skolbänken och försöka hänga med, samt le och vara lite trevlig mot mina nya klasskamrater så dom inte skulle tro att jag var ett psykfall, men egentligen ville jag bara be alla dra åt helvete och gå och lägga mig på tunnelbanespåret.

Efter några dagar var jag otroligt nära att skita i allt. Jag lärde mig ingenting och stod inte ut med att låtsas vara nomal längre. Det kändes poänglöst.

Men så hamnade jag intill Marlene på en lektion, den enda jag kände att jag stod ut med för hon var inte så glad och låtsastrevlig som de andra. 

Det visade sig ha en naturlig förklaring. Vi var i precis samma sits. Även hon hade blivit lämnad strax innan utbildningen började, och plötsligt blev allt mycket lättare.

Vi stöttade varandra, pluggade och deppade tillsammans och när första terminen var över mådde vi nästan bra igen. Så man skulle alltså kunna säga att det är Marlenes tjänst att jag fortsatte massörutbilningen, som gjorde att jag åkte iväg och jobbade på fartyg, där jag träffade Simon.

Ja, man skulle alltså kunna säga att det är hennes förtjänst att Lia finns, så därför gillar jag henne för alltid, trots att hon har tävlat i Fitness och man borde ju som sagt aldrig, ALDRIG, umgås med såna människor.

Valkfri

Men.. Nu jäklar är de blekfeta dagarna snart över.

Jag har nämligen köpt mig en träningsrockring! Nya träningsflugan som tränar mest mage och rygg men även höfter, rumpa och lår och det på bara några minuter om dagen! Och roligt ska det vara också!

Låter det för bra för att vara sant?

Jo, det var det såklart också. Ett av kriterierna för att man ska kunna träna på det sättet är ju även att man ska kunna rocka. Mer än tre sekunder i taget.


När jag insåg svårigheten i det hela skrev jag genast till Sara som jag övertalat att köpa en likadan, och förvarnade att hon stod inför en mycket svår, nästan omöjlig, uppgift.


Hon förstod dock inte vad jag talade om, hon hade rockat i flera minuter direkt. Även Simon rockar på som han aldrig gjort annat.


Slutsats: Jag är värdelös.

Ser ni? Ser ni att den hånflinar åt mig?


Men skam den som ger sig, jag ska nog lära mig och få Dita Von Teese-midja, jag också.


Som del av mitt nya liv ville jag även rensa ur kroppen från alla sötningsmedelgifter och annat, så jag bestämde mig för att köpa torkade bär som pulveriserats och kunde strös över filen, blandas i vatten eller intas hur det passar, och göra en jättefrisk och lycklig.


Den på nätet utlovades vara jättegod och såg rosa ut. Jag orkade dock inte vänta på leverans utan ville börja direkt, så jag sprang till närmaste hälsokostbutik för att se om den fanns på hyllan.


Det gjorde den inte, men hon i butiken rekommenderade ett annat pulver som verkade innehålla liknande bär, blåbär, nypon och lite annat. Det hade inte så rolig färg, erkände hon, men den var god att dricka.


Perfekt tyckte jag, betalade 319 spänn och bar lyckligt hem mitt fynd.


Hon ljög.


Det räcker inte med att säga att färgen inte är så rolig. Färger ser ut som mögligt avloppsvatten med likdelar i. Och smaken.. Smaken är som jag kan tänka mig att helvetet själv smakar.


 Djävulsjuice
Menmen, vill man vara ren får man lida.. pen.

lördag 25 september 2010

Trainspotting


Idag testade vi att hänga med Lia och Olle uppe vid gamla vattentornet, där man står rakt ovanför tågspåren och kan kolla ner när de åker ut och in genom tunneln.

Vilken makalös hit! Olle har ju alltid varit besatt av tåg, men att lia var en sån rälsgroupie hade jag ingen aning om.


Vi hängde på den där tågspanarstenen i säkert en timme, och Lia har aldrig kunnat fokusera på något så länge i hela sitt liv.


Det var bara knarket som fattades.

fredag 24 september 2010

Näe det går inte..


Jag satt uppe sent igår kväll och skrev ett långt inlägg om valet, och hur det hade påverkat så många människor, gjort vänner till ovänner osv.

Men trots att allt lugnat ner sig nu vågade jag inte publicera det, i rädsla för att bli missförstådd.

Så jag skrev ett kortare, enklare som jag faktiskt publicerade, men jag ångrade mig igen.

Sånt hör inte hemma här, så jag valde att ta bort det helt, och för er som hann läsa vill jag bara säga att jag absolut inte menar någon speciell, jag menar bara den allmänna stämningen som piskades upp på bland annat facebook.

Men jag skiter i det, och nu räcker det. Nu gillar vi varandra igen tycker jag!

Vi gillar ju olika.

torsdag 23 september 2010

Tungt


Här kommer min topp 3 'Näääääääj, varför är du gäääääj!?'-lista

(Listan kan också heta något i stil med 'Jempa har världens sämsta gaykoll')


1.
Neil Patrick Harris

Rolig, inte snyggast i världen men så rolig att det inte gör något, och bär upp en kostym som ingen annan.
Gaychock: 8/10
(jag hade verkligen ingen aning..)



2. Adam Lambert

Så jävla vacker och sjunger som en gud.
Gaychock 5/10
(Ingen större chock kanske, jag blev mest generad att jag inte anat nåt)



3. Peter Jöback

Nja, han bryr jag mig egentligen inte särskilt mycket om, men jag kunde inte komma på några fler, och man kan ju inte ha en topp två lista.
Gaychock 2/10
(Som sagt, jag brydde mig inte)

onsdag 22 september 2010

The dog whisperer


Det finns två typer av människor.

Dom som är lite konstiga (kattmänniskor) och dom som är fina och bra (hundmänniskor).

Jag har som tur var alltid varit en hundmänniska och har haft hundar under hela min uppväxt som jag tog hand om dag och natt och offrade mycket fritid på promenader, bollkastning, matning, trimning och allt annat som hör till.. (tur att mina föräldrar bara läser, jag tror inte dom vet hur man kommenterar. Min lätta överdrift går alltså säker.)

Nåja, hyfsat duktig var jag iallafall.

Men problemet har varit att Lia har hela tiden visat skrämmande tendenser att bli en kattmänniska!

Hon blir helt vild av lycka och börjar nästan tugga fradga av upphetsning så fort hon får syn på en av dessa fräsande, vasskloade djuren, som genast flyr hennes galna skrik.

Hundarna däremot, har på sin höjd fått ett håglöst 'voff, voff..' innan hon vänt uppmärksamheten till något mer intressant.

Tills ikväll.

Vi hade nämligen en liten överraskningsfest i Nytorgsparken för Amanda som fyller år idag, och hennes syster med fru hade en fin, lagom stor, lugn hund.

Fint firande

I början ville hon mest dra iväg med Olle och äta upp lilla Sigges kakor..

Kexrymmarna

..men när vi nästan skulle gå hem hände något stort. Hon fick hålla kopplet.

Plötsligt förändrades allt, och Lia växte en decimeter av stolthet över detta oväntade ansvar när hon promenerade iväg sida vid sida med hunden, som om hon aldrig gjort annat.

Kärlek

Dom gick i sakta mak runt parken, Lia klappade fint och skrattade lyckligt när dom sprang lite tillsammans.

Ännu mer kärlek.

Själv kunde jag knappt hålla kameran eftersom jag var helt knäsvag av förestående gullighets- och kärleksdöd.

Så tack världens finaste Casper, för att du omvände min dotter, och är det nån som vågar låta en tvååring ta en promenad med er hund, säg varje söndag, let me know.

Eller så får vi skaffa en egen. Ja, så gör vi.


tisdag 21 september 2010

Solna Centrum, Sveriges Rodeo Drive..


Det råder massflytt från Solna.

Eller ja, en kompis har flyttat till Bromma och den andra flyttar till en annan del av Solna om några månader, men det är och kommer att bli en djup törn i mitt mer spontana umgängesliv.

Alltså försöker jag mer än någonsin få mina vänner att flytta hit, och helst köpa lägenhet i samma område där vi har köpt, så man liksom bara kan ringa på och lämpa av ungen om det skulle krisa på nåt sätt, eller glida över i mysbyxor och foppatofflor för en snabbkaffe.

Så vill jag ha det.

Och nu har jag ett tungt lockbete.. Dom håller ju nämligen på att snygga till Solna Centrum, och tapetserar väggarna med visioner hur det kommer se ut när det är klart..

Och det här är helt sjukt, men GISSA vem som kommer att flytta hit!!


Hayden Panettiere!!


Kolla! Hon går ju där och shoppar i framtiden, och det kan ju liksom inte betyda något annat.

Så otroligt spännande det ska bli, en riktig Hollywoodkändis i lilla Solna..

(Så kom igen nu Sara, flytta hit! Hon kommer ju förmodligen också köpa i vårt område eftersom hon vill ha nytt och fräscht. Vi kan mysbyxfika med Hayden, prata om Heroes och kanske ha tupperwarepartyn och sånt.. Det kommer bli skitkul!)

måndag 20 september 2010

Öppet brev till min hjärna


En gång i månaden stänger Lias förskola lite tidigare så lärarna kan ha möte.

Detta glömmer jag bort i stort sett varje gång, men när jag jobbade 90% var jag ändå på väg dit när jag fick telefonsamtalet, och behövde bara toklubba den sista biten för att i sista sekund hämta upp henne med andan i halsen.

Men idag satt jag bekvämt tillbakalutad i min kontorsstol när 'Dagis' började blinka på displayen och en kall hand grep tag om mitt hjärta.

Hon som ringde och meddelade att de stängde nu (nu!) lät såklart förstående även om jag hörde den kvävda sucken, och jag ursäktade mig medan jag loggade ur och klädde på mig samtidigt innan jag rusade iväg mot bussen, ringandes Simon och närboende vänner ifall nån var i närheten och kunde hämta upp, men så var såklart inte fallet.

Så det blev att ursäktande smyga in med svansen mellan benen där lärarna satt i en ring och fikade, med Lia nöjt ätande en bulle i knät på favoritfröken.

Så nu vill jag skicka en offentlig vädjan till min hjärna, för det här börjar verkligen gå för långt..

Till min hjärna

Nån gån kort efter att jag blivit gravid försvann du. Du tog ditt pick och pack och drog.
Kanske var det avundsjuka, kanske ville du inte ha konkurrensen, jag vet inte. Men sen den dagen har jag inte sett till dig.

Vi brukade ha kul du och jag. Kanske lyssnade jag inte på dig särskilt ofta, kanske fick du inte de utmaningar du behövde och kanske skadade jag dig ibland med alkoholhaltiga drycker utan att direkt tänka på hur du skulle påverkas..

Men det är annorlunda nu. Jag har förändrats. Jag förstår nu hur viktig du var för mig och ja..
Jag saknar dig.

Så snälla kom tillbaka. Vi kan göra vad du vill!
Plugga mattetal eller läsa böcker av ryska författare. Jag gör vad som helst, jag slutar till och med att kolla Desperate Housewives om du vill, bara du återvänder.

Så snälla. Jag orkar inte vara korkad och glömsk mer. Kom tillbaka innan det händer något allvarligt och jag glömmer Lia i matbutiken eller på en tunnelbana.

Kom tillbaka.



Peppning inför ett Bungee Jump från 90 meter hög bro i Costa Rica. Ett av de tillfällen jag och hjärnan var långt ifrån överens.. Men vafan vi överlevde ju!

söndag 19 september 2010

Helgen som gått


Det blev en mycket fin helg, sömnbrist till trots.

Lördagkvällen spenderades hemma hos Amanda där det svullades ost, bröd och köttchips.

Amanda uttryckte genast missnöje över sin uppenbarelse på den här bilden, och bad uttryckligen om att få bli Jempa-paintad.. Jag är ju inte svår på det sättet, så som tack för den finfina kvällen fick hon bli Megan Fox. Grattis Amanda.


De nyberömda köttchipsen (skinka i ugn), som från och med nu kommer vara standard vid varje snacks-svullning.


Snacks-koma eller inte, posing finns det alltid plats för.

Dagen bestod sen at Thailunch med syrran som var i Stockholm över dagen för ensamshopping. Den bästa shoppingen.. *Avunsjuk*

Jag tycker Lia är perfekt. Enda skavanken är väl hennes gulaktiga, enorma tunga.

Sen blev det ett långt parkhäng och jag höll på att bli en ofrivillig soffliggare innan jag kom ihåg att det var ju röstningsdags, så då gjorde jag såklart min plikt.

I parken körde Simon Brokeback-stuket, medan Lia körde sitt eget race , som vanligt.

Heja er som vinner! /Medgångsröstare


lördag 18 september 2010

Nattjobb


Herregud alltså, vad dåligt jag har sovit de senaste nätterna.

Lia kommer ju alltid in till oss efter halva natten, och har uppenbarligen drömmar om att bli fotbollsproffs när hon sover. Hon springer, dribblar och trixar som Zlatan. Värst är straffsparkarna, if you know what i mean.

Vi borde verkligen göra nån actionplan för att få henne att sova hela natten i egen säng, men när hon istället förmodligen drömmer om att bli stillasittande kontorsslav som mamma, är det ju så mysigt.

Vi får nog ta ett snack med henne om damfotboll istället, och berätta att ingen är intresserad av det ändå.

fredag 17 september 2010

Pek eller lång?


Vid sidan av den livliga valdebatten pågår en mycket het diskussion på kontoret.

Bilden där konsulten sticker ut huvudet genom slottsfönstret och ber oss hålla snattran har väckt många känslor.


Den vanligen så fredlige, stillsamma, mammalydande konsulten pekar ju långfinger åt oss!

Själv förnekar han detta bestämt. Det är väldigt olikt honom säger han och hävdar att han bara hötte med pekfingret.

Men många menar att han kanske lät all inre ilska brisera genom att helt enkelt teckna åt oss att fucka off.

Han kontrar då med att resten av bilderna ju är photoshoppade så varför skulle inte även denna vara manipulerad?

Detta tar jag såklart som en stor komplimang eftersom jag uteslutande arbetar i Paint, och jag tror inte världen är redo för vad jag skulle kunna göra med photoshop.


Nåväl, pek- eller långfinger? Döm själva. Svaret är självklart om ni frågar mig.

torsdag 16 september 2010

Igenkänd


Jag har ju tidigare berättad om hur jag vet att jag är en storstadsmänniska, för jag ogillar att bli igenkänd av personal i butiker och restauranger.

Om någon på det Ica där jag brukar handla skulle säga någon igenkännande så kommer jag i fortsättningen försöka välja en annan kassa.

Kanske beror det inte bara på att jag är en storstadsmänniska, jag kanske är lite sjuk i huvudet också. Men jag har en kompis som är likadan, och vet hon att hon blir igenkänd så plockar hon på sig lite extra frukt eller grönsaker för att verka nyttig, och en annan vägrar köpa tamponger om det bara sitter män i kassorna. (Eller förresten, den där sista var också jag, men det med frukten var faktiskt en annan.)

Nåväl, nu till problemet.

Vårat gym tvärsöver gatan bemannas endast av två personer, så det är helt oundvikligt att dom känner igen mig efter ett tag, det kan jag inte komma ifrån.

Så det blir lite extra jobbigt nu när beach -10 är förbi, min motivation likaså, och mina besök till gymet är minst sagt sporadiska.

Bodybuildern bakom disken gav mig en sträng blick när jag slank in genom dörren sist, och jag pep ett 'tror du mig om jag säger att jag varit förkyld?'

'Så många månader finns inte!' mullrade han till svar (ett ganska märkligt och ologiskt svar, men give him a break, han är ju en broiler).

Skuldtyngd och latfet tränade jag sen i en timme och lommade hem utan att säga hejdå.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag får väl börja handla maskiner på tv-shop och ha ett mini-gym hemma när vi flyttar till större lägenhet. White trash är ju det nya svarta.


onsdag 15 september 2010

Grinnödig


Igår morse gjorde jag lite av ett misstag.

Vi var kvar på slottet, jag var duschad och klar och skulle inte möta Sabine för att äta frukost förrän efter 10 minuter, så jag bestämde mig för att läsa klart 'Skynda att älska' eftersom jag bara hade några sidor kvar.

Å herregud. De sista sidorna var ju så sorgliga så jag nästan inte orkade läsa, men jag kunde ju inte börja lipa då eftersom jag skulle ner och äta frukost med en massa kollegor.

Så när det knackade på dörren lutade jag huvudet bakåt, blåste tillbaka tårarna som var på väg att trilla över kanten, tog ett djupt andetag och svalde ner fulgråten som obarmhärtigt bubblat upp.

Sen var det som sagt frukost, tillbaka till jobbet, hämta Lia på dagis, laga mat, tvätta, kolla True Blood, och ungefär samma visa idag.

Jag har alltså fortfarande inte fått gråta ut, vilket resulterar i att jag hasar runt med tjuthaka och en klump i bröstet, redo att bryta ihop vilken sekund som helst.

Så ni som känner mig personligen, ta det inte personligt ifall jag skulle börja snyfta om ni säger något som inte är inlindat i silkesbomull. Skyll på Schulman.


Och ni MÅSTE läsa den själva! Det är verkligen något av det finaste jag någonsin läst. Och ni måste säga till när ni är klara isåfall så kan vi ha en kram/gråtsession. Ni får även gärna ha man boobs. Det ser så tryggt ut.

Japp, en riktig Meatloaf-kram skulle jag behöva för att komma över det här. Och Alex Schulman, du gifter dig lika ofta som Ross Geller, men jag älskar dig ändå.

tisdag 14 september 2010

Ghostbusters?

Nej, som ni säkert räknat ut så såg vi inga konstigheter, trots att vi befann oss på vad som verkar vara sveriges mest spökhärjade ställe. Istället hade vi bara ett fantastiskt dygn på ett mycket vackert slott..

Förväntansfulla tjejer i bussen..


Bara hallen tog andan ur en. Vilket ställe alltså..


Sabine var huvudarrangör, och hade alltså turen att få bröllopssviten.


Själv fick jag nöja mig med pig-skrubben, men det var mysigt ändå.

På eftermiddagen var det som sagt dags för lerduveskjutning. En orgie i höga smällar = Jempatortyr.
Som alltid när jag känner mig pressad började jag flamsa och bete mig som en blondin som oroade mig för frisyren när hörselskydden skulle på. Men jag sköt iallafall, till sist.


Korna var mycket fascinerade av våra förehavanden.


Efter två timmar i regn, bland mygg och gevär, förtjänade vi ett bubbelbad med champagne i Sabines lyxbadrum.


Sen var det dags för slottsmiddag. En fantastiskt trerätters med sjukt goda viner..


...och efter middagen, party i ölkällaren.


Den obligatoriska Dance off;en mellan Mighty Mike och konsulten.


Fint umgänge gamla vänner emellan..


..och när jag utomhus skulle genomföra min pole-rutin föll ett löv ner framför ansiktet och jag trodde det var ett spöke! Därav den skräckslagna minen..


Inte helt oväntat förstörde sen konsulten festligheterna genom att påminna oss om att folk faktiskt försökte sova.


Så eftersom jag på sistone känt mig lite nere och varit allmänt skeptiskt till det här med att jobba överhuvudtaget, var detta mycket välbehövligt. Jag påmindes om att jag ju faktiskt har världens bästa kollegor.

Jag lever.

Eller, nästan iallafall.

Tanken var ju att jag skulle ligga och lyssna och eventuellt spela in lite spökljud som sen skulle göra mig till Youtube-kändis, men jag somnade efter ungefär en halv sekund och låg sen i koma tills klockan ringde. Fyra timmar senare.

Därför lever jag bara nästan.

Bilder kommer ikväll.

måndag 13 september 2010

Fylleblogging

Klockan är över två på natten en vanlig måndag, men vi är på kick-off med jobbet så det är förlåtligt att jag ändå är drängfull. Och jag vill med detta alltså på förhand ursäkta eventuella stavfel.

För några dagar sen när jag skrev om saker jag är rädd för missade jag mörker och spöken. Jag är verkligen JÄTTERÄDD för spöken och förvandlas till en halvalkis varje gång Simon åker själv till Grekland eftersom jag då inte kan gå och lägga mig utan att ha minst två glas vin innanför västen.

Nu är vi alltså på Kick-off, och vi har skjutit lerduvor (vilket innebär massor med höga smällar. Döden för mig) och nu ska jag gå och lägga mig i ett eget rum i följande hotell (som en godhjärtad kollega som inte skulle sova kvar googlade lite fakta om):

http://www.informus.se/cgi-win/nysok.exe?funktion=fakta&mall=spoken&stylesheet=/csslib/imab2.css&kundid=76296&nyhtid=1&anvkat=S4

Så godnatt hörni. Jag återkommer imorgon med bilder. Om jag lever vill säga.

söndag 12 september 2010

LördagSöndag


Varje år arrangerar min syster och hennes man en kräftskiva i deras uthus.

Det blir alltid ett riktigt fylleslag med bra musik och allsång, så det var med sorg i hjärtat jag tackade nej eftersom Simon redan hade tackat ja till herrmiddan.. (som sen i sista sekunden blev FRAMSKJUTEN på grund av att värden blev sjuk. Jävlar vad arg jag blev, men vad gör man..)

Bild från förra årets kräftskiva. Buhuuu.. Hoppas det var värdelöst i år. /Självisk75

Nåväl, Simon kickades ut iallafall eftersom jag och Amanda redan hade bestämt att ha mini-kräftskiva (eftersom jag ville trösta mig med kräftor på mitt håll iallafall) med True Blood-maraton, eftersom hon ligger lite efter oss, och jag har inget emot att kolla på Eri.. avsnitten igen.

Det blev en mysig tillställning med mycket skalande från min sida eftersom Amanda är livrädd för kräftor och bara vill få stjärtarna serverade utan att se vad de kommer ifrån.


Och eftersom Amanda är Lias största idol, så tog hon genast efter kräftskräcken..

Härmapa

Och efter en stund blev det nästan precis lika mycket drag som på en vanlig kräftskiva. Olle och Lia betedde sig iallafall kusligt lika två snapsfyllon. (Obs, sänk ljudet..)



Sen fortsatte dom små alkisarna med att göra sina bästa Tom Cruise-imatiationer innan det var dags att sova.



Det som sen skulle bli ett maraton blev bara ett och ett halvt avsnitt, men vad gjorde väl det när det varvades med vindrickning och skvaller på balkongen.


Den här dagen har spenderats i Haninge på ett födelsedagsfika för hon som jag egentligen skulle sluta umgås med eftersom hon alltid får mig att känna mig så värdelös.


Vi åt hemgjorda pajer med hemgjord vaniljsås medan deras son åt hemlagad barnmat.

Jag hatar henne.

lördag 11 september 2010

Städhatarn


Vår svikar-städerska har dragit iväg på sen semester och är borta i över en månad!

Lägenheten börjar täckas av ett tunt dammlager och samtliga strumpor har fått hål på hälarna av allt grus vi vadar omkring i.

Men. Jag. Orkar. Inte. Städa.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Ska det vara så jävla svårt liksom?

Ja, det ska det tydligen. Jag hatar städning mer än kräksjukan nästan, och det finns så mycket annat jag vill göra när jag äntligen har lite fritid.

Mamma har berättat att även hon hatar städning mer än nåt annat, så det är ju egentligen henne det är fel på, jag har bara oskyldigt ärvt draget. Skillnaden är att hon städar ändå.


Ikväll ska dock Amanda och Olle komma hit på Världens Minsta Kräftskiva så det måste fan snyggas till lite, så medan Lia har sovit har jag iallafall skurat ur badrummet och dammtorkat. Det var fruktansvärt.

När vi ätit lunch ska jag städa köket och när Simon kommer hem får han dammsuga, för där drar jag fan gränsen.


Drömmer mig bort från detta städarhelvete

Simon själv ska ikväll iväg på det svenska fenomenet 'herrmiddag', och då det är hans första är han ganska nervös.

Det ska nämligen 'bondas på ett manligt men sofistikerat sätt', med bastu, grillning och whiskyprovning och cigarrökning på schemat.

'Men jag röker ju inte ens vanliga cigaretter, jag vill inte röka cigarr!' utbrast han stressat för några dagar sen.

Jag försökte förklara lite mer hur den Svenska humorn kan funka och hur vi tycker det är lite roligt när vuxna män gör saker tillsammans osv, det är mer skrivet på skoj och att han inte alls behöver röka cigarr om han inte vill.

Han lugnade sig lite, men muttrade något om att vi svenskar menar ju alltid vad vi säger och verkar inte helt övertygad.

Det blir nog bra.

Nu ska jag fortsätta städa. Buhuu, döda mig.

fredag 10 september 2010

Hestar


Precis som med bollhaven, var jag lite för gammal för att kunna leka med My Little Ponys när de blev populära i Sverige.

Jag minns att jag var ganska fascinerad av de små hästarna med olika färger och personlighet, men jag var tvungen att släppa dem, och fortsätta framåt in i tonårslivet.

Men nu när jag har en dotter ser jag min chans.

Hon har redan visat stor uppskattning för 'My Little Pony' dvd;n, så jag testade först att köpa en bok som presenterar några av de små hästarna..


Vi läser den några gånger i veckan och nu vet jag att Pinkie Pie är kompis med alla och gillar ballonger (inte min favorithest alltså), och att Star Song är stjärnan i gruppen som lätt oroar sig för saker och ting.

Sen var det dags för steg tre, att köpa henne riktiga Ponys. Det blev två på Tradera eftersom dom små tingen är asdyra (och säljs även ganska dyrt på Tradden, ifall ni skulle ha en kartong stående i källaren ni vill bli av med), och det blev succé så nu är min dotter officiellt en Pony-älskare och äntligen får jag leka med de små plasthästarna, drygt 20 år senare.

En mindre lyckad bild på två Ponys och två nöjda Pony-gillare

Enda smolket i bägaren är ju att jag inte kan låta bli att oroa mig för att hon ska bli en hesttjej, men hoppas hon förstår skillnaden på en snel hest..


..och en osnel hest.


Missförstå mig inte. Jag gillar hästar och tycker dom är vackra djur. Men jag är traumatiserad efter att jag följde med en hästintresserad kompis till ett stall och bevittnade hur en tjej blev sparkad av misstag av de där hårda hovarna när hon gick förbi och hästen bara ville vifta bort en fluga med benet.

Blodet rann och efter det är jag hestredd. Jag är rädd för allt som inte kan kontrollera sin egen styrka. Och ballonger såklart. Och fyrverkerier. Ja allt som smäller. Och de flesta insekter. Krig. Havregrynsgröt. Hajar. Disktrasor. Spöken.

Nån som kan rekommendera en bra terapeut förresten?