söndag 31 juli 2011

Confessions of a person som har sin sista barnfria weekend, och gillar att take pictures på herself.


Bara för att jag är barnledig, betyder ju inte det att mina vänner är det. Alltså har jag gått på lekdejter ändå, med latte, men utan barn.

Här visar jag alltså att jag faktiskt har en latte, ifall ni inte skulle se det om jag höll den som en normal människa.


Här följde jag med och badade och kunde ligga och glassa i solen medan mitt sällskap fick dona med barnbestyr.
Men ändå blev jag mjuk i själen och längtig i hjärtat. Fan.


Igår kväll gick jag dock ut och käkade med en fin vän som jag egentligen gjorde mig av med för nåt år sen på grund av att hon hade magrutor typ två veckor efter sin förlossning, men hon hängde kvar på nåt sätt ändå, så det är väl bara att acceptera.

Det enda barnet som var med nu var det nya som ligger i hennes mage, så när vi kramades gav jag våra mellankroppar rejält med utrymme emellan eftersom jag vet att hon gått lite över halva tiden.

Min mage stötte dock bara emot luft, så jag flyttade den närmare och närmare tills jag fick ont i ryggen av det onaturliga svankandet, och då kände jag en pytteliten antydan till gravidmage långt därinne. Eller så hade hon stoppat en Menthos-tablett innanför tröjan.


Hon måste verkligen bort.

fredag 29 juli 2011

Annat som är värt att nämna.


Vissa säger att om man inte äter godis på ett tag så försvinner sötsuget. Bulllshiiiit.
Jag äter aldrig godis i grekland för det är för varmt, och dom har bara äckligt godis där. 
Men inte minskas det nåt sötsug inte, utan jag förvandlas istället till en galning så fort jag kommer hem. Plötsligt förvandlas allt med socker och färgämnen till oaser i öknen. Jag måste ha allt! 
Idag köpte jag till och med smågodis, det har jag inte gjort sen Gävle brann.


Kommer ni ihåg att Joey och Chandler hade ett fussball-spel i Vänner? Det verkade alltid så sjukt roligt, och vi har haft ett på kontoret i åratal, men det har alltid dominerats av männen på kontoret. 
Allvarliga och koncentrerade har dom lutat sig över spelet, svurit och stojat på ett mörkt och manligt sätt, som gjort att man inte riktigt har vågat närma sig.
Men nu när 80% av kontoret är på semester smyger även vi tjejer dit, och jag har nu gått två tunga matcher, och hunnit göra ett mål, trots att jag håller mig till backlinjen.
Min partner är förvisso en man, men han har ett oändligt tålamod med min värdelöshet och kan än så länge skratta åt mina målinsläpp och tafatta dribblingar.
Shit vad kul det är alltså.



Efter jobbet drog vi till Sergels Torg för att tillsammans med tusentals andra visa Norge att vi lider med dem och att vi bryr oss.
Det var en fantastiskt fin minnesstund med känslosamma tal från bland annat Mona Sahlin och Jonas Gardell, medan Sarah Dawn Finer och Laleh stod för musiken.
Vi grät, fick gåshud och kände hur något så fruktansvärt ändå kan leda till så mycket kärlek och sammanhållning, och det kändes som vi iallafall hade gjort något.
Vi kommer aldrig att glömma, men nu kan vi iallafall börja gå vidare.


Som tur var hittade vi i tunnelbanan den fulaste.., nej FULASTE comb-overn vi någonsin sett. Den börjar alltså där i nacken och kammades uppåt/framåt i flottiga strängar.
Så tack du märkliga gubbe med obefintlig stil och smak, som fick oss att skratta lite och känna oss normala igen. Du var till stor hjälp.


Ps: För er som med spänning väntar på en ultraljudsbild, så kan jag meddela att vi har bestämt oss för att vänta ännu ett år. Det blir för mycket med flytt och annat, så vi avvaktar. 
Och vem vet, kanske blir det bara ett, för vi är så bekväma. 
Men vi avvaktar ett år så får vi se. Det var ju nån tant som fick barn när hon var 60+, så jag oroar mig inte.

torsdag 28 juli 2011

Näe, nu kör vi igen tycker jag.


Jag har börjat jobba igen, alltså är sommaren över. Detta gäller även för er, så ni kan lika gärna börja läsa min blogg igen.


De sista dagarna i Grekland bestod mest av en massa sånt här..



..sen grinades det hejdå, och jag hotade katten Paddy att han är tvungen att överleva till nästa sommar så inte Lia riskerar att bli ledsen, behöva uppleva sin första stora sorg och förmodligen få men för livet. 

Katten såg tyngd ut av ansvaret och lovade med blicken att han skulle göra sitt bästa.


Jag kom hem mitt i natten och började jobba direkt dagen efter, alltså igår. Jag förstod också att igår var den första fina dagen i Stockholm på mycket länge, så detta behövde ju såklart firas med en aw på Mosebacke.

Jag varnade från början att jag var mycket trött och sliten och skulle bara ta ett, max två, glas och sen åka hem och sova.

Men vädret var som sagt fint, utsikten var magisk och sällskapet snyggt.. 

Ibland orkar jag inte leta fram ett passande Sandra Oh-ansikte. Då får man bli en bandit istället.


Innan vi visste ordet av var det mörkt, och vi hade samvetslöst börjat hugga in på mina Pringles som passande nog låg i handväskan efter ett 7/11-besök.





När vi äntligen började röra oss hemåt kunde inte Sara motstå en helikopterballong som såldes under bron. 
Den behagliga temperaturen fick henne att tro att hon befann sig nånstans runt medelhavet och hon försökte kallt pruta ner ballongpriset, men lika kall var handen hon fick, och för allas bästa undviker jag att berätta vad en midnattsballong i Gamla Stan faktiskt kostar.


Posandes som gjordes med denna svävande plastbit var dock värd varenda krona.
 Det var dock inte nödvändigt för mig att delta eftersom jag ser ut sådär redan utan snöre.


Idag var arbetsmoralen i botten, och min mest ansträngande uppgift var att tömma handväskan på utspillda Pringles. 
Väskan luktar nu misstänkt lökigt.


lördag 23 juli 2011

Jotack, allt bara dåligt.


I Norge packade för ett par dagar sen drygt 80 ungdomar sina väskor. Dom skulle åka på läger, tälta, grilla, snacka politik och ha det trevligt. Istället blev dom avrättade av en galning.

I England orkade en extremt talangfull sångerska inte leva längre. Om det var självvalt eller om kroppen bara gav upp vet jag inte, men jag vet att alla såg på, buade ut henne eller skrattade åt henne. Alla sa även att det skulle sluta såhär, men ingen gjorde något.


Världen alltså. Vilket jäkla skitställe det kan vara ibland.


fredag 22 juli 2011

Sista dagarna.


Om några dagar åker jag hem, men då Simon är ute på den årliga bro-nighten (dvs männen går ut och blir manligt dyngraka. Förutom en av dom som har alkoholförbud dessa kvällar sen han fick bäras hem på morgonkvisten för några år sen, och hans dåvarande flickvän, nuvarande fru, tydligen inte är särskilt förstående.)

Detta har hänt de senaste veckorna:

De efterlängtade kusinerna kom till slut, och det blev genast ett jäkla drag.


Katten fick det genast än mer hett om öronen.


Vi har även utmanat ödet och hängt med livsfarliga svanar.


Lia är fortfarande något av en badkruka vad gäller havet, så vi spenderar en del tid i vattenbrynet.


Men vi har även hängt i stan.


Där vägrar Lia för det mesta att ge sina gammelfarföräldrar några kramar..


 ..så jag mutar med såpbubblor.


I vattnet tränar vi en del Dirty Dancing, men Patrick hade nog vänt sig i sin grav åt den där slappa kroppshållningen.


Vi har druckit mer vin på ställen med fantastisk utsikt och ansiksskuggor som får en att se ut som nån slags krigare.


Och tamejfan, det är något med det här stället som gör att magrutorna skymtar fram efter ett tag, trots att jag är mycket midjemjuk när jag åker dit. 
Kanske ska man flytta hit ändå.


Det är massor med fin kusinkärlek.


Och Lia har även kärat ner sig i en Kanadensisk swat-polis.


Hon gör verkligen ingenting för att dölja sina känslor.


Överhuvudtaget verkar hon oförskämt nöjd med all uppmärksamhet hon får av männen på ön, så det blir till att köpa en burka så snart jag kommer hem.

Vi har besökt lite stränder vi aldrig varit på förut.



Och vi har även varit på Jumbo, där det finns oändligt med prylar och allt är skitbilligt. Lycka.


Här sitter Lia och leker med sin nya Barbie med tillhörande rosa Barbie-bil, allt för 15 ynka euro. (Jaja, genus, kroppsideal och sånt. Men jag älskar ändå Barbie, och ni som umgås med mig privat kommer också att göra det när vi flyttar till vår nya lägenhet och jag där monterar upp syrrans och mitt gamla Barbiehus med fyra våningar, hiss och gym på takterassen. Då jävlar kastar vi ut ungarna och leker. Pax för att vara ihop med Hawaii-Ken!)



Vi tog såklart även vår årliga hotellnatt utan barn på nån annan del av ön. Den här utsikten vinner hittills.


Stranden inbjöd till Bondbruds-posing. Eller Bergsget, take your pick.


Jäkligt fin solnedgång blev det också.


Den här gången hade vi med oss Simons syrra med henner Irländske man. Stället spelade grekisk livemusik så Simon körde lite solodans inför gästerna och lite senare dansade alla fyra ringdans runt restaurangen (Eller ja, Simon och Nicola dansade medan jag och Peter snubblade efter och försökte se ut som att vi fattade dessa helt omöjliga skitsteg.)
Nåväl, det blev en kväll att minnas iallafall.


När det var dags att åka hem var jag så ovillig så jag hotade med självmord och mina fingrar fick bändas bort från räcket.



Igår var det 2-års poolparty för en av ungarna i bekantskapskretsen. Det badades alltså i pool..



..och lektes till en början oskyldiga barnlekar med vattenballonger..



..som givetvis spårade ur och ledde till regelrätt vattenkrig mellan de vuxna.



Vi kunde även konstatera att Säckhopperska kan strykas från Lias 'Möjliga Framtida Yrken'-lista.


Sen kalasades det ännu mer.

Efter tårtan passade jag på att diskutera lite hockey med den kanadensiske polisen..

..men inte helt oväntat dök en viss svartsjuk unge upp och lade beslag på honom omgående.


För er som fortfarande är vakna kan jag passa på att skryta lite. Många undrar ju nämligen om Lia faktiskt pratar Grekiska eftersom man sällan hör det när man bara hänger med mig för då pratar hon bara svenska. Alltså bjuder jag här på lite pool-solosång, på grekiska:




video

söndag 17 juli 2011

Stickigt.

Gårdagen var tuff för Lia. Den började med att hon fick sitt livs första getingstick:

Svullet och fult, men hon är inte allergisk iallafall. Score.

Sen på kvällen vaccinerades hon för vattkoppor eftersom man får göra det här, och det känns som en jäkligt onödig sjukdom att få.


Jag var inte med själv, men fick berättat att Lia tog som vanligt läkarbesöket jäkligt ocoolt och började skrika och sparka redan när det skulle lyssnas på lungorna. När det hade kollats öron var halva mottagningen sönderslagen och alla dörrar stängdes för att inte alla andra barn skulle skrämmas.
När det var dags för själva sprutan tillkallades en exorcist för säkerhetsskull. Sen fick hon en klubba och gick ut.


Notera Lokaltidningsbesvikelse-minen.


Men så inte mormödrar och mostrar ska få panikångestattacker därhemma, bifogar jag en bild från idag:

Så jäkla synd om henne är det alltså inte. Och inte mig heller för den delen.


torsdag 14 juli 2011

En bok ni borde läsa.

Nu har jag läst ut 'Boktjuven', och som vanligt när jag läst något som handlar om andra världskriget och förintelsen, mår jag illa, gråter som ett barn och hatar en massa.

Jag borde verkligen bara hålla mig ifrån dessa böcker och filmer, men jag kan inte. För trots att jag mår så dåligt av dem, så är jag så fascinerad och sjukligt intresserad av hur det kunde bli sådär.

Hur en blekfet, ytterst oattraktiv man lyckades skrika ett helt folk till lydnad. Hur han kunde få dem att begå såna fruktansvärda handlingar. Hur miljontals människor kunde mördas systematiskt i åratal utan att någon ingrep.

Vad gäller ss-officerarna, vakterna och läkarna har jag gett upp. Det kan inte handla om annat än ren ondska.

Men majoriteten av folket. Dom som bara stod och såg på när deras vänner, grannar och kollegor blev plågade, förnedrade och bortförda. Hur dom inte gjorde något.




Sen tänker jag på den där gången på fartyget. När jag pratade med en bullrig amerikansk passagerare, med stor mage och buskiga ögonbryn.

Jag har ingen aning om varför vi kom in på förintelsen, men han hävdade bestämt att detta aldrig hade hänt. Att bilderna vi sett på utmärglade judar, lutandes mot taggtrådsstängsel med utstickande revben och desperata blickar, bara kom från överfulla sjukhus runtom i europa.

Ilskan bubblade som kolsyra i kroppen. Jag hade äntligen min chans, och även om det var 60 år försent att ställa något tillrätta, kunde jag äntligen få sätta en nazi-sympatisör på plats, och visa vilken sida jag stod på. För alla som förlorade allt, för alla som med våld skildes från sina barn, för alla som dödades skull.

Men jag visste att om jag uttryckte min åsikt, eller iallafall gav mannen en välförtjänt spottloska i ansiktet, så skulle jag få kliva av med mina väskor i nästa hamn, och ta mig hem till Sverige för egen maskin. Så av rädsla att förlora mitt jobb, sänkte jag bara blicken och sa att jag var tvungen att gå.

När jag tänker tillbaka på den episoden förstår jag plötsligt den del av folket som inte gjorde något. 

Jag förstår iallafall att jag inte är det minsta bättre än dem.

måndag 11 juli 2011

Okejrå.

Iallafall en av mina beundrare har tjatat på mig att det är dags att blogga lite igen, och då han själv är så duktig på att blogga från sin Ukraina-resa vill ju inte jag vara sämre.

Detta påminner mig om att jag faktiskt har haft en läsare från Ukraina ganska länge enligt Google Analytics, och du behöver inte ge dig till känna om du inte vill, men jag vill bara tipsa om att den här killen alltså är i ditt land för tillfället så letar du upp honom får du en night to remember kan jag nästan lova.

Nåväl, här är lite om vad vi har gjort på sistone:


Vi har kramats vid vatten. 


Vi har bekantat oss med Simons syrras hund, som tyvärr är så dumglad så han hoppar som en lycklig galning och fått Lia livrädd för större hundar förevigt. Jättefail.


Lia har blivit mycket för säkerhet i allmänhet och försöker här i stora drag dra pool-reglerna för sina Kanadensiska polare Phaidra och Nicholas. 
Hon predikade dock för döva öron.


Vi har parklekt lite, men på grek-charmigt livsfarliga prylar, därav min mycket oavslappnade lekstil.


Lia har försökt lära ut lite svensk kultur i hamnen. Här en midsommardans.


 Den stackars katten ter sig alltmer förvirrad då han blir strängt uppfostrad på tre olika språk, men han lyssnar ändå mest på Lia som sparkar honom lätt i ansiktet med sin foppatoffel när han attakerar hennes ben med klorna utspärrade. Dom har ett fint förhållande.


Vi har tagit helt oarrangerade bilder i solnedgången.


Jag har även fått hälsa på Lias sommardagis/Creative Centre där hon som sagt går tre dagar i veckan..


..enda orosmomentet för mig är att skolgården ju uppenbart har använts som avrättningsplats tidigare, men hon verkar trivas och det är ju huvudsaken.

Lite fler älskbilder har tagits.


Vi har även tagit steget att låtit katten prova vara ute, och vi kastar tennisbollar åt den. Det ska nog bli en hund av det lilla skrället ändå. 


Lia har även hängt med lite local kids och blivit hotad till livet med en pinne.


Det har klagats en del vid middagsbordet.


 Det har såklart druckits rosé.


Plötsligt fick vi punka.
Simon blev genast mustig och manlig, tog av sig tröjan och skitade ner sig i ett svettigt däckbyte.
Själv blev jag ett våp.


Idag har vi fikat hos några vars utsikt och veranda jag känner stor avund inför.


Alltså, hade jag haft den här utsikten från köksfönstret hade jag inte gjort annat än diskat.


Som tröst för min egen Shellmacks-utsikt blev deras jycke galet förälskad i mig..


..han tänkte till och med följa med hem, så kär blev han.
Still got it.